Det är sådär tyst här på morgonen. K är ledig, yngste sonen är ledig, ingen går upp i vanlig tid. Min tid. Till och med Hulken tar ledigt. Pelletsbrännaren har stannat. Man får starta om. Den gillar inte de här plusgraderna. För att Hulken skall må som bäst skall det vara -10. Ja i sinom tid så skall “han” väl trivas. Då får “han” som han vill. Kan stå där nere i källaren och hoppa (av glädje).
Det är snart mitten av oktober och alla löv är kvar på träden här. Nästan. Ovanligt. Brukar vara kalt sedan länge. Sådär hösttydligt. Död. Ja att det inte är en endaste tvekan om att det verkligen är vinter på gång. Men färgerna finns där såklart. De som tar musten ur en om man står där på en bergstopp och tittar ut över dalarna och bergen på den andra sidan. Jodå hösten är min favorittid på året. Absolut. Men inte vintern då alltså. INTE!
Projektet jag jobbar med just nu har gått två veckor över tiden. En projektledares mardröm. Männen och kvinnorna med metoderna och diagrammen. De som skall följas. De som hamnar där för att de har chefsdrömmar eller för att de helt enkelt inte kan det dom borde kunna. ja under veckan skulle de knackat på dörren, kallat till möten, skrikit. För så får man inte hålla på. Låta projekt svälla. Men sent går mellan elva och tolv när jag satt här och jobbade och alla projektledare sedan länge stuvat undan sina scheman, metoder och diagram och redan låg där i sängen med lilla tummen i munnen så var det så oerhört klart att det här att låta kreativiteten flöda och hålla den brinnande medans den gör det är helt rätt metod. De sista två veckorna har jag gjort jävligt bra saker helt enkelt. Och igår kväll la jag på en ny grej som innebär minst en dags jobb till innan jag är “klar”. Men grejen är att det blir ett bra resultat, bättre än om jag nu följt tidsplanen och gjort en anteckning i todo-filen, följt tidplanen, och gått vidare. Kreativt arbete fungerar helt enkelt inte i tvångströja. En del tror det. Men de vet såklart inte vad de pratar om. Det finns hur-många-saker-går-det-att-göra-med-ett-gem kreativitet och det finns den som bränner och exploderar och handlar om livet självt.
Det är inte svårt att inse att när man är långt inne i ett projekt så har man också koll på det. Parametrarna sitter där. Engagemanget sitter där. När det där sammanfaller så ser man också samband som man aldrig annars ser. Därför är jag helt övertygad om att det är just då man skall fortsätta, följa nya trådar, vandra in på de där mörka okända spåren.. Det är där storverk skapas. Ramarna och rummen måste plockas bort i det där läget. Världen runt omkring får anpassa sig. Inte tvärt om. Det måste vara så. Det tar timmar och dagar att komma dit igen om man bryter och använder sig av todo metoden. Fungerar såklart utmärkt för allt oengagerat arbete. Men inte helvete vill vi ha oengagerat arbete.
Och NEJ. Man behöver inte ligga på soffan och vänta på inspiration. Den finns där hela tiden. Bara i olika grad. Men just “olika grad” är nyckelfrasen. Vi är inte maskiner. Man måste fatta det.
Jag trött såklart eftersom det är fredag. Soffan där uppe hägrar. Jag är nära den där gränsen igen. Tröttheten. Det känns så tydligt att man bränner ljuset i båda ändarna under de här totalkreativa perioderna. Det är dödande. Mer så än rökning. Det är jag säker på. Men va fan. Man är den man är. Man måste göra det man gör. Eller bli olycklig. Man väljer själv. Många kan det. Trotts allt. Fast valen kostar såklart på. Färre är beredda att betala valens pris.
Bär ner saftflaskor ner i kallkällaren. K har varit flitig. Hyllorna fylls där nere. Får väl gå några vändor till. Att plocka bären och bära ner flaskor och burkar är mitt bidrag till allt det där. Det räcker inte långt. Jag vet. Tacksam för att det händer det där. K’s lingondricka går inte av för hackor.
Kaminen står här fortfarande oinkopplad. Det hade varit skönt att haft den igång nu. Den tyglade elden är kreativitetens kamrat. Ja egentligen den otyglade såklart. Men så kan vi ju inte ha det. Det räcker med en otyglad kamrat i lokalerna. Men rören för anslutning kostar tre tusen spänn. Sen murning på det. Har inte råd. Inte nu som annars. Det handlar alltid om var pengarna läggs bäst. De få. På en serie kretskort till. Eller på det dom inte ändå kan anses vara lika viktigt. Enkla val. Men synd. Gott hade det varit. Nästa år kanske. Hoppet. Man får alltid hoppas på hoppet. Men tror fan.
Ja man borde alltså dyka in i kod och algoritmer. Men borde snarare sova lite. Känner det. Men om en timme när det flyter på igen har jag glömt den tanken. Då kör man bara igen. Bränner på. Förkortar liv. Ja det kan inte hjälpas. I det där är jag lycklig. Det finns inget val. Inte i mitt liv i alla fall. Jag vill inte vara en fyrkantig bit som försöker pressa sig in i ett trekantigt hål för att man för5väntas göra just det. Det har försökts. Tro mig. Fast. Faktiskt. För första gången på mycket länge pockade en längtan om att sätta sig i studion på igår. Ovanligt. Så kanske i helgen. En annan slags liv. Ett jag mår gott av. Göra en låt. Ja det finns en hög som ligger där och vill ut. I huvudet. Knackar på då och då. Vill väl bli olyssnade “mästerverk” kan tänka. Men kanske räcker det att få födas som låt. Att få födas, att få den ynnesten, räknas, också när det bara händer hos en klåpare som mig. Jag skiter i det där. Egentligen. Sorgligt nog känner jag ingenting, verkligen ingenting, längre, när någon gillar det jag gör. Samtidigt skär det naturligtvis som vassa knivar när det är tvärt om. Man borde alltså bli glad. Tacksam. Lyftas.Passa på att suga åt sig. Men gör inte det längre. Jag stoppar in i min mapp uppmuntran. Ja alla goda ord åker in i den. Att användas i sämre tider. Men hittills har jag aldrig tittat i den igen. Det är som urklippen. Intervjuerna. Radion. Ja det var tv också en gång. Inte kvar ens. Bara det som man inte orkat slänga. Men det finns ett klipp jag värderar högt. Det här. Som jag aldrig kommer att kasta. Men värdet finns där bara för sällskapet men befinner sig i. Ja även om sanningen säkert bara vara att det fanns några spaltmillimeter att fylla och “ja vi tar den där skogstokige uppe i Los”… Men nästa gång gatorn kraschar är den väl borta den där mappen i alla fall. Det brukar fungera så. Lika bra det kanske. Man lever nu. Det där var då.
Men nu jobba. I sitt anletes svett. Mitt liv. Min glädje. Det kallas att förändra världen.
Trevlig helg önskas du från en ocool gubbe i ett stort gult hus på en kulle ute i ingenstans.
