Konstigt. 2023-02-01. Februari redan. Det har gått fort hit. Som under förra året. Trendbrott. Jodå. Förr var januari lika lång som ett kvartal åtminstone. Nu går det alltså på en tjillevipp. Som livet. Oj!
De sju minus håller i sig där ute. Men det är kulletemperaturer. Ner i dalgången där det mesta av byn ligger är det minus tio och lägre. Vid vattendragen säkert minus femton, minus tjugo. Kunde man se så såg man att kalluften flöt omkring i världen som vatten. Var man tillräckligt liten, var en vattenmolekyl eller så, kunde man åka med. Följa med hela vägen ut till havet. Stanna där.
Har jag berättat att jag gillar kortmenmingar?
Hur som helst så har min dag börjat. Den startade med Hulken igen som skrek på mig i sin nöd. Slut på mat, Pellets. Jag borde ha fyllt i går innan jag la mig men var för slö. Uppshuntad Hulk är som en människa på kokain. Det hetsas och fars omkring. Äts. Hundra spänn säcken. Fyllde åtta i morse för mina synders skull. Men shuntade ner i besparingsiver. Eller var det bara ett överlevnadstrick? Tjocktröja på…
Men nu så. Både Hulk och jag har fått frukost. Vi hoppar båda alltså glada omkring. Ja och jo och visst. Jag har fått tre också. Earl Grey som morgontraditionen bjuder. Därtill har en apelsin nedburits. Den skall jag avnjuta lite senare. Men ljuset är tänt. Tröstar.
Lillkatten är med ner såklart. Hon är först. Har letat henne efter Uppsalas gator nu på morgonen i vad man väl måste kalla en mardröm. Borta. Men hej och hå vad många katter det finns i Uppsalas gränder. Ja, åtminstone i drömmarna. Pelle svanslös såg jag inget av.
Fast när jag vaknade kom lillkatten springande glad och pigg som vanligt. Ett hjärta läker ihop. Tack gode han/hon/det/gud för att man får vakna när man befinner sig i nattmarans hårda och plågsamma grepp. Den dag man inte får det har man antagligen hamnat i helvetet på riktigt. Eller kanske samma där. Galna drömma kontras med de dåliga och de onda. Som ett vanligt liv.
Då skall det väl gå det med.
Världen har varit galen länge. Men verkar ständigt bli galnare. Att gnälla, klaga och skvallra är fröet till det högst otrevliga träd som växer upp och blir till ett krig. Som det ser ut nu frodas hatet. Man kan se stridsvagnar (och människorna där i) sprängas i luften till någon populär sång på social medier. Det tittas på. Hundratusentals. Det hatas. Positioner är låsta. Det finns liksom ingen annan väg annat än en eskalerande konflikt. De som ens pratar om diplomatiska lösningar skrattas ut. Otäckt. Allt till ingen nytta och grundat i gnället och avundsjukan.
“Fred” – ropar man…
Det enda man kan gör är att kasta sig in i kodandet. Döva sig. Gömma sig. Som att ta en drog. Annars bryter man ihop i den dova känslan av sin egen otillräcklighet.
Så bugs – here I come!