En o-cool gubbe

Har suttit i telefonen mest hela dagen. Dels försöker jag realisera lite tillgÃ¥ngar sÃ¥ att vi inte behöver göra sÃ¥ mycket panikÃ¥tgärder dels försökaer jag prata med bank och konkursförvaltare. Det lilla lÃ¥n vi har pÃ¥ huset sas ju upp till omedelbar betalning. Ringer man banken sÃ¥ vet dom inte vad man skall göra och ringer man förvaltaren sÃ¥ vet inte han vad man skall göra. Och allstÃ¥ sitter jag här och inte vet vad jag skall göra…

Nu som har sett vårt hus och vet var Los ligger inser att det inte har allt för stort värde. Har man inte den kollen så ser det natutligtvis annorlunda ut. Sanningen att säga är väl att det bästa vore en tänsticka i det här fallet. Ett läckande tak, stambyte, varmvattenberedarbyte, pannbyte och dränering runt huset för att få bort vårfloden i källaren kostar en slant. Sen skall man värma upp det och lysa upp det och för att klara de bör man helst han någon from av företag samt en extra slant på banken.

Missförstå mig rätt. Det här är ett underbart hus som också ligger bra till. Men man måste ha rätt bra med kulor om man skall få till det i någotsånär skick. Stort hus kostar också mer pengar att underhålla. Samtidigt är investeringar i reparationer pengar som man aldrig kommer att få tillbaks i Los. Det gäller alltså att man tänker med känslor istället för förnuft vilket väl är OK om man vet vad man gör.

Hur som helst skall vi inte vara kvar här. Vi är klara med Los så fort som Niklas går ut i nian i vår. Detta gäller definitivt även om vi skulle lösa detta så att vi sitter med huset kvar. Då får det stå tomt helt enkelt och ruttna bort.

Så är det någon som vill göra en bra husaffär ( ;-/ ) så går det bra att kontakta mig nu så går det nog att hitta en intressant lösning.

Såhär ser det ut i alla fall

Jobbsökande är alltid lika spännande nu när man har passerat 50. Slängde iväg ett gäng ansökningar i förra veckan. Och har förvÃ¥nande nog redan fÃ¥tt ett antal intresse mail. Det är lÃ¥ngt frÃ¥n att fÃ¥ ett jobb och att man visar intresse men det borde vara kallare nu pÃ¥ Ã¥lderns höst 😉 .

Ett av jobben jag har sökt är IT Chef i Ljusdals kommun. Det här var något som jag var inne på förrut när jag var på Ljusdals Kommun. Då kändes organisationen för tung och beskrivningen (som nu blivit IT samordnare) för maktlös för att verkligen kunna göra någon riktigt nytta. Jag vet ännu inte hur det är idag men ser det annorlunda ut så vore detta ett intressant jobb totts ungefär halva lönen mot ett kod-jobb.

Tänk er själv vad en kommun skulle kunna gör. Använda öppen programvara och öppna system, bygga en e-förvaltning som verkligen fungerar och är man hittar allt 24/7 och där man får svar på sina email med vändande post. Skulle kunna vara rätt skojigt. Javisst organisationen är tung och trög men finns onekligen en del intressant aspekter.

Nu brukar det ju vara så att jobb i Ljusdals Kommun redan är vikta åt någon redan innan dom annonseras ut så chanserna är antagligen små att få jobbet. Min gissning är att det denna gång handlar om en viss Per Eriksson på LjusNET. Vi får väl se om jag får rätt.

Annars är chefsskapet inget jag traktar efter. Jo jag är intresserad av de möjligheter det kan ge att realisera saker och ting men det innebär ocksÃ¥ ett oändligt antal möten etc som man ju helst skulle slippa. Men sÃ¥ är det ju med alla jobb. Det finns bra och dÃ¥liga sidor. Annars gillar jag bäst att bli “skitig om händerna” och finnas mitt i verksamheten men kan Ã¥ andra sidan bli galen om jag bara blir en “orderutförare”.

Vi fÃ¥r se vad som händer…

Tänkte jag skulle berätta lite vad som händer under konkursen framgent här i bloggen. Alltid kan det skrämma någon så att kronofogdar och andra får mindre att göra.

För det första är det här inget man tar lätt på. Man är alltid trött. Spysjuk på morgonen. Har konstant ont i magen. Så om det ser ut som om vi tar detta med en klackspark så är det helt fel. Vi lider verkligen men måste ju gå igenom detta varesig vi vill eller inte och då kan man i alla fall ha sin stolthet kvar.

I fredags när konkursen var ett faktum spärrades alla Karins konton. Helt rätt. Det vara bara det att de mitt konto också spärrades eftersom Karin har access till det. Detta löstes iof snabbt efter ett samtal till konkursförvaltaren på Måndagen men det blev lite extra nervigt innan det löste sig. Att vi hade 40 spänn att leva på under helgen var bara en detalj i det hela.

Upptäckte senare att mitt bankort inte fanns med i internetbanken. Så idag åkte jag in till Swedebank och ville lösa det. Jag förklarade situationenoch dammen bakom kassan tittade misstänksamt på mig. Efter lite knappande sa hon att måste höra med någon så hon försvann in till någon chef bakom någon glasdörr. Återigen knappande på datorn. Två stycken som kikar ut ur glasburen med misstänksamma blickar. Pratas och pekas intensivt innan damen kommer ut.

JodÃ¥ ett nytt kort skall jag fÃ¥ men inget vanligt. Dom har nÃ¥gon variant som bara fungerar i direktuppkopplade terminaler sÃ¥ att man inte kan övertrassera. Förnedringen är total. Inget att göra Ã¥t. Till saken hör att jag aldrig övertrasserat mitt kort och inte enns visste att det gick….

FrÃ¥gar Ã¥ Karins vägnar, eftersom det är svÃ¥rt att fÃ¥ ut pengar i Los utan att ha ett fungerande kort. Ja det vet jag inte och mÃ¥ste kontrollera. Hon mÃ¥ste komma in själv och “be vackert” (det senare underförstÃ¥tt) sÃ¥ att vi kan förnedra henne en liten smula ocksÃ¥.

Så nu är man en icke betrodd medborgare (om jag någonsin varit det dom senaste femton åren). Man är ju gift med någon som har gjort KK.

Så kommer man hem då. Lite lagom knäckt efter upplevelsen på banken. Brev från Swedebank. Eftersom jag har ett lån på huset tillsammans med någon som är försatt i KK så förfaller lånet till omedelbar betalning.

Jaha ja… Vi fÃ¥r väl se hur vi skall kunna lösa det….

Radiorör är ju inte så lätta att köpa längre. Så vad gör man om man behöver ett gäng. Jo man bygger dom själv....  Grejen att man måste konstuera ett gäng maskiner också....

Kolla in videon och imponeras.

http://paillard.claude.free.fr/

Är det nÃ¥gon som söker en gammal programmerarräv som kan lite av varje sÃ¥ är jag just nu mycket intresserad…

I början av Februari 1992 satte jag mitt företag DOSiLOS i konkurs. Det ledde till svåra år för mig och min familj. Några år har varit svårare än andra men alla femton åren har varit en kamp. Vi misste allt den gången. Hus, sparande rubbet. Kvar var vi som familj. Det som egentligen betyder något.

I alla dessa år har vi haft besök av kronofogden med jäma interval. Man har tittat sig runt men alltid konstaterat att det inte funnits något att hämta. Kommunen har stängt av vattnet mer än en gång så att vi fått smälta snö för att vi skall ha vatten till matlagning. Mer än en gång har vi haft elen avslagen för att vi inte klarat av att betala i tid.

Att vi överlevt dessa femton år är ett under. Tänk dig själv att jobba dig upp med huvudet över vattnet och att kronfogden direkt kommer och trycker ned dig igen. Oräkneliga är dom gånger vi har varit med om detta under dessa år.

Strax före jul (finfin julklapp frÃ¥n ondskan 🙁 ) skickade kronofogden in en konkursansökan pÃ¥ min fru. Hon drev ju sitt företag Brattberg (där jag var med pÃ¥ ett hörn som eurosource av praktiska skäl). Det fanns gamla skatteskulder pÃ¥ oss bÃ¥da och under hösten (pga min axelskada) – dÃ¥ hon fick dra hela lasset ensam – sÃ¥ ökade hennes skuld. Konkurs alltsÃ¥ för att markera makt.

Grejen med en personlig konkurs är ju att inget förrändras. Skulderna kvarstår. Skillnaden är bara att man mister sin försörjning.

Så återigen är huvudet nere under ytan. Vi kämpar båda för att överleva just nu. Än så länge bara materiellt men snart också materiellt. Var skall krafterna komma från den här gången? Jag bestämde mig redan efter att DOSiLOS konkade att jag skulle leva det här livet tills det tar slut oavsett. Fega lösningar som själmord ligger inte för mig. Men nog vore det skönt att få vila, gå ner i varv, tro att imorgon blir en bra dag.

Ja ja det är som det är. Troligen kommer vi nu äntligen bort frÃ¥n Los. Visst har vi mÃ¥tt bra här. Dom vänliga människorna och den underbara trakten har gett oss massor. Sannigne är nog ändÃ¥ att barnen – som vi flyttade upp för – hade mÃ¥tt bättre av att växa upp pÃ¥ en större ort. Detsamma gäller oss som företagare. Men nu är det som det är. Vi kommer aldrig att kunna komma tillbaks till ett värdigt liv sÃ¥ länge vi bor kvar här. Förändringens tid är här!