Lyssnar på Lottie Knutson. Men det ger inte så mycket. I alla fall inte annat än att Voxnadalen är ett bra turistiskt koncept. Jo det tror jag. Men visste och tyckte tidigare. Borde gälla från källan ända fram till dit där Voxnan går ihop med Ljusnan. Bollnäs kan gott få vara med på ett hörn. Men på väg tror jag.
För det är det unikt område. INGA vindsnurror (eller gruvor) inom det området tack. De skall inte höras. Inte synas. Det får vara hur bra vindförhållanden som helst. Det här är ett område som har ett värde i sig utan exploatering.
Det pratas alltså en timme. Tvåhundra lyssnar. Eventuellt andäktigt. Det är lite roligt när en Nackabo föreläser för folket ute på landet. Det blir lite utdelning av visdomar uppifrån och nedåt. Som om folk på landsbygden är lite dumma i huvudet. De som dessutom tackar och bockar när någon behandlar dem så. Öhhhh… tack… det var mycket bra där…
Unikt och kvalitet. Nyckelorden. De viktiga. Sen kan man gör vad som helst. Men det duger inte med handritade pappskyltar. Mobilfoton. Egensnickrade siter. Man får höja ribban. Eller skita i det. Men mycket handritat kvar inom det här området fortfarande. Men på väg bort. Sakta.
Vandringsleder kommer upp. Där görs ett förbaskat bra jobb här uppe “av ett gäng gamlingar“. Nu behövs bara ett matställe och boende med klass. Sen någon som kan ta med folk ut på hästrygg och cykel ut i vildmarken. Men både världens bästa vin och skogsfinnekultur måste samsas. Pörten i alla ära. En natt där. Sen behövs sköna täcken och Oxfile. Ja, eller vegetariska alternativ. Och mycket sprit. Så folk kan supa sig fulla så dom glömmer pörterna och röken. Gammelvärlden. Man måste se framåt. Annars trillar man på första bästa tuva. Slår sig. Blir kvar i det gamla. Ojandes.
Herr Knutsson är förresten gammal punkare. Bra. Han fick gärna införa lite punk i de politiska kommentarerna så att man orkade lyssna på dem. Distad gitarr och målbrottshes sång i Rapport. Ja det vore något. Lisbet skulle tappa peruken.
Nåja. Gnällig gubbe är man. Nästan som en definition. Så man gnäller. Var väl inget fel på detta föredrag egentligen. Mest som alla andra man har hört. Som de som man kommer att höra kommer att vara. Sällan mycket som överraskar där. Det gör inte heller alla de som älskar sin egen röst och som gärna delar med sig av sina historier. Det ger inte så mycket det heller. Men det handlar som vanligt om vem som säger saker inte om vad som sägs. För mig är skåpmat skåpmat också när det kommer ur han/hon/det/guds mun. Möjligen skulle Mick Jagger kunna få en fribiljett och kunna säga tre ord om vad som helst och jag skulle tycka det var tufft. Men vid närmar eftertanke, troligen inte. Gudar och överhöghet går bort. Kvar blir helt vanliga människor. Som ibland säger bra saker. Men oftast, som jag nu, snackar skit. Mycket skit.
Nu skall jag krypa ner i bingen. Läsa en stund. Men först ett besök hos den gröne i källaren. Liv som går.