Jag ger upp. Lite tidigare än vanligt. Ögon grusas. Måne förkylning på väg. Vill inte. Hinner inte. Men där finns inte val. Möjligen vitlök. Eller annan huskur. Men jag står upp. Tar emot. Om det nu blir så. Det vet man imorgon. Om det snörvlas. Om ocool gubbe vill ligga kvar i sängen när han borde gå upp.
På sjukhuset. Senast och före det och före det. Jag behöver ingen bedövning. De flesta, ja nästan alla, behöver det säger sköterskan. Det är beundransvärt tydligen. Och jag tänker på mannen på sjukhuset som gick igenom samma operation som jag. Han som hade så jävla ont. Morfinerade sig när jag klarade mig med Alvedon. Tänker att man är olika. Inte bättre eller sämre. Vi har bara olika konstruktion. Smärta ÄR personligt och därmed basta. Och åt helvete med det där beundransvärda. Tänk om de som har ondare känner saker som jag aldrig kommer ett få känna. Tänk om en smekning av deras käresta också känns tusen gånger mer än en smekning gör av min käresta på min arm. Vem är förloraren då? Vem har den mest beundransvärda nervuppsättningen då? Vi är olika. Allesammans. Tittar man från olika vinklar är vi alla en av de beundransvärda. De som bara ser ett är bara dumma i huvudet. Fast det vet vi ju. Har alltid vetat. Ändå styr de och ställer i så mycket tänkande och görande. Åt helvete med det.’
Nu soptunna, hulk, bok. Sen sova. Imorgon är en annan dag. Förkyld eller inte återstår att se. Nu ger jag upp för ikväll.
God natt!