Vi har precis begravt “Kattis”. “Bob”, rebelliskt kallad av ungarna. Hon blev överkörd här nere på “stora” vägen igår. Sådant som händer. Hon var “bara” en katt, Men det känns ändå. Jag gick ner för trapporna varje morgon och matade henne. Rutiner som inte längre är, det märkte jag när vi skulle ut idag och dörren fortfarande var låst.
Hon var enda kattungen i sin kull. Hennes mamma, “Byssan”, som vi fortfarande har kvar, arton nu, har alltid varit lite speciell och brydde sig inte så mycket om den här ungen. “Bob” fick den heta eftersom vi trodde det var en “han” till att börja med. Omdöpt till “Kattis” när vi fattade att det inte var en “han”. Men med “Byssan” som hon var fick vi ägna mycket tid åt ungen och hon blev riktigt, riktigt tillgiven.
Sen fick vi besök en helg. Inget konstigt. “Byssan” fick för sig att den här ungen inte kunde vara hemma längre. Bar iväg med henne. Bort. Gud vet vart. Hem kom hon inte förrän en månad senare. Vi hittade ungen efter månad i källartrappen där “Byssan” lämnat henne, liten och utmärglad, och efter det var hon aldrig mer sig lik. Galen i mat. Skygg. Otrygg. Bara trygg ute i sin egen fria värld. Aldrig inne.
Så när hon växt upp så levde hon den frie själens liv. Gick sällan in. Möjligen om det var väldigt kallt ute. Eller om hungern drev henne. Hörde till men ändå inte. På somrarna såg man henne knappt, ja utom på morgonen då när jag gick ner och matade henne, eller när man satt ute, då kunde hon komma fram och vara lika gosig som hon var förr. Kunde inte få nog av att ligga i ett knä.
Men borta nu alltså. Ja och man sörjer. Sörjer en vän. Det blir så också med en som bara var en katt. En som älskade friheten mer än allt annat. Ja och mat då såklart.