Categories
Betraktelser & Berättelse

Bygge

Jodå, det byggs. På det som skall bli något. Vad är osäkert. Men “något” kan vara nog ibland som definition på glädjemakeri. Kanske inte för den som tror att pengar kan köpa allt dock. Nej, Och aldrig där, där o-naiv är ett motto för levt liv av värde.

Vi rör oss mot september också här på kullen. Hotet om tuffare tider. Strumpor åker på. Drömmar om varmare länder tas fram och granskas igen. Förkastas. Ved beställs. Rökrör läggs på inköpslistor. Men pelletsleveranserna får vänta ett tag till. Däri ligger det hårda. Att få livet att gå ihop under några månader då kullens varelser försöker uthärda kalla vindar och snöstormars grep om strupar som vill ropa på hjälp men inte törs.

Helgen spenderar mestadels i soffan med god bok. Fast nog somnar jag och sover mer än jag läser. Förkylning i kroppen. Kanske. Är åtminstone snorig och har ont i halsen. Svepskäl. Lathet. Slöhet. Om det tas på allvar. Djupt i sömnen där på soffan hör jag dörrklockan. Dörren. Kontoret. Låtsaskontoret. Ingen utom posten och åkarna ringer på den där dörrklockan. Det här är en kulle i Los, dörrar är öppna.  Jag försöker skaka liv i mig. Gå ner och öppna. Lyckas till slut. Stiger upp från dödsriket.  Där nere står min namne Åke. En skicklig lärarkollega från tiden i Gävle. Han på högskolan nu. Han är ute och tittar på skoter till vintern. Motorcykelburen tar han sig västerut.  Här skall handlas. Det skall prutas. Om objektet faller i smaken.

Det är något underligt med det där gänget i Gävle. Vi har en speciell kontakt allesammans. Hör av oss till varandra och besöker varandra fortfarande fast det nu börjar bli länge sedan vi jobbade ihop. Normalt blir det ju kanske i bästa fall en från en gammal arbetsplats som man fortsätter att hålla kontakten med. Här är det nästan alla. Underligt. Ja och till det får man lägga eleverna. De som fortfarande hör av sig. Hur många gamla lärare höll man själv kontakt med? Magiska år. Magiska tider. Magiska människor.

Åke far vidare. Såklart. Vi som är kvar sätter på mer kaffe. Tar en kaka till. Läser några sidor till där i boken. Somnar en stund igen. Ja ja, ja… livet bara går och det får det göra.

Jag har funnits i ett sammanhang där i Gävle då och där och när i spelade vår musik på sjuttiotalet. Två gånger i ett liv är kanske inte så dåligt ändå. Tänker jag. Men inbillar mig att alla andra finns i de där sammanhangen alltid.

Imorgon skall jag tanka bilen. Bränslelampan har lyst länge nog och försökt varna för annalkande stillestånd. Tror det får bli full tank. Känns normalt onödigt i en gammal bil som vår. Man vet liksom aldrig om man får en chans att köra upp den där bensinen.  Sextio mil är mycket.  Men ibland får man chansa. Leva lite farligt liksom. ;-/

Konstigt nog känner jag mig trött igen. Skiter alltså i det här. Ger mig. Hoppas på morgondagen.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.