Categories
Betraktelser & Berättelse

Så jävla bra

Det är inte alltid jag till fullo uppskattar min situation. Men idag gör jag det. Det är nämligen perfekt. Läget.- Jag gör det jag vill. Är där jag skall vara. Och när man ser det där måste man ju ändå sända en tacksamhetens tanke ut i universum. Vad behöver man mer än det man innerst inne vill? Tack. Liksom.

Det där man har nära inpå sig förpassar man så snabbt från det man har nära. I början när vi bodde här. När man hade återupptäckt de magnifika bergen igen, så steg jag varje gång ut bilen efter den där varje-vecka-resan hem från Stockholm och bara stod där på gårdsplan och tog in. Jodå. Till och med luften var en annan. Varje andetag tog sig liksom längre ner i lungorna. Det första jag gjorde sen var att gå in och dricka ett glas vatten. Fantastisk var varje klunk.

Men precis som med det dagliga livet här på ett låtsaskontor, som jag beskriver ovan, så glömmer man bort. Tar det där man ser och har nära sig varje dag för givet. Uppskattar inte.

Jodå det gäller kärleken det där också. Det rullar på. Det är bara ibland man fattar hur lyckligt lottad man är. Hur det enkla och vardagliga alltid är det stora. Man kan gifta om sig hur många gånger som helst och det kommer ändå alltid att bli vardag varje gång. Man kan såklart älska passionen mer än en annan människa. Men passionen är flyktig som en vattendroppe i Sahara. det bör man veta också innan man ger sig iväg just efter den vägen.

Jag vet inte hur man skall göra för att lyfta fram det där oftare. Det finns nog inga metoder och recept för det annat än viljan. Men jag försöker i alla fall stanna upp och glädjas de gånger den där insikten bubblar upp i mitt medvetande. Låter mig vara i det där ett tag. Känner förnöjsamheten fylla mig. Blir lycklig en stund.

Sen dyker jag ner i mitt. Och då märker jag inte ens om himlen faller ner över hela världen. Ett ansvarslöst ge-sig-hän är det där. Men lycka det också. Såklart. Eller tyvärr. Eländet är ju det seriösa.

Jodå. att klappa en katt, är ett av de större ögonblicken i livet det också. Eller koltrastsång eller att följa bulliga moln som far fram över en för övrigt bländande blå himmel. Enkelt men värdefullt.

Sen lever man. Bra. En möjlighet. En man borde ta tillvara på. Genom att uppskatta livet man lever. Eller förändra det om man inte uppskattar det. När man är död är det för sent. Bara de religiösa dårarna tror på nästa liv som lyckan.

Apropå döden. En ny grej har smugit sig in när jag kodar. Jag har kommit på mig själv med att skriva kommentarer lite extra noga i koden. Kommentarer avsedda för andra, som kanske kommer efter mig. Det där har smugit sig på. Så där bara. Efter sextio kom insikten om det egna livets slut mycket närmare. För nära rent utav.

Jodå. Men man färdas på. Framåt. Man har ingen aning om vart vägen bär och vilket målet är. Och tänk, det är helt ok. Så länge det känns ok när man går här på vägen.

Bra.

Liksom.

Men seriöst – nä det är det inte.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.