Det enda som blir i helgen är egentligen att skruva ihop en byrå från IKEA till “nya” sovrummet. Ingen av oss orkar mer. Det är segt nu. Tid när man längtar ut men när det fortfarande är för geggigt där ute för något mer seriöst arbetande.
Det blir en hel del läsa såklart. Avnjuter en mycket deppig men bra bok. Men inte mycket mer blir det. Jag tror ingen av oss ens orkar vandra ner och låsa upp dörren på lördagen. Det är så sällan någon orkar sig upp hit och skulle någon göra det så finns det ringklocka.
Jo jag somna några vändor också. Fan, sover bättre i den gröna IKEA soffan än i vår säng. Vaknar inte helt mörbultad när jag legat i soffan. Men det där skall det bli ändring på innan sommaren. Äntligen skall det bli en ny säng. Sannolikt den sista säng vi köper i livet. Det är många sådan där “sista” nu för tiden. Känns lite underligt varje gång man noterar det.
Vi känner också att det är dags att uppdatera en del grejer innan K också går i pension. Det blir rätt ordentligt kärvare ekonomiskt sen. Så byte av vitvaror och lite annat står också på tur efter inköp av sängen. Det skall väl renoveras lite till också. En hall och en trapp står på tur där. Har väl hämtat upp den energi som man blev skyldig efter förra årets jobb nu. Allt troligen den sista gången i livet. Jäklar liksom.
Läser om en 83-åring “i tidningen” som pluggar språk på universitetet. Jag behöver se och ha de där föredömena för att fatta att jag inte behöver lägga av ännu. Man måste vara medveten om sin ålder men för den skulle behöver man inte hindras av just åldern. Kroppsliga funktioner kan såklart sätta käppar i hjulet för vissa saker. Men själsligt finns inga hinder alls om man inte själv sätter upp sådana hinder. Sen är det ju som Thåström säger, det blir lite löjligt att ställa sig på scen och sjunga “Ung och kåt” efter att man uppnått en viss ålder.
Men just nu sitter jag i alla fall på kontoret igen. Redo för en ny vecka, start nu idag. Den goda känslan i magen finns där och man hoppas att den håller i sig hela veckan. Gokänslan är viktig. Finns inte den där, ja då lägger jag av. Finns så många andra härligheter man också kan ägna sig åt. Men just nu då. Sandkonsten och jag. De flesta liv blir ju i sig själva bara sandkonst till slut. Man bör ha fattat det åtminstone i min ålder. Gärna halvvägs hit. Hur fina och värdefulla livet än varit blir det ändå bara en hög av sand av det till slut ändå. Ja om ens en hög. Visst, man kan skaffa stora och fina gravstenar och sätta upp där man tillbringar den sista vilan. Men till slut blir inskriptionen också på dem oläslig. Stenarna faller. Vittrar. Blir till sand. Det spelar ingen roll hur stor man varit i livet. Hur många spaltkilometrar som skrivits om en. Där är vi alla lika. Med ens gärningar är det en annan sak.