Author: Åke Hedman

Ni vet det där männen, ja visst kvinnor också – men jag möter mest männen – som är så jävla uppfyllda av sig själva. Som kontrollerar sin värld. Gör människorna runt omkring sig olyckliga. Ja som om de hade det som sin livsuppgift att sänka så många andra människor ner i djupen som de bara kan under sin livstid.  De männen (och kvinnorna) borde få läsa sina egna dödsrunor trettio år innan de verkligen dör. Läsa om sina liv reducerade ner till max femhundra tecken och nedtecknade av den mest oerfarne skribenten på redaktionen.

För kanske, ja bara kanske, skulle en sådan genomläsning göra dem mer ödmjuka inför sin omgivning. Få dem att förstå de verkliga värdena i livet. Nej livsresan handlar inte om något som gör att man blir en hatad person för sina handlingar för att själv framstå som guden. Nej det handlar inte om vem som har mest med pengar på banken när hen dör. Nej det handlar inte vem som har varit mellanchef, lite högre mellanchef och eller som sista anställning ännu lite högre mellanchef på det där stora företaget (eller i Borås). Nej, nej, nej.

OCH

Näpp.

I slutänden handlar allt om var man haft sina passioner och var man riktat de där passionerna. Vad man gjort. Inte vad man samlat i sin hög. Det handlar om kärlek och dagar i solen. Det enkla. Det uppenbara.

Så står det hen har jobbat på x, y och z och haft en framgångsrik karriär innan hen som pensionär flyttade till Spanien där hen avled efter en kortare tids sjukdom. Hen har varit gift…  bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla

Ja står det sådär så vet ju alla att det här var en misslyckad jäkel. Ja det spelar liksom ingen roll vad som står i bouppteckningen. Misslyckad. Det fanns liksom inget liv. Då hade det stått i den där runan. “Hen gillade fiske”, “barnbarnen var hens stora lycka”, “hen byggde en x med sina egna händer”, “hen seglade ner till Kap Horn med familjen i sin egen båt”. Hen gjorde något. Lämnade något efter sig. Minnen.  Något hen konstruerat. Inte en massa människor som är glada att hen är död.

Vad kommer det att stå om dig kamrat?

Så söndag. K sitter på tåget mot Stockholm. Hemkommer mot kvällen. Ja jag sitter såklart på mitt låtsaskontor. Ja, ja , ja jag borde ha städat lägenhet och en massa annat men nöjer mig med att fylla diskmaskinen, och fixa kattlådan och fylla pellets, ja och lite annat smått. Inget man bli svettig av. Ja jag vet. Det är slött. Men nu har det här varit en riktig slöhelg. Jag skall bättra mig. Snart. Ev, till och med nästa vecka.

Semlasugen. Hmmmmm…

Men karaktär. Eller också är det bara “var skall man få tag i en semla i Los en Söndag i slutet av januari?”. Gissa vad själv?

Så jag sätter på kaffe. Det blir en slät kopp. Det går det med. Den är åtminstone både Fairtrade och ekologisk.

Jodå tittar på film igår också. En dålig Amerikansk. Standardmanus. Man kräks nästan. Men orkar inte leta annat. Tunnbrödrullen fyller magen. Som de gör. Det behövs inget mer. Ja mer händer det liksom inte en lördagskväll som gräsänkling för en gammal gubbe i ett stort hus på en kulle i Los. Mer behöver inte hända. Jag har det gott. Möjligen saknar jag K lite.

Katterna tycker att inget är sig likt utan K i huset. De beter sig inte som vanligt helt enkelt. Frasse, gammelkatten, ser förbaskat sorgsen ut. Det hjälper inte att jag försöker förklara att hans älskling kommer hem idag. Nej det blir till att ligga utsträckt där på det hårda golvet med ryggen mot mig för att visa sitt missnöje med hela situationen.

Hela världen är klädd i silver där ute idag. En dröm för den fotograf som vill ge sig ut med en svart/vit kamera, analog, och kräver såklart att man sen sätter de där bilderna på matt pärlemorpapper. Ja det var så jag minns det.  Fascinationen över gråskalornas möjligheter. Fotografering var min första passion. Som jag minns i alla fall. Kan sakna det men det handlar nästan bara om dyra kameror idag. Dyrast är bäst.

Trump… ja vad säger man. Suck! Man kan ju inte låta bli att tänka på  tönten. Såhär mitt i allt. Helst hade man ju raderat ut honom ur både sinne och historieböcker. Gjort en parentes av honom.

Januari är snart slut. Skönt tycker jag eftersom det definitivt inte är en av mina favortimånader. Februari nästa. Äldsten är född i februari. Det är det enda som är bra med den månaden. Men sen, sen kommer hoppet. Tänk att få sitta ute i trädgården med en tallrik fil och en ostmacka. Koltrastsång som ackompanjemang, ja om inte Sones dragspelstoner letar sig över tomtgränserna så klart. Båda håller. Oj vad man kan längta efter det där. Enkla saker. Det behövs inte så mycket mer för att vara riktigt, riktigt lycklig och nöjd över tillvaron.

Men med min kaffekopp här bredvid mig, den jag tar  en liten sipp på emellanåt, ja och lite inspiration, så skall jag nog låtsasjobba lite. Ni vet sten efter sten efter sten efter sten. Den där segheten att orka lägga dit en till. Bygga vidare.  Jo, jo jag vet det där är en sådan där egenskap som är så mycket “då”. Nya tider “nu”. Det skall gå snabbar idag. Gärna helst med några stora ord som “världens bästa…”, “störst i världen”, “unikt”, “revolutionerande”, ja ni vet. Men alltid utan att vara något av det där. Superlativsjukan. Rusa-åt-samma-håll-sjukan. Nopp, jag ger inte mycket för det där. Har aldrig gjort. Går min väg. Den enda rätta för mig. Ja det vet jag ju. Så jag lyfter dagens första sten. Jodå, den passar perfekt i mitt bygge. Men oj så många det är kvar… Nej NEJ NEJ… inte tänka på det nu. En sten i taget. Koncentrera sig på den där stenen man sammanfogar just nu.  Låtsasjobba på helt enkelt. Hela vägen in i mål.

Jag står inför svåra livsval. Vad skall man egentligen välja? Kval. Svåra kval. Och val. Det här är verkligen inte lätt och enkelt.

Tunnbrödrulle eller korv med bröd. Det är frågan för kvällen. Både är både lättlagade och goda maträtter för en gräsänkling i ett stort gult hus på en kulle i Los. Får man bara lite kolsyrad läsk till det där så borde det kunna slinka ner genom hungrande strupe.

Hmmmmm….. liksom.

Fast tunnbrödrulle låter gott. Ja det får det nog blir. Det är ju ändå lördag. Fast visst, tunnbrödrulle är egentligen fredagsmat här i huset. Fast nu när frun är borta kan man ju göra som man vill med det där. Slå klackarna i taket liksom och äta tunnbrödrulle på lördagen. Frihet. Revolution rent utav.

Ja ingen oro. Korven är vegetarisk.  Sojaslask i den istället för köttslask. Smakar ungefär på samma sätt. Om jag nu minns rätt. det kan man nu inte vara helt säker på. Men det duger åt mig.

Det är bra konstigt egentligen. 1978 när jag blev vegetarian var det just korv och sådant man saknade. Inget annat. Men korv Åhhhhh så gott. Minns att man kunde köpa någon slags Tysk vegetarisk ölkorv på burk i hälsokosten. Dyr som fasiken. Några små korvar typ Bullens. Men OK som substitut. Sinnet fick sitt och man kunde sen fortsätta att mumsa morötter.

Japp bestämt. Tunnbrödrulle. Det finns gurksallad. En nödvändig ingrediens.

Så låtsasarbetsdag får anses vara avslutat här och nu. En kväll framför tv’n. Vila. Slöande. En film. Kanske två. Gräsänklingsliv. ja sen har jag glömt att hälla upp en whisky åt mig. Måste göra något åt det också. Såklart. Man skall unna sig. Eller hur?