Första november. Noll snö. Ovanligt här. Men skönt. Såklart är det skönt. Tycker jag. Andra må ogilla. Noll snö är bra snö.
Alpinisten från Edsbyn berättar om hur man hade dagläger här i Los. Upp hit på morgonen, hem på kvällen, utförsåkning i backen hela dagen. Borde hålla idag också. Om kringgrejerna finns.
Fast man skulle säkert sakna vintern om den inte kom. Ungefär som en depression. Våren är väl just det. Att återvända från samma hål som den depressive tar sig upp ur när det vänder. Jag var ung när jag förstod att det ljusa kräver det mörka. Har anammat båda sedan dess.
Fast november hörnini. Vintern är ju i princip slut. Schooooop, som en slalomsväng i finsnö, säger det. Sen står man där i maj och nyser.
Fast vasaloppssöndag först såklart. Ingen vändning och vår utan den.
Nope skall inte åka i år heller.
Idag tvättning, förhoppningsvis pelletsleverans och sen kodande så in i helvete. Det kan bli en bra dag. Man hoppas. Blir det inte det får den bra dagen komma en annan dag. Som det är.
Pelletsförhoppningen grusades av ett telefonsamtal. Slut. Kanske på torsdag. Man får sänka temperaturen. Hoppas på det bästa eller åka och köpa fler element.
Det kan alltid vara värre. Det är ingen klyscha. Åk till Donbas så får du se. Frihet kräver uppoffringar. Det sura är att man är på gång. Att det börjar röra sig lite. Känns motigt. Men uppförsbackar följs av nedförsbackar. Till slut så. Alltid. Det vet man. Man skall bara orka ta sig upp till krönet.
Lillkatten har parkerat sig här bredvid. Gammelkatten under skrivbordet. Te finns i koppen. Det finns inget att skylla på utan det är bara att sätta igång att arbete i sitt anletes svett. Nåja. Det handlar väl mer om att arbeta som en pensionär. Lagom. Femtontimmarsdagar är nog. Halvtid mot vad andra, riktiga, programmerare gör. Man faller…