En o-cool gubbe

Syns man inte så finns man inte sa gubben till diamanten han visste fanns där i jorden men som han inte såg. Och diamanten den tyckte såklart både att den fanns och att den existerade och var lika fin som vilken diamant som helst som satt på en kungakrona eller på en rikemansdotters förlovningsfinger.

Ja och kanske kan man bestämma själv om man finns eller inte. Räcker det? Kan man det? Måste man finnas med i “tidningen” eller på TV för att finnas. Ja vissa hävdar det bestämt och jobbar stenhårt för det där. Ja och hur många måste se en för att man då skall finnas. Räcker det med “tidningens” utgivningsområde? Eller gör det liksom ont, om man nu har sin karriär som synlig där i tidningen, att man inte finns och existerar  utanför det där utgivningsområdet?

Ja jag vet inte. Vad vet jag? En ocool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los varken syns eller finns eller vet svaret på sådana där svåra frågor.

“Jag har aldrig läst en hel bok” eller “den enda bok jag läst var en jag var tvungen att läsa under gymnasietiden för att få godkänt på kursen”. Ofta uttalat av en Ingenjör som tjänar +50K i månaden. Som bygger det här samhället med sina konstruktioner. Underförstått att boken är skönlitteratur.

Som en som läst mer än en bok så ter det där sig märkligt. Nu tänker jag inte sätta mig på höga hästar. Men jag tror med bestämdhet att skall man utöva ingenjörsyrket eller vilket yrke som helst så måste man känna människorna. Japp, vill man bygga världens vackraste bro så kan man inte göra det utan att lära känna människorna först. Jodå det gäller dataprogram och mikroprocessorer det där också. Tror jag. Jag har INTE fel. Sen. Vill man känna människorna så gör man det bäst genom att finnas bland människorna och att läsa om människorna, se världen genom deras ögon, höra deras tankar om världen inne i deras huvud. Precis som man gör genom skönlitteraturen. Jag är 100% säker att varje ingenjör som läser, ja varje människa, blir en bättre människa genom att göra det.

Fast sen gör ju alla som de vill såklart.

Konstigt vore det ju annars.

Eller hur!?

Jag tror dock bergfast på det där.

Upp med en slinga. Pyntandet. Den som varit med några år nu. Men fortfarande fungerar. Ja inte utan reparationer, modifieringar och patchar. Lyser gör den. Ja den kan blinka också. Men den egenskapen gillas inte av familjen. Jag får låta den blinka på julafton som en god kompromiss. Jag tror på demokratin. Familjedemokratin liksom den samhälleliga. Oftast glömmer jag bort att ställa om på julafton i alla fall. Familjen behöver inte skämmas.

Egentligen skulle vi väl haft två stora granar här utanför bron. Stort hus – stora granar – stora lampor. Men det är det där med att hugga ner ett träd i onödan. Jag har svårt för det. Vill att granar skall få växa sig stora och mäktiga istället för att stå och dö vi en brokvist utklädda i lampor. Resten av familjen tycker det där är lite löjligt. Men jag vidhåller. De får hugga dem själva om de vill ha gran. Jag gör det inte. Detsamma gäller björk till våren. Björkarna gör mest nytta där de står. Tycker jag.

Det är kanske det där med att jag önskar bli fjäril i nästa liv. Träden är fjärilarnas beskyddare. Tror jag.

Blåser gör det. Hulken suger i sig. Nordanvind drar rakt igenom det här gamla skolhuset. Men Hulken gör ett bra jobb. Det måste erkännas. Den håller de flesta vinterväderlekar stången. En bra pelletsbrännare + gammelpanna. Ja pannan är från 1962. Har hängt med ett tag. Gjutjärn. Måste hänge med minst fem år till.  Annars vet jag inte hur det skall gå.

En dag hoppas jag att jag kommer att kunna säga att jag gillar JavaScript. Men där är jag inte ännu. Det är jävligt struligt tycker jag. Bakvänt. Men underbart också på samma gång. Man måste erkänna det. Men detta att leta och läsa så fort man skall göra något är förbannat ovant. Brukar kunna köra på. Men JavaScript ligger långt ifrån det inbäddade. En nyttig utflykt är det.  Ja och jag lär mig nytt.

Nu fylla pellets. För friheten. För natten. För vart duschvatten imorgon. Imorgon kommer tre pallar till levereras. Månadsransonen. Jag skall bära och bära. Men just det har jag väldigt lite emot. Något jag antagligen har gemensamt med alla andra sm har stillasittande jobb. Att få ta  ibland ä skönt. Min sjukgymnast säger att jag kommer att förstöra den andra axeln på sånt där. Men jag lyssnar såklart inte. Med två axelproteser blir man lätthanterlig på ålderdomshemmet.

Så godnatt världen.

En kall morgon. Skjutsar ner K. Tankar. Drar i handbromsen. Borde inte ha gjort det. Ett hjul fastnar. Det är inte första gången. Det är inte sista gången heller. En fransk designmiss det där kanske. Får backa mig därifrån. Av någon anledning går det.  Men lite rörelse på isen lyckas jag i alla fall få till. En tur sökande grusfläckarna i byn med höger bakhjul löser problemet. Det tar en stund.

Det är så den här morgonen börjar. Isgata, som om den var spolad ner för branta backen. Direkt farligt för vi åker mer kana än rullar ut på stora vägen. ABS’en fungerar. Det märks.  Turligt nog kommer det inga andra bilar.

Hemma igen, mata fåglar, lyfta fram pallar inför pelletsleverans, fyller pellets, fyller tvättmaskin, inne, på med all värme som går. Fryslort som sagt. Måndag. Dag två i anglosaxisk vecka. Veckan snart slut med andra ord. Jag på gott humör. Jag är nästan alltid det. Deppig och blå men på gott humör. För det mesta. Kan man vara sådan? Eller är det schizofrent?

Två nya stora sprickor över glaset på Samsung androiden. Dags att plocka fram den gamla Iphonen igen. Jag behöver en android lur för utveckling och test. Fortsätter jag att gå omkring med den här i fickan så lär jag inte ha det snart. Gillar inte I-fånen alls. Kan väl inte säga att jag gillar de nya telefonerna speciellt mycket över huvud taget. Användarvänlighet. Pyttsan. När min telefon ringer så får man försiktigt, som om man försöker lirka ur tändhatten ur en tvåhundrakilos bomb, försöka få ut telefonen ur fickan. Råkar man komma åt skärmen det allra minsta så avslutar den samtalet eller skickar ett sms “har inte tid just nu”, “jag kör” eller något sådant innan man ens fått upp den ur fickan. Men det är kanske bara mig det är fel på såklart. Fast man borde kunna ta upp sin telefon ur fickan utan att gå en kurs i hur.

Fem dagar framåt nu. Det känns som om det finns tid att förändra världen på under de där dagarna. På fredag undrar man vart de tog vägen. “Va! fredag redan”. Samma sak varje vecka, Så man måste konstatera att det tar längre tid än fem dagar att förändra världen. Speciellt om man ensam skall axla det där uppdraget. Det kostar på att vara superhjälte.

Fast nej jag har aldrig sett mig som en sådan såklart. Inte ens i mina bästa stunder. Jo som rockstjärna då en gång i tiden. Men det var längesedan och man var bara nästan vuxen. Man må vara förlåten för dylika ungdomliga överdrifter. Man ville ju så gärna. Men jag är stolt över att jag aldrig sålde mig. Höll fast i det som var jag. Fast än det kostade på. Men precis som den stolte indianen som med bevarad stolthet hamnade i ett reservat så kan man kanske konstatera att en viss anpassning kanske hade varit av godo. Men då var det valet dansmusiken för att få spelningarna och flickornas gillande eller det man trodde på, hårdrocken. De som idag åker på Scorpions och UFO konserterna var oftast dansbandsfans på den tiden. Ja och inget fel i det kanske. Kanske har man roligast så. Formar sin världsbild själv, ändrar historien efter behag och tycke. Det är ändå Danny Saucedo-rna i världen som får flickorna i slutänden, inte Freddie Wadling-arna. Hur mycket cred. den siste ändå får.

Men dagen har börjat. Livet susar på. Jag skall ta tag i mitt. Det jag kallar låtsasarbete. Kanske skulle man kalla det kompetensutveckling. Att vara igång. Att hålla igång. Frågan är varför. Den eviga. Varför i helvete då. För att det fortfarande är lustfyllt kanske. Kanske räcker det. Men någonting inom mig säger så tydligt åt mig att fortsätta. “Kör på polarn. Du är på rätt väg”. Säger den där rösten. Ja och man vill så gärna tro på den. Men tänk om den luras? Tänk om det är så. Hur blir det då? Räcker det med lusten?

Jag brukar roa mig med att titta på vad ni, läsarna, de okända,  läser här på bloggen. Nej, jag ser inte vem som läser men jag ser att det läses. Idag t.ex. Skallbaggen och nobelpristagaren och Ett lönnblad och Min Postlåda bland andra inlägg. Ja sen läser jag igenom de där inläggen själv. För jag minns vanligtvis inte vad jag skrev då där för ett eller två eller tre år sedan. Många gånger blir det pinsamt såklart. Man borde ägnat mer tid åt den där texten. Men bloggskrivarformen tillåter nu inte alltid det. Inläggen är stillbilder. Ögonblicksbilder. Snapshoots.  Men ibland ramlar jag på ett inlägg som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Ett som jag är nöjd över. Tycker är helt OK. Det gör mig glad. Se där blogskribentens glädjeämne och belöning.