Har slutat med programmering och hårdvara. Målar, mäter och sågar istället. Japp, hela veckan. Enda sättet liksom. Lite blir lätt mer. Det skall vara klart till jul.
Mör i kroppen. Är inte van att röra på mig på det här viset. Men det är troligtvis bra. Fast jag är lite tveksam där. Muskelsadism. Bättre att låta de stackarna vila och goa in sig i lite mjukt lulllull.
Fast lite trevligt är det ändå. Känns ibland som man åstadkommer något. Som flytspackla för spis igår. Sexti spänn för en säck flytspackel, två timmars jobb, sen är det gjort. Resultat ingen spis som vickar omkring eller står snett längre. Varför gjorde man inte det där för fem år sedan när det var så lätt fixat.
Fast man är ju lite klumpig. Mäter list. Kapar. Men en meter för kort. Det är sådant amatörer sysslar med. Håller en hel trävarubransch under armarna. Nu kan man såklart skarva. Men köper en ny på fredag. Här sparas inga medel. Nåja…
Idag skall det målas. Igen. Hinner jag så skall jag förbereda lite väggar för helgens tapetsering. Ikväll skall det kapas bänkskivor igen. Spissidan den här gången. Sen tror jag att saker och tig börjar närma sig något slags “färdigt“. Närma sig är ordet alltså. Det är en bit kvar.
Tillvaron utan ett fungerande kök är dock fruktansvärd. Dessutom står det skivor, målarburkar, verktyg och andra och grejer på varenda yta som finns tillgänglig i hela lägenheten. Skall man gå från a till b får man koncentrera sig och stuttar i något gör man hur man än försöker att undvika det. Blåmärken och skrapsår uppstår över hela kroppen.
Men nåja. Liv. Och liv är sällan så dumt.
2 replies on “Hantverkare”
Blir lite avis! Skulle också vilja ha tid att jobba med händerna. Vi har en projektbåt som står på gården som vi inte rört på över ett år. Vi har absolut inte ledsnat på den utan tvärt om längtar både jag och frun efter att få jobba med den, men tiden går alltid åt till annat.
Men, jag kom att tänka på en liten anekdot när du berättar om felkapningen. Jag minns när jag och en kompis jobbade i vår cykelklubbs lokal på den tiden vi cyklade. Vi skulle sätta upp nya innerväggar i lokalen som bestod av en bygg-barack. Jag skulle sätta upp en skiva ovanför dörren. Mätte, gick ut och ritade. Som den ingenjör man är så mättes det noga, på millimetern och på många ställen. Passade biten? Icke, inte det minsta! För stor åt ett håll och för litet åt ett annat. Trots att man fick gå ut och in flera gånger och finlira med sågen så blev det sämre än “sådär”.
En av snickargubbarna som också jobbade där bad oss om hjälp att bära och hålla en stor skiva. Alltså från golv till tak mot ett hörn. Han tog en tumstock och mätte uppe och nere. Det tog 10 sekunder. Sedan gick vi ut till bordet och slängde upp en ny stor skiva. Han lade ut tumstocken och drog några streck. Mumlade någon om att det var lite snett mot taket och höftade lite och började såga. Nåja gubbe lille tänkte jag …
Sedan bar vi in skivan och satte den på plats. Schwoosch sa det, tog inte i någon stans och knappt ett spelkort kunde pulas in någonstans runt kanten. Jag och min kompis bara gapade.
Grymt imponerande att se folk som kan något göra det som de är bra på.
Fördelen med att vara pensionär såklart. Alla borde testa det… Yrkeskunnande är som du säger härligt att se. Fattar för mitt liv inte hur man kan backa en långtradare med släp snyggt och prydligt mot en port eller som du skriver mäta lite lätt och få millimeter precision. Imponerande varje gång man upplever det. Men idag känner jag lite sug efter kodande ändå. Tömmer huvudet bättre än hantverks det gör. En nypa av det ena och en annan nypa av det andra är nog bäst. Förresten, friår Marcus, NU!