Till slut går det inte längre. Det är dags att ge upp. Vi går åt varsitt håll. Lever separata liv. Ja och det svider såklart i hjärtat. Gör tokont. Men man får samla ihop de krafter man har. Stålsätta sig. Göra det man måste och gå vidare med livet. Det som ändå måste levas.
Vi har haft ett bra liv tillsammans. Många år nu. Fler än vad jag trodde från början. Men nu åker de i soptunnan. Mina favoritjeans. De där riktigt sköna. De som man helst satte på sig där på morgonen. De som nu är så slitna att det inte längre går att laga det ett endaste dugg mer. Till och med jag måste inse det. Det får bli soptunnan. Det måste bli soptunnan. Det finns ingen annan utväg.
För säkerhets skull tar jag med dom till soptunnan på kontoret. K har annars en samling av gamla jeans i olika grader av förfall. Den är stor den där samlingen. Jättestor. Större än vad som någonsin kommer att behövas. För lappar, för dragkedjor, ja och för vad vet jag. Mina favoritjeans skall inte hamna där. Jag skall bevaka dom tills sopbilen kommer. Så att ingen (läs K) norpar dom i soptunnan där de nu har fått sin sista vila.
Mina andra jeans, ett par blå och ett par svarta, är såklart inte alls lika sköna. Men om ett år kanske. Om man har dom varje dag. Man får lida tills dess. Längta.
Två på varandra följande dagar när jag har förbannat kylan har gått. Alltså dags att starta Hulken. Just det är en process i sig. Det är fuktigt, det luktar illa, det ryker in lite lagom när den startas. Alltså innan allt är uppvärmt och torkat i skorsten och panna. Sen är bara att mata på med pellets. Morgon och kväll, framåt maj någonstans skall den skötas om. Ja under eldningssäsongen ser jag mer av pannrummet än av frun. Men lite spännande att köra igång sådär. Så man får hålla sig i närheten idag. Vara med. Kolla. Alltså en jobbdag förstörd. Men bara en såklart. Så länge allt fungerar. Och när elementen börjar brusa och senare blir varma och goa så trivs katter, spindlar, fru och jag alldeles utmärkt i stort gult hus ensamt på en kulle i Lo(o)s. Yngste sonen säger att han föredrar kylan. Tror fan.
Annars är jag långt ner i koden. För mig handlar just det om att förändra världen. En kamp. Ja jag har ynnesten att tänka så. Jag är starkt medveten varje dag om att det är just en ynnest att få hålla på såhär. Om inte K hade gått till jobbet där på morgonen så hade det inte gått. Den där fasta lönen som måste finnas för att få allt att gå ihop. Förutom att förändra världen så är mitt mål att K skall få göra sitt en dag. Hon är en jävel på textilkonst. Gör häftiga och finurliga tavlor. Underbara tavlor. Som borde bli fler och ses av massorna. Men orkar liksom inte med nu, trött som hon är efter en dags jobb, en veckas jobb. Vi måste nå dit en dag. Jag kan förbanna han/hon/det/jorden/gud ibland för att det skall vara så förbannat svårt att nå dit. För att det är så jävla orättvist att de som inte vill ett skit har stålar men de som vill saker inga alls har. Gyttjan som håller mig fast. Men jag är seg såklart. Ger inte upp. Så lätt. Vi skall för helvete komma dit. Är det för mycket begärt förresten?
Man känner alltid av de där som vill att det skall gå åt helvete eller som vill att det skall gå MER åt helvete. Man har dom runt omkring sig. Hur kan människor vara så? Bara för sina egna brister? Jag stänger ute det där. Så gott jag kan. Men det går ju inte helt såklart. De är så få de som vill gott. Man hör aldrig av de som vill det dessutom. Vem klappade mig på ryggen och sa några tröstande eller uppmuntrande ord sist?
Men Lo(o)s kände jag en enorm stolthet över här om dan. Det klack liksom till i mig. Något förändrades. Det var Connys knivar som fick det att klicka till i mig. Han gör knivar för kungar och presidenter. Världen är marknaden. Kaj, min skolkamrat, och han bland världens bästa. I Lo(o)s och Edsbyn. Ja jävlar. Ja sen har vi titanförhårdningen som görs här. Den som till och med NASA nyttjar. Annan rymdindustri med. Satelitter kretsar kring jorden med grejer fixade här. Används för skyddande av elektronik mot partikelstrålning. Världen är marknaden igen. Ja och så jag. Också världsunikt. Bara en svensk kund. Men finns på alla kontinenter. En by på under femhundra pers. Det är något i vattnet här. Vi är urjävliga helt enkelt.
Men Hulken då alltså. Dags att starta den. Nu. Det är lite att ge upp. Lämna sommaren efter sig på allvar. Man får väl ta fram fågelmataren också ganska snart. Att få skogsfåglarna närmare huset är i alla fall en tröst. Jag ser dinosaurierna i talgoxar och domherrar. Hör kvittret som på film blir till vrålande monster. Tänk dig själv om Tyranosarius Rex i själva verket bar rosa fjäderskrud och pep milt som en talgoxe. Ingen vet hur det var på riktigt. Men länken fanns där. Alla gissningar är korrekta. De blir aldrig mer än gissningar. Inte ens om de kallas vetenskap. Ja också det är en ynnest såklart. Med dinosaurier utanför fönstret. Dom som varit med några hundra miljoner år mer än oss människor. Respekt!