Hälsingetoppen publicerad. Backuperna fixade. I den ordningen. Alltid. Nu är det fredag. En helt vanlig dag i veckan. I alla fall fram emot kvällen. Den som är ledig och alltid har varit det (om det gått).
Jo fredagskvällar har varit heliga i mitt liv. Jag må ha jobbat all vaken och halvvaken tid övriga dagar, helger som vardag, men fredagskväll har varit vilodag. Jodå, i princip har det lyckats också. Utom några då såklart när man varit ute på jobb eller då en deadline verkligen krävt att “nu jävlar”. Fast har försökt att följa regeln också när det varit så hett. För att överleva.
Nu sitter jag här med en kopp te. Det är inte så bråttom. Har adderat två artister till Hälsingetoppen som båda såklart puttar mig själv längre ner där i listan. Självplågare är man allt. Men tycker nog jag ändå gör en gärning med den där listan. Tänk så mycket artister det finns i Hälsingland ändå. Som man inte visste fanns. Så mycket bra musik. Ja och då har antagligen listan bara en bråkdel av dom som finns med ändå. Ja jag skulle nästan kunna tänka mig ett tidningsreportage fast jag inte gillar sådana något vidare numera, bara för att sprida informationen om dess existens så att fler kom med.
Fast egentligen skulle det vara wikipediasidor såklart. Ungefär som de vi gjorde här för Edsbyn (som också borde in i wikipedia). Då kunde man få med också de som inte finns på Spotify. Dessutom få med information om artisterna/banden och medlemmarna. Lite anekdoter, bilder och så. Men det är det där med tid. Jag jobbar redan all vaken tid med annat.
Någon frågade om man inte blir ledsen “om ingen lyssnar på ens musik“. Ja och jag måste tänka efter såklart. Blir man det? Och efter lite tänkande så nej. Svaret är nej (fast ingen tror riktigt på en när man säger det). Visst. Man kan känna det som om man inte finns till. Att man inte syns. Men processen att göra det man älskar räcker. Sen när man skjutsar ut låtarna så hade det såklart varit jätteroligt om folk hade tagit emot, hyllat och gillat. Men om dom inte gör det så får man gå tillbaks till sig själv och fråga vad man själv tycker om det man skapat. Ja och tycker man det man gjort ändå är OK så kan man vila i den känslan. Att ha många lyssnare på sin musik säger dessutom så väldigt lite. Folk lyssnar på det de känner igen. Det andra lyssnar på. Inget fel i det. Att ta till sig sådant som man inte hört tidigare kräver energi från en själv. Den energin har de flesta människor väldigt lite av. Följare är en annan femma. Det som talar om hur populär man är som band/person. Om man har cred. Lågt antal följare är sämre än lågt antal lyssnare. Kanske. Det gäller att finnas i andras ögon. Där kan man hitta det ledsna också såklart.
Fast mycket handlar såklart också om integritet. Att sälja sig. Jodå, jag har också spelat i coverband och dansband (väldigt korta perioder dock. Försökt att vara nästan lika bra som en bandspelare. Och fått ovationer och applåder för det. Enkelt inhämtade. Men någonstans måste man bestämma sig för vad man vill. Är det spelningar? Stor publik? Pengar? Eller har man ide som man tror på och som man vill fullfölja. Japp, fast den inte har en stor publik. För mig har det sista varit det självklara valet. För andra har annat varit viktigare. I grunden handlar det väl om vilka krav man har på sig själv för att orka leva med den man är. Inget annat. Enkelt egentligen.
När jag tänker på det gäller väl det där allt annat också. Hur mycket av sig själv är man beredd att sälja ut och ändå stå ut med sig själv. Min tröskel är nog rätt låg där. Ja och priset är högt på mina drömmar. Om nu någon velat ha dem.
Jag skall fortsätta med mitt Blåtandskodande här på kullen idag. Saker börjar falla på plats och jag fattar nästan vad jag håller på med nu. Nästan… Ända fram kommer man aldrig. Man får låtsas att man fattar…