När jag tittade på filmen om Steve Jobs och läste boken om honom, fast i omvänd ordning, här för leden, slog det mig att nästan alla som hyllar honom är sådana där människor som han avskydde. Ja som kunder älskade han dem säkert, men som människor, nopp, glöm det. Alltså vad han sökte (och hyllade) var människor som vågade gå sina egna vägar. De som gick in i det extrema för att skapa det där som de trodde på. Det räcker liksom inte med att köpa en Applepryl för att bli speciell. Inte ens en Ferrari. Man måste göra något mer. Ändå går en massa människor och tror att de är världsförbättrare och rebeller för att det har en Applelogga på sina prylar. Alltihop är en stort skämt och en lyckad marknadsstrategi.
Men att bli någon annan för att man äger nått, att det räcker med att äga för att vara någons speciell är utbrett. Ja, det kan iof räcka med att man ställer sig bredvid någon som är den där är lyckade personen också, tar ett kort, ramar in det och sätter upp det på väggen. Musiker är värst på det det där. Politiker kommer tvåa. Som om man blev en större och bättre människa för att man fotograferades stående bredvid “Jesus”. Men tron och viljan att man skall få egenskaperna som Eric Clapton har om man köper gitarren som han en gång spelade på verkar, hur än löjligt det låter, sitta djupt hos människorna. Det går alltid också liksom ett sus genom de närvarande när när detta faktum nämns.
Ja, jag är inte bättre jag såklart. Det är inte det som jag försöker bevisa. Jag är mer intresserad av företeelsen. Hur människor kan vara så otroligt rädda för att bli lurade men hela tiden låter sig luras i något slags kollegialt lurendrejeri som liksom en smutsig väv täcker över världens sanningar med allas samtycke. Det är det jag vill åt. Men inte för att någon lyssnar på ocoola gubbar, det vore ju ändå för absurt, det instämmer ju till och med jag i. Men håll med om att det försvårar livet snarare än att förenkla det.
Ute är det skönt oväsen av en flock Bergfinkar. Jodå, Bofinkarna gömmer sig i de där flockarna också, men den stora numerären är Bergfinkarna, det kommer massor av dem, flera hundra i flockarna. Stannar här en stund, vet att här finns mat och den rensar de och drar sedan mätta vidare norrut. Vi är lite som vilken Rastakrog som helst här uppe på kullen. Men de är välkomna, varmt välkomna. För just Bergfinkarnas anländande är vändpunkten för våren på riktigt. Efter det kommer ljus och värme. Kung Bore har förlorat igen. På samma sätt som Svalornas och Sädesärlans ankomster är förlöpare till det som blir sommaren. Så jag blir varm i hjärtat av oväsendet där ute. Ja, det blir oväsen när alla dessa, med enskild vacker sång, låter tillsammans. Dissonansen tar över. Men härligt och upplyftande är det lik förbannat.
Men jobb återstår att fylla också denna dag med. Så måste det bli fast än man hellre vandrat ut i skogen en dag som denna…