Måndag här på kullen. Såklart. Längtan. Men mosigt. Irriterande som vanligt. Måste ut. Men skall klara av alsäsong också först. Av någon anledning plockar alarna mig som illasinnade prickskyttar varje år. Man faller sönder. Men har väl sågat ner en och annan al i sitt liv så kanske en hämnd. Eller möjligen orsakat överexponering av alpollen.
Lyssnar på Sting. Hamnar där av en slump. Men han får duga. Ingen jättefavorit annars. Några låtar bra. Resten utfyllnad som kolstybb på ett motionsspår. Kol, tjära, lera och lite arsenik. Överreklamerad. Men välproducerat. Tråkigt kanske därför.
Sportlov i Hälsingland. Åtminstone här. I norr. Förr delande man den södra och den norra delen av Hälsingland. Kaske man gör nu med. Lite konstigt. En koll avisar att det är så nu också. Vi är Norrland. Tydligen.
Men K hemma. Sportlov en dag. Biblioteksdelen av hennes dubbeljobbarliv innefattar inte sportlov. Knappt lagstadgad rätt till semester. Så en dag blir över. Hon hugger den som en kobra. Såklart.
Själv är jag alltså pensionär. Har noll jobb med “jobbar” ändå. Evigt sportlov om man nu varit den där sportiga typen som man borde fötts till. Jag föddes nämligen med stor lungvolym. Kunde ha hjälpt sportmässigt som utövare. Kanske. Men möjligen skall man vara mindre slö och mindre nördig än vad jag är/varit för att ha dragit fördelar av de kubikcentimetrarna. Mycket av den där volymen finns antagligen inte kvar nu då. Bortsoffat och bortrökt. Gåvor kastade på sopberget.
Livet utan barn fortgår här hemma. Den äldste har man vant sig vid att han har ett eget liv nu och klarar sig. Men den yngste vill man ringa och fråga hur det går för varje dag. Men håller sig. Vill att han verkligen skall få sitt eget liv. Vet att han fixar det. Minns hur härligt det var med den där första egna lägenheten. De egna pengarna. Ja rikast, mest kvar, hade man väl då och där i livet. Åt andra hållet inte ett pip såklart. Så som det är att ha söner. Döttrar är nog mer för att ringa hem ibland. Men gott såklart. Ut ur boet skall dom. I det och efter det får det bära eller brista. Det enda man kan vara sen är en trygg mjuk matta som det går att landa mjukt på om allt går åt helvete.
Fast man blev liksom äldre i ett jehu av det där utflyttandet. Ja och så bor vi väl i ett för stort hus egentligen också. Fast bor billigare än i en lägenhet såklart. Kan minimera om så önskas. Bo riktigt billigt. I orostider är det inte så dumt att bo såhär. Vatten. värme, mat finns utanför fönstret. Jag tror nog att jag till och med skulle kunna bygga en ångdriven generator av lite gammal skräp om det skulle knipa. Jodå några molotov cocktails också och en kanon.
Men ännu så är kullen med det stora gula huset inte under attack. Jag sitter här i min egen värld och har fortfarande rätt att göra det. Egentligen ville jag såklart att vi alla satte oss i våra bilar och for iväg till Ukraina. Satte oss på marken ivägen för tanksen, arm krokad i en annan arm. Gick in bland soldaterna. Var för många, Var för verkliga. Avslutade det där. Återförde modet hos de rädda anfallarna. Modet att ge upp och återvända. Vända vapnen mot dem som tvingar dem att utmana friheten istället. Befria sig själva.