I evolutionens gryning var de dinosaurier, Tyranosarius Rex vill jag tro, domherrarna som sitter i björken utanför sovrumsfönster. Längst upp i toppen sitter de. Ett tjugotal. Väntar på sin tid vid fröautomaten. Det är Brontosurus eller Taloxarnas tid där nu och mattiderna för olika arter är hårt styrda. Nu precis som då.
Aggressiviteten finns kvar hos dem. Vrålen också om man bara lyssnar ordentligt. Det som först låter som ett vänt och trevligt “pip” blir till ett dinosaurievrål om man saktar ner det där i inspelningsstudion. Ett bevis på att tiden verkligen går snabbare idag, här tvåtusen år, efter den som kallade sig kristus, guds son.
Men jag vill tänka att vi är vänner, att vi inte har något ont mellan oss fåglarna och jag. Nykomlingen som är människa och som knappt har varit här på jorden en tid som är värd att notera ens i evolutionens historieböcker. Som kanske också försvinner just så. Kanske har vi varit här hundra, tvåhundra, trehundra gånger och sen försvunnit igen sedan domherrar vandrade runt som Tyranosauries rex iklädd sin rosa lite pimpande fjäderskrud. Några grisblinkskorta miljoner år i boken, som en pest som kom och försvann utan att lämna ett endaste långsiktigt spår efter sig.
För så är det ändå med allt vi håller högt vi människor. På tusen år finns det inte ett spår kvar av ens det högsta huset och den största bron. Dikterna och sångerna som vi älskade så högt har dämpats till tystnad. Böckerna och filmerna är grundämnen och också den mest avancerade datorn, den som kunde förutsäga orkanens väg, är grus. Vädersystemen har ruskat av sig oss på bara några decennier. Skogarna har växt tio generationer på våra hyggen. Våra gifter har bäddats in av de goda och blivit gömda och inkapslade, nedbrutna för de som lever nu. Vi som såg oss som skapelsens krona är borta utan att lämna ett enda spår efter oss. Jo kanske där vid havskanten. Där man kan skönja en viss ökning i den radioaktiva strålningen. Men efter en miljon år finns inga spår av den heller.
Men dinosaurierna de lever alltså kvar. Miljarder år av utveckling ledde fram till dem som sitter där utanför mitt fönster. Jodå, den självupptagne håller sig själv högre såklart. Den självupptagne har alltid satt sig själv i centrum. Men den som bara tänker det endaste lilla inser också sin litenhet. Förstår sig vara bara en liten del av allt det andra som finns, existerar och lever som en själv. Bemöter detta andra levande med den respekt det förtjänar. Att mata fåglar på vintern kan vara starten för en djupare insikt. Om man vill. Om man bryr sig. Att äta köttet bara med tanken att det är gott, hur skall JAG klara mig utan det? är såklart bara en självisk handling. Man kan inte komma ifrån det. Men vegetarianen dödar för sina måltider också. Vad man är beredd att stå för är bara upp till var och en själv. Det finns bara jämvikt. Gott och ont är hittepå. Du kan aldrig bli god hur än mycket du försöker. Du kan bara göra handlingar som är bra för någon annan och sen är det inte mer med det. Till och med Hitler hade godheten inom sig. Svart och Vitt finns bara på film. Vi vill tro att det är så enkelt. Men det handlar bara om perspektiv. För fisken, grisen, tjurkalven är du som kötträtare en värre Hitler, det måste du inse. Ja, fast än du skickar andra till att göra det smutsiga jobbet åt dig. Man kan tycka att det nästan är värre. Respektera mördaren som gör sitt smutsiga hantverk men se ner på mördaren som beställer mordet utan att stå för det. Skillnaden att dra upp moroten är obetydlig såklart. Det är samma sak. I grunden handlar det bara om vad man kan stå för och hur mycket egoist man är. Till sist också vad man ger tillbaks. Tar du tre morötter och stoppar in i din mun, tuggar på dem och njuter av deras smak och sen planterar tre kan det ge lindring för en själv som helst inte vill skada ett endaste ett.
Brontosauries äter upp det sista av sin ranson där ute nu. Tyranosaries Rex står på tur. Själv sväljer jag en klunk te för freden mellan arterna.