Planen på väg över till USA mullrar fram där uppe högt över oss. Flera i rad är de. Jag höjer tummen, liftar, vill följa med, men de bara vrålar vidare, verkar inte se mig här nere bland träden. Forh Lorendale, Los Angles, New York, Chicago. Spännande destinationer. Så olikt den riksväg jag vandrar fram efter just när solen går upp den här morgonen. Den som visserligen bär mot fjällen, men en destination dit ingen verkar vara på väg till just den här morgonen.
Men en klar vintermorgon här upp på taigan går inte av för hackor den heller. Luften tar sig hela vägen ner i lungorna när man andas in. Man känner verkligen att den gör det. Att den gör nytta. Det goda man kan säga om vintern är att det är lättare att andas.
Ja och så mycket vinter är det nu inte heller. Några grader kallt, några snökorn och en och annan isfläck. Lättvinter ännu så länge. Allt det där andra ligger ännu framför oss. Det kan det göra hela vintern för min del. Det här är helt OK.
Jag fyller fågelmat väl hemma igen. Ett avtal vi har. Dinosaurieättlingarna kvittrar vår och sommar och fångar mygg. Vi ser till att det finns mat under vintern. Precis som med tv licensen så är det såklart folk som smiter undan det där gemensamma ansvaret, åker snålskjuts, men som ändå vill höra fågelsång. Så fågelmat borde kanske också hamna på skattsedeln. Men solidaritet står ju inte så högt i kurs idag.
Annars tuffar det på. Livet och protokollet åt rätt håll men elektronerna rör sig fortfarande åt fel håll. Man får finna sig i vissa saker. Så är det bara.
