Människorna känns främmande en sådan här dag. Jag ser dom inte ens. En bil åker förbi. Den är på väg någon annanstans. Det är allt. Jag vinkar inte. Okända transporteras i den. Dom ser inte heller mig.
Fast jag då, långt inne i mitt. Kan inte bry mig mindre om människorna en sådan dag än vad jag gör. Men blir ändå lite rädd av det där. Viljan och längtan till det världsfrånvända. Till det overkliga. Tror ändå på verkligheten. På människorna. Borde ha ägnat mig åt människorna. Egentligen.
Dagens kod har flugit över Atlanten (eller i/under rent utav) och landat i en server någonstans där borta i Amerika. Bankfack. Försvinner allt annat så finns åtminstone det där kvar. Ja i Svalbardgrotta också. Vaktad av isbjörnar och tjocka dörrar. För framtiden. Men koden. Någon kallade det livsverk. Och kanske är det det det är. Viktigt hur som helst. Finns koden kvar klarar jag mycket. Finns den inte kvar en dag, ja då måste jag hitta en ny väg. Kanske vore det ändå det sista bästa. Såklart. Som alltid. Nya vägar mår man bra av. Även om de kanske känns hemska och onödiga. Speciellt under höstdelen av ett liv.
Men mest elektronikmicklande idag annars. Den stora leken. Låtsasarbetsleken. Syfte och mål, håll kvar lite kompetens. 390 dagar kvar.
Nöjd över det varma vädret. Ställer in sotning. Behövs inte eftersom vi inte eldat sedan den sista. Klarar oss ett tag till på el. Billigare än pellets den här tiden. Men en kamp såklart sen när termometern kryper nedåt. Då vill man gärna starta igång Hulken och vrida på elementen. Fryslort som jag är. Vilket jävla ord förresten. “Lort”!!!
Jodå!
Fast Hulken är redo. Vill köras igång men jag säger bestämt ifrån. “Lugna dig ditt gröna monster” försöker jag säga till honom, japp på skarpen. Men inte lugnar han sig för det. Står där i källaren och muttrar stor och grön. Försöker komma åt lite pellets att självantända.
Men snart såklart. Ofta kommer det första snöfallet här i mitten på oktober. Sen är helvetet över oss i form av vinter. Endast hårt och koncentrerat låtsasjobb kan rädda ocoola gubbar under den tiden. Ja och bara med nöd och näppe.
Borde väl göra klar de där två låtarna som ligger i musikdatorn och skräpar också. Bara för “att”. För spela roll om de ligger kvar där eller åker ut på strömmande media gör det verkligen inte. Såklart. Så det kanske inte är någon brådska ändå.
Lagar lite saker som andra kastat. Det är sällan stora fel på saker. Det är som att ge sig iväg ut i köpladorna och shoppa loss. Men utan kostnaden. Fast mycket skrot blir det ju såklart i hyllorna. Men ännu finns det plats. Men sänder en tanke till barn eller andra som en dag skall rensa här. Men man kanske skall testamentera en tändsticksask som en hint.
Liksom.
Men nu ropar sängen där uppe med hög och tydlig röst på mig. Den kräver ocool gubbe i horisontalläge. Man får hörsamma. Vara lydig. Säga god natt! Åtminstone till de som är vakna. Imorgon kan det bli en ny dag. Med lite tur.
Jodå!