Jag pratar en stund om själva existensen med orkidén som står där och är vacker på den grå skänken. Man tror ju att vi är så olika. Hon, som är en tio på den där “vill ha” skalan, och jag som är en etta – skönheten och odjuret – finner att vi har mycket gemensamt ändå. Man tror ju – i alla fall gör jag det – att en av de vackra nöjer sig med att vara just det. Att stå där och bara finnas och bli beundrad för sin skönhet dgarna i enda. För oss vanliga ter det sig som nog. Men min vän säger att det där bryr hon sig inte om. Det enda hon vill är att stå där på skänken och fundera över det krökta rummet. Mestadels är det matematiken hon är intresserad av. Att hitta han/hon/det/gud i den där matematiken som är gudarnas universella språk.
Jaha liksom. Fast egentligen är jag inte ett dugg förvånad. Varför inte. Jag antar att till och med stenarna ligger där och funderar över olika saker. Det har jag alltid gjort. Har väl haft mer än en bra diskussion någon gång med en gråsten också över åren.
Den vackra undrar lite om mig. Varför jag finns. Är det verkligen någon mening med en människas liv. Och jag berättar om sandkonsten jag håller på med. Att jag finner njutning i den. Att det liksom räcker. Och hon säger att hon förstår. För allt är ju sandkonst. Allt finns en kort tid. Finns inte under väldigt lång tid. Ja rent av i oändligheten. Och egentligen kan man väl då se det som det inte ens alls funnits. Det finns något avslöjande alltså i att hålla på med sandkonsten. En lärdom och en förståelse att hämta.
Nåja, min vän orkidén där på den grå skänken fortsätter med sitt. Jag diskar upp det som behöver diskas upp och går sedan ner till mitt. När jag öppnar dörren till kontoret pirrar det till i magen igen. Här hör jag hemma. Hur många av storfräsarna tänker så? mumlar jag för mig själv och ler.
