Det är nästan så att jag vill stämpla “KLART” på projektet. Men vad tusan… Inte kan man väl det? Nu!? Men kanske måste man. Om man nu inte hittar något mer man borde få med. Söker…
Fast på förmiddagen tänkte jag att en BLE avisering (Blåtand/Bluetooth) skulle ju sitta snyggt. Man postar bara GUID och ip address. Lätt att hitta en ny enhet. Så det la jag till. Glad i hågen. Lite inställningar och annat också för konfigurationsinterfacet. Ja och det fungerade ju kanon. Tills jag skulle fortsätta med andra grejer och märkte att nu fungerade inte dom. Det visade sig att bara genom att aktivera (vill skriva “enabla” här) BLE så käkade enheten upp +100k från heapen. På tok för mycket. Det har jag verkligen inte råd med. Mycket funktionalitet som vill ha den där mängden ram för sig själv. Alltså fick man motvilligt plocka bort den där funktionen.
git reset –hard HEAD
Ja sen var förmiddagens kodande bara blott ett minne.
Intensiv vecka har det varit hur som helst. Och vore jag inte en sådan gammal gubbe som jag är så hade jag nog dygnat. Men efter elva kroknar jag ganska hårt numera. Sällan jag kör vidare efter halv tolv på kvällarna idag. Man behöver liksom tänka på morgondagen nu för tiden. Att man skall orka då också. Det tar längre tid att återhämta sig. Glad åt det där är bara de eviga kvarsittarna och deras lärare som kan ha lokalerna för sig själva efter att jag har lämnat kontoret redan innan spöktimmens klockor ringt in.
Får avbryta här för att jaga bort råbocken som har sitt revir just här på vår tomt. Han äter upp varenda växt som vågar sig upp nämligen. Har inget emot rådjur men just där är vi inte överens. schaaaaaaaas… säger jag och han tittar på mig som om jag var dum i huvudet. Efter en stunds resonerande så accepterar han mina argument och lommar iväg. Gissar att han har glömt hela vår diskussion imorgon redan innan solen har gått upp.
Elräkningar ramlar in. Min egen prognos missar slutsumman med tre spänn så överraskad blir jag inte. Men summorna avskräcker verkligen inte. Man vill nästan hurra. Ja och vara glad så länge det varar.
Dör folk gör det ju hela tiden. Men när de är 78 år och däromkring så blir jag stressad. Fan liksom. Det börjar bli bråttom tänker jag varenda gång. Speciellt när alla människor inte ens når just den åldern.
Fast känner ingen rädsla. Det är bara det där att inte få vara med. Tänk så mycket kul det finns kvar att göra. Kanske det skulle vara inskriptionen på den gravsten jag inte skall ha
Synd att man dog när det fanns så mycket kul kvar att göra…
nåja.
Man får försöka hålla i ett tag till. Fast kroppen värker. Känner +80-åringar som kör på som om inget har hänt. Föredömen!
Ljungström hyr in meriterad sångare till sina låtar. Han har en verklig hög med skitbra låtar som förtjänar det. Tror att han finner sin lycka där. STIM-pengarna hjälper till eftersom de hamnar ju på hans konto så han är upphovsman. De kommer att drösa in tror jag. Höga hus kan ju också ses som kullar. I ett sådant bor han. Ja och där kan han sitta och räkna sina pengar (och flina) efter släppet.
Varje gång jag jammlar med Ljungström inser jag att jag (oxå) måste sätta mig i studion endera dagen. Kul skall med roligt förgöras eller om det är tvärtom. Men hur ser man till att man har roligare än man har det när man redan upplever att det är roligt vareviga dag? Existentiella fråga det också.
Fast trött är jag. Veckorna kommer liksom ikapp mig på fredagarna. Orkar inte mer. Har använt allt. Antar att det är stor risk att mitt frånfälle kommer att ske just på en fredag. En sista utmattning sen är det över.
Kanske borde man fundera på att stödsova lite innan maten ikväll. Ta sig en liten tupplur. Annars känns det som det är stor risk att man inte kan tillgodogöra sig varesig en film eller ett serieavsnitt. Man sitter där och kämpar med ögonlock tunga som lastbilar. Jo, tror det får bli så. Kanske.
Fast innan dess skall jag nog koda en rad eller två eller kanske skriva några rader i någon manual.