Month: November 2025

Försöker (och försöker) få till ett korsbygge på Github actions. Windows bygget fungerar hur bra som helst på min egna maskin men på Github… nope. Men alltid samma visa. Det här blindkör man. Famlar sig fram till resultat. Minns historierna om datorkörningarna på Fysikum i Uppsala. De stora jobben kördes på natten. Hålkort användes för att läsa in dem. Kortläsarna skulle laddas innan fyra på eftermiddagen. Kortläsaren stod uppe i tornet på byggnaden. Vägen dit var gamla hala marmortrappor. Så där strax före fyra kom fysiker springande där i trapporna med hålkortsbuntar i händerna och det hände mer än en gång att man tappade korten den nattens körning gick upp i rök och det blev en kväll med sortering istället. Så illa är det nu inte här. Det tar också tid. Men väl gjort så blir det ju bättre och allt går snabbare. Så jag segar på. Ger inte upp än trotts 1807 interaktioner hittills.

Om inte tråkiga jobb fanns så skulle det inte finnas roliga. Jag tror det är så. Dalar och toppar behöver man.

Vi får se om jag vågar mig på ett mac bygge också. Vore trevligt, men eftersom jag inte har någon dator att testa på så blir det ännu vanskligare såklart. Men drivarna för VSCP har alla liknande uppbyggnad så det går att låna mycket utvecklingsarbete mellan de olika drivarna. Just därför vore ett fungerande mac bygge också MYSIGT.

Annars är allt gott här på kullen. Inga borrare med borrjiggar från Bryngels synes ännu, inga grävare heller, vecka 45 tickar på och kanske går den iväg till historien utan att saker händer. Lagom less nu. I helgen kommer kylan på riktigt och då måste Hulken igång. Just nu är det tolv grader, och inte ens en fryslort som jag kan frysa ens om han försöker.

Gott så!

Det är konstigt att det inte stör mig mer. Det här att finnas lite mindre för varje dag. Bloggen når väl en tredjedel så många läsare som i våras, musiken någon strölyssnare då och då, ett lätt brus, ja och så VSCP, man skeppar ut grejer men hör inte så mycket. Där är det inte som förr när det fanns en aktiv community som gav respons och hejade på.

Men det stör mig inte så mycket faktiskt. Skriver gör jag ändå och har alltid gjort, samma sak med musik, det är stunden i skapandet (ja jag vet det låter pretentiöst) som är höjdpunkten. VSCP är liksom vardag, ja och hör man inget från användare annat än sporadiska hejarop från personer på olika platser i världen, ja då kan man ju förledas att tro att grejer fungerar. Det är som en av mina grejer till node-red, node-red-contrib-socketcan. Den har haft en stadig ström av nedladdningar under väldigt lång tid. Tror jag haft två interaktioner med användare under den tiden. Och detsamma gäller alltså de andra över två hundra grejer som jag skeppar ut. Det blir ganska många nedladdningar totalt liksom.

Sandkonst. Det är så jag tänker. Skapandet är det viktiga. Stunden. Ögonblicket. När det är över finns det annat att skapa. Tankesättet är faktiskt rätt frigörande. Man blir lite stålmannen av det där. Onåbar. Smicker faller lika lätt av en som hurrarop.

Trenden är alltså nedåtgående dessutom. Kanske borde man förskräckas av detta faktum. För när jag gå ner till min korkek…, ursäkta kontor på morgonen (och luktar på blommorna) så fylls jag av någon slags tillfredsställelse. Varför vet jag inte. Men jag är nog lite “junkie” på den där känslan, att komma in genom kontorsdörrarna och känna att här vill jag vara idag också.

Vi tapetserar hela helgen. Blir klar på söndagskvällen vid nio. Hinner i alla fall få i oss lite kvällsmat innan det är dags att lägga sig. Men ett rum till klart, det känns skönt, även om det inte blev jättemycket vila den här helgen (heller).

Passar på att fylla år också. Börjar man en kriminell bana så är det numera “69-åringen” som är i farten och inte “68-åringen“. Fast “en man i sjuttioårsåldern” fungerar ju också såklart och har gjort i några år. Den kriminella banan har inte riktigt satt sig ännu dock.

Men födelsedagar nu för tiden är inget man bryr sig speciellt mycket om. De har börjat komma för tätt. Det här att närma sig 70-år känns ganska oroväckande. Då är man verkligen gammal. Jo vid 60 också. Men tamefan vid sjuttio finns det liksom inga förmildrande omständigheter. Sen dog ju farsan när han var sjuttio. Känns lite extra. Tid som är på väg att ta slut när man gillar livets som allra mest.

Men jag känner ett par 81-åringar som det är full fart på. Så jag skall försöka följa deras exempel och köra på jag med. Världen tillhör såklart ungdomen. Man får definitivt aldrig glömma det när man kommer upp i min ålder. Det är de som uträttar storverken. Det är de som upptäcker och står för nödvändig förnyelse.

Vecka 45 är det ju också. Bryngels har aviserat ett närmande till kullen. Under tiden sitter jag här och fryser. Ett litet element klarar inte hela kontoret om det är kallt. Fast turligt nog så kommer då resterna av den gamla orkanen Melissa och pumpar upp lite varmluft till höga nord. Det gör i alla fall att Hulkstart kan få vänta till helgen. Men där borta finns det nog ingen återvändo om inget händer på Bryngelsfronten.

Jag har suttit och kodat i kalla lokaler tidigare. Satt en vinter i ung åtta grader. Då kunde man bli så nedkyld att man var totalt bortdomnad i kroppen när man gick upp efter tio tolv timmar. Fick stå vid ett element eller framför brasan en kvart och tina upp innan man kunde göra annat. När huvudet började stänga ner då var det liksom dags att avbryta (en stund). Men det är märkligt vad man klarar om man ger sig fan på det. Fast minnena av den där tiden har gjort mig till den största fryslorten vår värld känner.

Men måndag idag. Man bör glädjas!