Jag står där bredvid han/hon/det/gud. Han/hon/det/gud som aldrig någonsin har velat föra en dialog med mig tidigare. Jodå, nog i helvete har jag försökt få igång den där dialogen. Vi är såklart där och försöker finna tröst vi otrogna också bara livet blir tillräckligt jävligt. När kroppen värker utan gräns, trots morfinet, ropar också den otrogne efter hon/det/han/gud. Eller när världen lämnat en utanför och du är tillräckligt ensam, då när det inte finns någon annan kvar att föra en dialog med. I alla fall när du tröttnat på dig själv, och jag kan försäkra att det gör man fortare än man tror där i ensamheten.
Men nu stod jag alltså här och såg ut över världsalltet tillsammans med gud/hon/han/det och lyssnade för omväxlings skull. Tidigare har det ju trotts allt bara varit jag som pratat.
“Allt det här har jag skapat.” sa han/hon/det/gud och fortsatte “Fast det tog ju några miljarder år – er tideräknnig – såklart att få till allt. Programmeringen, speciellt den, var förbannat knivig. Självreproducerande algoritmer som dessutom skulle kunna utvecklas och förändras efter omgivning och förutsättningar. Men det var ändå jag som släppte iväg version 1.0 den där gången. Lite buggigt har det väl varit genom åren, det måste jag erkänna, men snart är det dags för en ny häftig uppdatering. “The latest greatest” liksom i skinande kostym. Snyggare och roligare men kräver en ombootning av världsalltet, det lärde jag mig av Microsoft.”
japp, så sa det/gud/han/hon och fortsatte
“Men inte ens det får man credit för, alltså, att man skapat alla de där sköna algoritmerna, eller allt som finns om du vill det. Nu för tiden har folk fått för sig att allt bara kommit dit av en slump. Evolution och en massa andra konstiga idéer.”
“Inte för att de gamla tankarna om att det var en sjudagarsvecka med vilodag på söndag som fick världen att bli till var ens ett uns bättre. Det och Adam och Eva. Herregud, ja om du tillåter uttrycket, här har man jobbat i miljoner år, nästan dygnet runt, och så får man inte credit för vad man gjort. Det är ett helvete att vara hon/han/det /gud skall du veta.”
Jag svarade inte, för vad skall man säga. Så gud/han/hon/det fortsatte, inne i sitt funderande nu
“Men nu jäklar skall alla få se på attans. I version 2.0 blir det en jävla fart på saker och ting och jag lovar att fler än en kommer att fatta att det är jag som fixat allt det där du ser och hör och känner och tänker. Det har varit så mycket skit och jag tänkte ändra på det. I version 2.0 så kommer alla att dela med sig och älska varandra förbehållsfritt. Festa, Njuta och leva gott helt enkelt. Inte fundera så mycket över saker och ting. Bara leva. Alla blir lite gladare och nöjdare liksom. ”
Eftersom jag är en sådan där som funderar över saker och ting så var jag tvungen att fråga hur det skulle bli med oss. Vad skulle vi göra. Vi som sitter där och funderar och gnäller.
“Jo du din gamle o-coole gubbe. Alla ni o-coola gubbar som gnäller och ojar er var ni går finns det inte längre plats för i den där fina världen. Ni får helt enkelt jobba i kontrollrummet efter att version 2.0 rullats ut. Där kan ni sitta och gnälla och tycka synd om varandra hur mycket ni vill.”
Nu blev jag glad. Det fanns alltså plats för oss o-coola gubbar också i den nya versionen. Tänk att få sitta med andra sura gubbar och gnälla och klaga ända in i evigheten. Vilken lycka. Vi kommer att kunna sitta och titta på när de unga levande, älskande och lyckliga medborgarna i världsalltet springer runt i slow motion på vita stränder vid turkosa hav med leende ansikten och vi kan sitta där och spy galla över dessa glada lyckliga jävlar. Himmelriket finns, snart, tydligen. Jag känner en ovan lyckokänsla.
Så jag tackade han/hon/det/gud och hon/han/det/gud sa “väl bekommet” och försvann med en puff och blev till en brinnande buske och jag gick och satte mig på ett café med fikande mammor och upprördes som vanligt över deras väsnande och skrikiga barn som sprang mellan borden, medan jag själv, irriterad, försökte läsa kultursidorna i DN, men jag höll igen. Snart fans det tid att klaga och gnälla i evinnerliga tider tillsammans med mina likar. Då jävlar skall allt ut!
3 replies on “Äntligen pratar det/han/hon/gud till mig”
Jag pratade med gud för typ 25 år sedan men det var inte gud och jag var inte mig själv och hela saken kastade om livet riktigt illa så jag vill säga ett varningens ord om det är så att du upplever att du´får svar från gud eller bara från ‘nån’ så är det riskabelt. Rent generellt så kan man säga att det viktigaste är att inte lyda en sådan röst. Det kan bara leda till elände, Sorry
Men nu ser jag att du inte är i det området…Bra text! =D
Det är nog lugnt i mitt fall, i alla fall i det enda fallet. 😉