Det sommarregnar här utanför. Ett riktigt sådär skönt härligt sommarregn. Jag ger mig ut och tar in dynorna och hämtar posten. Tar det som ursäkt. Det är dey närmaste man kommer att jublande rusa ut naken i regnet när man är i min ålder. Senare kan just det där eventuellt återkomma. Hämningslösheten. Den återkommer med åldern ibland. Inte idag dock. Jag gör mig ingen brådska. Låter mig blötas ner in på bara skinnet. Njuter av sommarregn i tidig maj. Blir barn igen om man nu kan bli något man redan är. Hoppar jämfota i en vattenpöl utanför dragspelaren. Nåja i tanken. Men ett jäkla plask blev det hur som helst.
Ännu en varm dag. Fönster öppna. Dörren öppen. Torkkorsdrag ner i källaren. Den mäktiga torkvinden drar fram över landskapet. Den kände man förr. Vårvinden som tar med sig miljoner liter fukt och för iväg den till andra platser. Uppåt och sen neråt och sen höger och vänster och uppåt igen. Lekfullt. Ibland återkommande som ett kärt återseende. Regn såsom idag. Men det kan lika gärna vara rester från en glaciär på glid i Anderna som landar i ens hår och rinner ner för en kind på en gammal ocool gubbe utan att kyla det allra mista lilla.
Lite okoncentrerad idag. Letar flytet. Hittar det inte riktigt. Försöker och försöker. Det finns där. Det vet jag. Till slut så. Hinner jag ikapp. Far in i kraften med huvudet före. Starwarskrafter på riktigt. Den kreativa dödsmaskinen. Dubbeländesljusbrännaren. Den man tror är av godo men som bara är knark och som äter upp en. Tugg, tugg, samtidigt som man ropar “mer, mer, snälla”. Tills man bara är ett skal och en sista snustorr tugga. Alltihop i evighet amen.
Sjutton grader ute. Tjugofem inne. Så varmt inne brukar sänka och hålla tillbaks, är för varmt, men nu bara skönt och skönt och skönt. Man simmar i det varma goa sköna. Måndag. Bra dag. Men hel vecka framför sig. Tid att göra saker på. Förvandla tanke till verklighet. Realisera.
Ändå finns jag inte. Oj så jag skulle haft något emot det förut. Lidit. Fanns man inte så var man heller ingen. Fri från det där nu. Är något ändå. Njuter av att inte finnas. Att “Åke Hedman” på Google bleknar bort liksom jag som är han. Tänka sig egentligen. Men bra. Såklart. Att lära sig att att bara man själv kan sätta betyg på hur man lyckats. Och nej det är inte pengar och hus och bil och flygplan det handlar om. De finns inte med i det här bokslutet. Nej. Det handlar mer om vad man ville göra och om man gjorde det. Tog man chanserna? Eller fegade man ur? Var ursäkterna för att inte göra för många och för lättillgängliga?
Drevet på Romson går. Vad skiljer det där från mobbing egentligen? “Man får tåla”. Som partiledare. Som tjockis. Som “efterbliven”. Som en i utanförskapet. Folk bestämmer sig för att “inte tycker om”. Få vet egentligen ens själva varför. Men de slår sig samman och “tycker inte om”. Minns ni Kajsa Gryt för ett tag sedan? Det hatas. Det stöts ut. Journalisterna blåser under den där elden som ledarna i mobbingkören. Alltid utan ansvar. Alltid med rätt att hänga ut, smutskasta och svärta ner. Jag är inte med på det där. Icke. Inte på skolgårdarna och inte nu. Romson inte sämre än någon annan. Inte Kajsa Gryt heller. Eller Juholt. Bara de där på skolgården som skall plågas och inte får vara med.