Jag klipper gräs. Det är en OK sysselsättning. Bara igångstartandet värker. Axel och motorstart medels draglina vill sig inte riktigt. Men jag blundar, biter ihop och drar allt vad jag kan Till slut brukar den burra igång. Ja och axeln värka mer än vanligt såklart. Efter det. Sen gäller det att försöka hålla den (gräsklipparen) gående under hela den tid som uppdraget varar. Normalt sisådär två och en halv timme. Det går oftast också sisådär. Det är ingen golfplan vi har här som gräsmatta direkt. Stannar den, blundar man igen och drar tills den startar. Det är inte svårare än så. Trotts allt.
Axelproteser fungerar inte. I alla fall inte min. Om de nu är meningen att man skall kunna göra normala saker med en arm, som att ligga på den, och kunna göra det utan att det gör ont. Ja att kunna växla i bilen är väl i alla fall inte mycket begärt. Fast å andra sidan är det kanske det. Krossar man axeln, ja och är så dum att man bryter armen på samma gång, så får man väl ändå skylla sig själv. Lite. Såklart.
Men jag remitterar mig själv. Sist fick jag en tid hos sjukgymnasten och de starkaste morfintabletterna de kunde uppbringa. JAG VILL INTE HA TABLETTER! Så jag sket i dom. Kanske skulle ha sålt dom. Tjänat storkovan på det och begärt mer. Sen åkt utomlands och fixat axeln. Men gick till sjukgymnasten. Ett gäng veckor. Tills hon sa att “nehej nu kan jag inte göra mer”. Och jag sa “Okej, talar du om det för ortopeden det då”. Och hon sa “nehej, jag vet inte vem jag skall prata med där”. Och jag sa “jaha, det var i alla fall vad man sa att du skulle göra till mig”. Man får väl tala om själv. Alltså.
Man ger upp liksom. Men remitterar sig själv. Igen. En enda fråga. “Skall det vara så här?”. Svara dom “ja” då kan jag leva med det. Svara dom “nej” ja då får vi väl prata om det hela. Hugga av. Eller sätta dit robotarm. Eller nått. Inga jävla oxi-någonting tabletter.
Hursomhelst gillar jag gräsklippning. Jag, en gräsklippare, en gräsmatta. Med hörlurar på blir det lite Åkes värld liksom. Lite autistiskt. Jag passa i just det (gillar dykning också). Går liksom där och funderar över livet. Tankar som tilltar när jag mejar ner “gula blommor i mängder” när vi nu skall iväg och köpa “gula blommor i mängder” om en vecka eller två. Känns ologiskt på något vis. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel riktigt. Hmmm…
Björktrastarna gillar i alla fall mitt klippande. Därför är vi kompisar. Bästisar. Nästan. Varenda skyddad insekt blir oskyddad efter att jag farit fram. Jag menar Hitler var en snäll gubbe om man jämför med vad jag åstadkommer vid en enda gräsklippning. Jovisst, grodan ser jag innan jag hinner köra över den. Men det är bara tur. Jag inbillar mig inte för en sekund att mitt godhetskonto får många pluspoäng för just den undanmanövern. De negativa poängen på massmördarkontot överväger med råge. Bara de jag samlat ihop idag. Säkert.
Skiter väl jag i säger du. “Jag är ände en av de överlägsna människorna”. Står över det där. “Vad betyder ett liv hos ett småkryp?”
“Så har jag aldrig känt,” säger jag, och böjer mitt huvud. Du vinner. Såklart. Som alltid. Jag har inga problem med det heller. Vinn på bara.
Vackert är det. Midsommarblomstren står i full blom. Det behövs trettio höjdmeter (vi är på 420 m.ö.h.) så blir de vita istället för blå. Magiskt. Ryggskog (450 m.ö.h.). Där är blå sällsynta. Här nere är de blå. Bara några få vita. I fjällen är de bara vita. Lyser som stjärnor på fälten under sommarnatten. WOW liksom när man såg första gången. Då skall man vara på det klara med att de blå inte går av för hackor heller.
Vacker tid.
Skulle man kunna leva, fortsätta leva ett liv, om man inte fick se midsommarblomster blomma varje sommar? Eller björkar som slår ut. Den där speciella gröna färgen som de har i början. Ja säkert. Men det hade varit fattigare. Jag som räknar rikedom i upplevelser tänker så. Men borde inte såklart. Fast skit samma. Man dör till slut i vilket fall som helst. Det spelar ingen roll hur välfylld skattkistan är. Dör gör man i alla fall. Ett lyckligare liv får man inte heller. Mest oro för att mista det man samlat ihop. Ändå är det så många som tror på pengarna. Men förnöjsamheten är den enda lyckan. Om någon frågar är det mitt svar. Ingen frågar. Naturligtvis. Sanningen vill ingen veta av. I alla fall inte min.
Men min arbetsvecka har börjat. Anglosaxisk veckostart utan vilodag för gud Visst är väl det ganska bra. Vinner liksom en dag över alla andra hårt arbetande svenskar. Ja i Los är man ju bidragstagare helst såklart. Inte vi. Inte jag. Dock. Antagligen är det invandringens fel att det är så. Att ingen vill jobba. Fast än varenda en här härstammar från “dom där”. “Finnpacket”. Jodå nog kallades de det av bönderna häromkring alltid. Det måste alltid finnas någon att se ner på om man själv skall kunna känna sig större. Tycker vissa. Jag nöjer mig med lika. Börjar med en encelling organism. Bättre än så har aldrig jag varit. Om man nu måste jämföra. Tycker nog inte det är helt nödvändigt för egen del.