Jag har redan jobbat några timmar nu såhär på söndagskvällen men har varit ledig resten av helgen. Flyttat rosor och buskar, grävt hål, fyllt igen hål och klippt gräsmatta och hunnit med några minuter i hängmattan. Ja grillat också. Den första grillningen för i år. Nedsköljt med rose’ som sig bör för årstidens bästa. Men när allt var klart så fick vi såklart rusa in för det började regna. Det smakade lika gott ändå… eller i alla fall nästan, att äta ute är ändå grejen på sommaren.
Japp det är skönt att vara ute. På samma sätt som det är skönt att vara borta från datorer, penna och papper och skrivbord såklart. Men bortavaro skapar längtan och vid tvåtiden idag när min vecka började var jag definitivt sugen igen. Så är det bara. Jag gillar det jag gör. För det mesta. Nästan alltid.
En bra helg. Batterier är laddade. Det här skall bli min sista vecka på kontoret innan två veckors semester. Hmmmm… Känner en viss stress där, jag borde blivit (mer) “klar” än vad jag kommer att hinna på den här veckan. Men jag blir i alla fall klar med en modul till idag, Beijing, och det är ju alltid något. Vi får slita här vid skrivbordet den här veckan för att hitta något slags “klart” som kan ge det lugn som två veckors semester kräver.
Jag är i det stadie när jag helst inte dödar insekter. Det innefattar myggor också. En tro på någon slags godhet. Ja fast jag vet att det inte existerar något varesig gott eller ont. Det där handlar bara om perspektiv. Men hur som helst så blåses eller föses bitande insekter bort från armar och annat just nu. Gott från mitt perspektiv. Men jag är ingen bra människa för den mordiske inom mig kliver fram senare i sommar. Myggor dödas till höger och vänster. Men jag behöver ju inte gilla just den personen även om också han är en del av det som är jag. Men jag är svag. Det hatar jag.
Värmen i Europa gör att mina kamrater där, de som normal brukar överskölja mig med mail, är väldigt tysta för tillfället. Värmeböljor har sina fördelar. Jag hinner alltså med mer av mitt eget.
Ljuset hänger kvar där ute. Jag älskar det. Omåttligt. Liksom den värme som varit nu några dar. Att sova med öppet fönster som en vind letar sig in genom och far över en och liksom virvlar runt av glädje där i sängen innan den far vidare igenom lägenheten för att söka en väg ut genom ett fönster på den andra sidan huset, är som en lottovinst av högsta valör. Fågelsång sen som liksom försiktigt väcker en strax efter tre på morgonen. Då man får gå upp, gå på toaletten, kika ut i en värld där det redan är dag och sen lägga sig igen. Försöka fånga på den dröm man vaknade i. Somna om efter att man legat där en stund och bara njutit av att livet är gott och skönt och härligt och att det inte finns så mycket mer att längta efter. Det är ganska bra att vara ocool gubbe ibland. Det är bara så.
Men man skall längta efter priser och segrar såklart. Men nej jag bryr mig inte om priser och segrar längre. Egentligen inte. Måste säga nej till allt det där. Måste det. Jag behöver det inte. Nej inte alls. Allt det där lämnar bara tomrum efter sig. Det får gå bort. Nej alltså. När det frågas och tilldelas. Man måste lära sig säga nej. Fast om sanningen skall fram så varken frågas det eller tilldelas så mycket nu för tiden såklart. Lika bra det alltså.
En dröm lever jag fortfarande för och det är den där långa resan genom Europa utan mål. Jo några. Jag vill se gravfälten i Belgien från första världskriget därför att alla borde se dom för att förstå vansinnet. Och jag vill vandra in genom portarna i Auschwitz och försöka förstå om det just där går att utdela ett förlåt som man verkligen menar. Resten av en sådan resa vill jag resa utan fasta stopp. Småvägar. Man landar där man landar. Träffar de människor man råkar träffa. Ja och den där resan måste få ta den tid den tar. Annars är den inte värd att göra.
Alice Cooper spelade i Furuvik i helgen. Jag känner ingen längtan att bevista det hela. Det känns som förr, gammalt och förlegat för mig. Tidigt sjuttiotal satte Lena, Jompas granne i Ovanåker, på Schools out på en plastig skivspelare. Kanon såklart. Man åkte dit på det där. Jag gillade alltid det där med teater som han alltid pysslat med. Att showen blev något mer än bara musiken. Drev det där så hårt i den bandkonstellation vi hade då att jag fick sparken. Här skulle inte showas något. Det gick inte att tänka så. Det gick inte att tänka så mycket själv på något annat sätt heller. Andra skulle sköta det där tänkandet åt en. Ja sen kunde man härma. Tryggt gör lika som alla andra. Men av det där blev det ju Atmosphere In Rock såklart. Vem minns något annat idag. Men Cooper gick bort alltså. Jag har svårt att gå bakåt. Rädd för att möta det förflutna.
Men Jompa är död nu och snart har Lars Jonsäll varit borta ett år också. Jompa och jag kunde aldrig spela med varandra. Jodå vi försökte men vi var alltid i luven på varandra efter bara några få låtar i reporna. Det handlade såklart om vem som skulle bestämma det där. Vi var både ledartyper som visset vad vi ville. Oförenliga. Men utanför allt det där var vi vänner såklart. Precis som alla andra som fanns på den där gamla förbannade Södrankåken som formade oss till det vi sen blev. Han pussade mig på pannan en gång Jompa en natt när han trodde jag sov. Jag låtsades aldrig om det sen men förvånades såklart. Ingen stor sak hur som helst. Men vad menade han med det där? Sen, strax innan jag stack, så stod han där med guldhjärtat som jag gett till henne som jag älskade om sin hals, det var som det var, inga sura miner, vi fiskade i samma vatten, jag tror inte vi träffades igen efter det. För sen lämnade jag Edsbyn för att aldrig återvända. Men vi fattade vad det handlade om båda två. Att ge allt eller att ge upp. Han gav väl allt och jag gav väl upp. Så var det nog. Han hade väl ett gäng skitår på Stockholm gator och i skitiga kvartar där i stan. Prov man utsätts för om man inte ger upp. Men för mig en god vän såklart. Det värdefullaste man kan ha. För alla andra där på kåken också. Det fanns inte en flicka i byn som inte ville ha honom. Han kunde få hur mycket kärlek han ville. Ändå fanns det aldrig någon som kunde ge honom tillräckligt med kärlek. Scenernas demon som äter av en och lämnar bottenlösa tomrum. Jodå jag har en del av det där i mig också. Men aldrig alla hans trånande flickor.
Fast det tjänar såklart ingenting till att dyka ner i allt det där gamla. Det har varit. Det mesta är inte ens värt att minnas. Några få guldklimpar får man förvara nära sitt hjärta. Skiten får man lämna efter sig. Låta den förmultna. Det gör jag gärna. Man skall låta gamla spöken vila i frid. Jag har ingen vilja att väcka ett enda av dom. Hur än mycket de en gång betydde för mig. Min tid är ändå nu. Japp så är det.