Måndagen den 23 Juli på vår dagliga promenad lyckades jag ramla när jag snubblade på en sten. Låg länge där på skogsvägen och vi funderade på om vi skulle ringa ambulans eller försöka ta oss hem igen för egen maskin. Med uppbådande av alla krafter och en trädklyka tog vi oss tillbaks till bilen. På något sätt lyckads vi också ta oss hem med mig styrande och gasande och Karin växlandes.
Kvällen tillbringad jag på Hudiksvalls sjukhus som till slut konstaterade en bruten överarm på högers sida. En slynga och värktabletter och sedan hemtransport. Man gör tydligen inget åt brott på överarmen. Natten tillbringades sittandes i en soffa. Max en timmes sömn mycket värk.
Nästa dag ringde man frÃ¥n sjukhuset igen. Man ville att jag skulle Ã¥ka in igen. Nu visade sig att förutom brottet pÃ¥ överarmen hade kulan i axeln gÃ¥tt i fyra delar och hela axeln hade ramlat ur led bakÃ¥t. En typisk motorcykelskada sa man. Inte illa för nÃ¥gon som bara var ute och gick. Blev inlagd och opererades fredagen den 27’e. Ny led, rostfri och fin, i höger axel. LÃ¥g kvar till mÃ¥ndagen efter. Upplevde bÃ¥de morfinöverdos med gula och gröna ormar krypande efter väggarna och att bli tvättad av tjugoÃ¥riga sköterskor. Pinsamt är det minsta man kan säga. Bestämde mig för att se det hela som ett scenuppträdande – the show must go on – och sen gick det bra. Inte ens rosa kalsonger fick mig att tappa modet efter det.
Blev hursomhelst mycket väl omhändertagen av flickorna på avdelning 6. Bättre kan det inte bli. Skönt var det trotts det att få komma hem till sitt eget igen. Sjukhusmijön är inte direkt uppmuntrande!
Nu har jag varit hemma ett tag. Käkar starka värktabletter och har svårt att sova så jag är tött nästan hela tiden. Armen och axeln fungerar lite bättre för varje dag och nu idag har jag kunnat jobba i princip hela dagen. Inte helt effektivt, vänster arm på tangentbordet och höger på musen, men det går.
Gitarrspelande fungerar inte alls. Oj vad jag längtas efter det. Det och att kunna sträcka armarna över huvudet igen…