Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En grön halda

“Försök att berätta den här historien på webben. Den skulle gå förlorad helt och hållet…” hon sa det rakt ut i rummet där hon satt vid sin gamla skrivmaskin. Bara den gråspräckliga katten lyssnade. Eller lyssnade. Den hörde och kunde inte bry sig mindre om vad hon sa. Skrivmaskinen var hennes Pappas. En grön Halda. Tvådelat band. En röd och en svart del. Jävlar vad det hade skrivits på den här maskinen. Ark efter ark. De flesta hade rivits sönder i ursinne och kastats i papperskorgen. En papperskorg vars innehåll sen hamnade i soporna. Det här var före sopsorteringens tid och hennes Pappa skulle nog inte ha brytt sig i alla fall. Nu var maskinen hennes och Pappa död.

Hon skrev på den ibland. När ordbehandlarens kalla vita yta på skärmen flimrande och tycktes lipa åt henne hjälpte det ibland att sätta sig vid Haldan och trycka ner dess rejäla tangenter och ljudliga tangenter. Klick, klick, klick och tjoff när hon lyckades trycka ner två tangenter samtidigt och de fastade ihop ovanför korgen. Man fick ta loss dom och fortsätta. Men just detta att frustrationen eller renat av ursinnet verkligen syntes på pappret hjälpte. Det fick igång hennes skrivande. Så hon skrev papper efter papper. Ord som blev till meningar. Historier. Tills frustrationen och ursinnet rann av henne. Gick ut genom fingrarna, genom tangenterna och överfördes till pappret. Då rev hon ut det hon skrivit. Läste det som skrivits. Rev sönder. Alltid rev hon sönder och kastade i papperskorgen. Sin egen. Den vars innehåll också skulle hamna i pappersåtervinningen. Hon var barn av sin tid. Men det hjälpte. Lugnet kom tillbaks. Historien var kvar. Ordbehandlaren igång och hon kunde fylla den vita ytan med bokstäver, meningar och text. Berätta sin historia. En gång till.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Sprida min säd

bubbla

Jag hänger här och funderar på våren jag. Det är ju inte så himla långt kvar faktiskt. I Skåne blommar väl krokusarna redan kan jag ge mig tusan på. Här är det fortfarande massor med snö. Drivor. Snötyngda grenar. Snöskoterfarttokar som far förbi som hungriga illrar och snöslungsburr med tillhörande snöfontäner överallt. Jämt och ständigt detta oväsen. Men här uppe är det ju såklart rätt OK. Jag har ju tak över huvudet. Vindskyddat läge med bra utsikt. Hälsingska blånande berg så långt ögat når. Ett läge som rika brukar betala bra för. Men jag föddes här. Läget följde liksom med.

Här har man tittat ut över de vackra skogarna i två år nu. Växt till sig. Varit med om en decenniestorm och fått hålla i sig, slagregn och torka, 35 grader kallt och en massa kamrater som velat avhysa en. Rent av mumsa i sig min enkla lekamen. Bryta upp mitt hemliga innre. Tur att man är en hård typ. Det är inte många som tuggar i sig en sådan hård tuffing som mig bara sådär. Speciellt nu när man är en bruning istället för grön och oerfaren. Man. En hane.

Men nu är det alltså snart dags. Man är tonåring och skall sprida sin säd över landskapet. Blir faktiskt lite upphetsad när jag tänker på det. Bara några veckor till nu och sen så skall jag sakta öppna upp och låta mina frön virvla iväg. Någon sa att 95% av dom var livsdugliga och jag har tusentals. Tänk om alla skulle leva? Man skulle få tusentals avkommor. Men det kanske räcker med några ändå om man tänker efter. Ett frö som kan flyga bort mot åkern nere vid bäcken. Landa där på snön. Borrar sig ner där, gömma sig, och väntar till snön smälter. Just det här fröet skall inte bli välsmakande godis för fåglarna som dom flesta andra. Sen när snön är borta kan den fuktiga jorden ta emot det. Gona in sig i det varma fuktiga. Vänta tills värmen kommer på allvar. Då och först då skicka ut ett skott och föda en ny tall som efter många år skall få nya kottar precis som mig där en solig sommardag. Barnbarn liksom. Som också hänger där i två år innan det är deras tur att sprida sin säd för vinden. Men jag kommer ju inte se det där såklart. Strax efter jag öppnat mig är det dags att ge sig av. Släppa taget. Gå till andra världar. Men det är ju så det är. Som tallkotte har jag då levt ett fullt liv och är nöjd med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Skit på dig!

Den söta flickan ställde sig upp i klassrummet. Slängde sina böcker och sin blå miniräknare genom fönstret. Glassplittret landade i ölandstoken under fönstret som vajade till men till synes stolt och förolämpad reste sig igen när det rutade kollegieblocket och sedan den blå miniräknaren passerat den. Den söta flickan såg inget av detta. Hon gick fram till sin lärare, harklade sig och hämtade segt slem långt ner i strupen och spottade honom rakt i ansiktet. “Fuck you!” sa hon och gav fingret till sin nu upprörde men annars så känslokalle lärare i mattematik. Han som nu fått en helt klart högröd färgskiftning i sitt ansikte.

Klassen, tjugotvå unga, började prata i mun på varandra när den söta flickan försvann ut genom dörren. Läraren rev av ett blad från sitt eget kollegieblock och försökte torka bort slemmet från sitt ansikte. Det lyckades inte fullt ut. En sträng slem hängde ner från vänstra delen av hans haka. Han hade fått nog nu. Han ville inte vara lärare. Hade aldrig velat vara lärare. Det var barnet som fått honom till det. Den där nu bortskämda tonåringen som alltid, varje dag, spelade musik så jävla högt där hemma i sitt pojkrum så att han inte kunde tänka. Men nu var det nog. Han stormade ut. Mot rektorn. Nu skulle han säga upp sig. Avsluta den här skiten.

Magnus hostade till. Han ville ju inte heller vara här. Det här var hans morsas ide’. Hon som var ekonomichef på det stora företaget. Hon som visste precis vad han ville. Korrigering! Trodde hon visste. Men Magnus ville bara spela med sitt band. Hatade matematik. Hatade allt vad fucking jävla skitekonomi hette. Han reste sig upp. Gick ut för att spela, spela, spela och aldrig sluta spela. Sin väska lämnade han kvar. Böckerna i den skulle han aldrig någonsin behöva igen.

Sofia grät. Hon var känslig. Orkade inte med sånt här. Hon hade trott att det här var en bra skola. Här där hon skulle inleda sin karriär som skulle ta henne vidare in i excecutive-rummen. Nu fick det vara nog. Det fanns andra skolor som kunde ta henne dit hon ville. Hon vek ihop boken. Packade ner penna, linjal, miniräknare och ett gammalt tuggummi och la alltsammans försiktigt i sin axelväska. Hängde den på axeln. Sköt in stolen försiktigt. Reste sig och gick ut genom dörren utan att se sig om på någon av dom andra.

Den nya tiden var här. När alla gjorde det dom verkligen ville utan hänsyn till någon annan. Samhällen skulle rasa. Människor skulle rasa. Relationer brytas. Värden krossas. Men när allt var över skulle jorden vara ett bättre ställe att leva på. Kanske.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Bada

bada

En liten bäck som porlande tar sig fram genom skogen. Björkar. Ljusgröna blad. Sådana som dom är i början av sommaren. Vi vet att vattnet går att dricka. Källan ligger bara några kilometer upp mot bergen. Så jag kupar min hand och fyller den med kallt, klart vatten och dricker. Det är såhär vatten smakar. Inte märkvärdigt, bara friskt och gott och enkelt.

Vi har cyklat hit. Är lite svettiga för det är en varm dag. Går stigen ner mot sjön. Den som också bäcken har som mål. Här är det bara vi och sommaren. Naturens ljud. Inga trollsländor ännu. Dom kommer senare. Karin längtar efter dom. Hon har nog varit en. Men svalorna flyger där uppe. Högt. Hitkomna för inte så länge sen men redan igång med sina bestyr. Kanske bor dom i Afrika och är här på semester eller också är det tvärt om?

Sjön syns där mellan träden när vi går stigen fram. Djupare blå än himlens ljusare blå. Sjön som samlar allt det som alla dom små bäckarna fyller den med. En samlingsplats för vattenmolekylernas väg mot havet. En mor. Som en busstation eller flygplats är den sjön. En del vattenmolekyler dunstar och går upp i atmosfären och färdas över jorden som de modernaste luftskepp. Andra omvandlas till andra molekyler, enkla eller komplexa och åter andra slingrar sig vidare ut genom utloppet i sjön. Till ån och ner, under, forsande, porlande tills de till slut når havet. Är hemma.

För oss är det svalka. Vi klär av oss och kastar oss i det blå precis som vi är. Kroppen huttrar till först men anpassar sig snart. Bestämmer sig för att vilja vara kvar här i det våta. Flyter runt i det ursprungliga. Är det livmodern vi minns? Lättrörlig. Osmotiska principer verkar på huden och vatten smyger sig in under hudens ytterlager. Sötvatten. Vi njuter av det svala och av lyftkraften. Miljarder vattenmolekyler som lyfter våra kroppar uppåt. Bär oss i det element som står för merparten av vår längtan. Först luften, sen vattnet. Ligger här tills osmosen gjort huden knottrig. Den som försöker återskapa livmoderns livsmiljö. Stiger motvilligt upp. Låter solen torka oss, återställa balansen för ett liv på land. Cyklar sedan hem till det vanliga. Nu upplyft också i själen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Status från tomten

Gott nytt år från trollen

8962_nickes_sten_007_1

Människorna som du firar det nya året idag. Eller “människorna”. Det är bara en bråkdel av dom som kallar sig människor som gör det. Dom som hörs och skramlar mest. För dom flesta fortsätter dagarna bara som vanligt. Dom flesta kämpar för att överleva. Vi troll firar inte nyår heller. Vi firar bara att solen går ner och att en ny natt föds. Det gör vi varje kväll och då dansar vi tillsammans i vår skattkammare djupt där inne i berget bland guldet och dom ädla stenarna. Vi älskar guldet och dess härliga underbara glänsande gula färg och såklart att få finnas ännu en natt bland dom levande trollen som är våra fränder.

Många troll har redan blivit till stenar för oss. Och vi är bara några hundra kvar nu runt om i världen som kan föra trollkonsterna vidare. Du vet säkert att vi troll blir till sten om en solstråle lyser på oss. Om du åker ut i skogen så kommer du att se många troll som genom tiderna varit oförsiktiga och vistats ute för länge. Många är dom troll som nu står där som stenar i berg och skogar. Men dom lever fortfarande. Djupt där inne i stenen finns ett troll med tankar och känslor som vilket annat troll som helst. Så smek stenen och prata med den om du någonsin stöter på ett förstenat troll. Ibland kan det ju naturligtvis bara vara en vanlig sten också. Men det finns ett lätt test. Lägg bara handen på stenen och blunda. Svagt, svagt kan du känna trollets hjärtslag där inne i stenen om du lyssnar försiktigt och tyst med din hand. Bara med handen. Ditt öra kommer inte höra ett ljud. Det är bara med handen som trollets hjärtslag kan höras. Om dom inte finns där är det bara en vanlig sten eller också ett troll som för tillfället sover sin djupa trollsömn.

Också när vi troll blir gamla så blir vi till sten. Sakta, sakta blir vi stelare och stelare och mer och mer sten och efter en tre- fyra- hundra år så är vi till slut mer sten än troll. När det inträffar brukar vi samlas alla trollen en fin månljus natt och flytta stenen, som var ett troll alldeles nyss, till ett fint högt berg med en härlig utsikt och friska vindar där det gamla trollet kan stå i evinnerliga tider och titta ut över världen. För se och känna slutar vi aldrig med fast än vi blir till stenar. Det finns också en del gammeltroll som brukar vilja stå nära människor som dom en gång i tiden tyckt extra mycket om. Så vaknar du en morgon och det står en stor sten på gräsmattan så vet du varför. Eller om det redan står en där så var det säkert ett troll som gillade dom som bodde där förut. Sen kan det naturligtvis vara ett troll som varit hem till dig och lånat lite guld eller något annat glänsande och inte tänkt på att solen var på väg upp. Det hände allt som oftast förr i tiden när det var många troll i alla berg. Guldet hittar man då alltid under stenen. Det är därför så många skatter ligger under stenar.

Det fanns en tid när vi bytte våra barn mot människobarn. Den tiden är över nu. Den siste trollmänniskan försvann för några år sedan. Dom brukar återvända till människorna igen när dom blir gamla. Eftersom vi inte kan vara ute på dagarna så bytte vi ofta ett av våra trollbarn mot ett människobarn för att ha någon bland oss som kunde uträtta saker när solen var uppe. Det gällde att passa på när barnet var precis nyfött och låg där i sin vagga. Då kunde ett eller två troll smyga sig in och byta ut barnet mot ett troll. En trollbyting. Vi kan en del trollkonster såklart – konstigt vore det ju annars – och att få trollbytingen att se lika ut som människobarnet är inte speciellt svårt. Svårare är det då att få bort den fina trollsvansen. Man får trolla ett bra tag för att få till det och svansen kryper bara in en liten bit för varje trollformel man säger. Dessutom det är ena långa rackarns formler man måste säga. Alltså gäller det att välja en tid när man inte blir störd av människorna på en stund. Några gånger har det hänt att bytarna – trollen som bytte ut barnen kallades så – inte lyckats trolla bort svansen helt och hållet innan människorna kommer tillbaks och då har barnets mamma och pappa såklart blivit väldigt förskräckta och börjat ana oråd. Av någon konstig anledning gillar människor inte att deras barn har vackra fina svansar och börjar skrika och bråka om dom har det. Att ha svans är ju det finaste som finns. Fråga en katt.

Men idag gör vi som sagt inte sådär längre. Nissarna och till och med tomten brukar hjälpa oss med sådant som måste ordnas på dagtid så därför behöver vi inga människobarn längre. Men eftersom trollbytingarna lever längre än vanliga människor så finns det ju en del av dom kvar fortfarande, såklart. hos människorna. Någons mormor, farmor, farfar eller morfar är dom ju dom flesta. Misstänker du att någon av dina är det så är det bara känna efter där bak på ryggen på dom. Finns det en lite svans kvar så vet du. Vi lyckas sällan få den att försvinna helt när vi trollar in den. Finns den där så är dom en gammal trollbyting. Men troll blir dom såklart aldrig igen. Dom kommer alltid att vara mer människa än troll eftersom dom varit hos människorna så länge. Men trolla kan dom. Fast dom flesta vet såklart inte om det. Men kanske lika bra det för då skulle dom väl ställa till med en massa saker där dom fick barn att flyga i luften och gjorde annat fuffens. Sånt där som människor inte kan och blir förvånade när dom ser.

Men vi troll är snälla. En del tror inte det men så är det. Vi äter inte barn och har aldrig gjort det. Sånt är bara ont förtal. Människor som byttes bort förr fick äta godis varje dag och behövde aldrig borsta tänderna. Hål och svarta tänder fick dom såklart efter ett tag men vi trollade bort alla hål så att tänderna blev fina och rena som förut igen. Hur mycket leksaker som helst fick dom också. Massor. Så dom gillade faktiskt att bo här i trollberget. Någon gång för länge sedan sägs det att det hände att det var ett barn som inte gillade att bo hos oss och grät och grät och grät och grät så att det nästan blev översvämning i trollberget men då bytte vi snabbt tillbaks så att allt blev bra igen. Dom flesta trivdes helt enkelt. Man får liksom busa mer här i vår värld.

Hur som helst vill jag, alla trollen och bergakungen bara önska dig ett riktigt gott nytt år. Jag hoppas du inte försöker knycka våra skatter i midsommar när dom ligger oskyddade. Lev väl du lilla människobarn i denna nya tid tills vi hörs igen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Sjuårspresent

Höstregnet faller med stora kalla droppar. Skogskyrkogården, Stockholm. Jag är barn och åker med pendeln förbi eller är det tunnelbanan? Ljuspunkter i allhelgonakvällen. Hundratals, tusentals, döda som någon minns. Var och en symboliserad i ett fladdrande, flämtade ljus. Där emellan alla glömda, de som inte har ett ljus tänt för sig. De som ingen saknar. Det är vackert. Jag fyller år. Tittar så länge det går på ljusen där när tåget rör sig vidare in mot stan. Känns som om alla var tända för mig, födelsedagsbarnet. Förstår ännu inte sorgen, bara glädjen. De fladdrande ljusen som snart ersätts av stadens mer påträngande ljus. Ljus som kräver att bli sedda istället för att inbjuda till betraktade.

Snart i bilen ut från Stockholm, norrut, på väg mot vintern. Pärlband av lyktor i natten. Köer på vägen in mot staden. Som lysande halsband ormar de sig fram långt bort i fjärran, förbi, och iväg. För barnet, som är jag, ter det sig som om kyrkogårdens alla ljuspunkter trätts upp på ett halsband och satts i rörelse. Det är vackert. Det vackraste jag sett i mitt hittills korta liv och på barnets vis är naturligtvis alltsammans där bara för mig. Men de tunnas ut till slut. Blir till korta ormar och sen till enstaka bloss. Så jag somnar. Glad att ha fått denna vackra present på min sjunde födelsedag.