Inatt dog en kär vän. En vän som funnits i min närhet i en bit över 18 år. När han föddes gjorde han det med ett ben förtvinat och ett skevt och med ett snett skelett där ett revben stod nästan rakt ut i bröstkorgen. Trotts det handikapp detta gav honom så har han aldrig visat annat än glädje för att få leva och finnas till. Han är redan djupt saknad och jag hoppas att han nu befinner sig på en plats med evigt gröna ängar där fjärilar flyger omkring från blomma till blomma och en varm och ljummen vind blåser en lätt bris genom hans alltid lika vackra päls.
Vi döpte honom till Krebb dÃ¥ för 18 Ã¥r sedan när jag hittade honom i spÃ¥net pÃ¥ krypvinden. Han var den enda kattungen som överlevde i mamma Trollis kull. En korsning mellan Norsk skogskatt och vanlig bondkatt. Mycket päls som var härligt mjuk. Hans ena bakben var förtvinat. Bara en uttorkad hudbit. Hans revben sprestade lite Ã¥t olika hÃ¥ll. Det var därför han fick heta Krebb efter den sargade men vänlige medecinmannen i Jean M. Auel’s böcker om Ayla och grottbjörnens folk. I början undarde vi om det var rätt att ha honom kvar men en lokal vetrerinär övertygade oss.
Krebb övertygade oss själv senare med stor övertygelse. På sina tre ben klarade han att springa lika fort som vilken annan katt. Må vara med en säregen still. Inte heller led han speciellt av sitt handikapp. Det vara bara under de senaste åren när han som den gamle katt han var med rätta kunde vara trött och inte riktigt orka. Men ända in i det sista så var han ute på egen hand när väderet var fint.
När vi i maj 1992 flyttade från Ryggskog ner hit (ung. tre kilometer) försvann Krebb efter en tid. Vi hörde rapporter om att han var synlig i Ryggskog men vi lyckades aldrig få tag på honom igen. På hösten hade vi gett upp om att någonsin få se honom igen. Men en dag när den första snön hade kommit satt han där vid huset. Frusen men frisk och glad som alltid. Sedan dess har han bott här i huset och inskränkt sina turer till en dag eller två på sin höjd.
Säkert har han varit med om många händelser i sitt liv som räknat av hans nio liv. Många gånger har han p.g.a. sin nyfikenhet blivit utelåst på en balkong eller blivit inlåst någonstans. Det värsta var dock en vår när vi åket bort en vecka. Vi hade hjälp med att mata katterna. När vi kom hem syntes inte Krebb till någonstans. Inget som vi fäste större uppmärksamhet vid eftersom han som alla andra katter gärna gav sig ut på en tur. På kvällen hörde vi ett svagt kraffsande från en garderob. Och vem satt där inne om inte Krebb? En hel vecka i en garderob utan mat och vatten. Inte en sur min. Möjligen lite svag och i alla fall jättehungrig. Behöver jag nämna att vår familj efter det räknar in katterna innan vi far iväg någonstans.
Vi har begravt Krebb idag men kommer aldrig glömma honom. Hoppas Du har gott om köttfärs där Du är….