Det är konstigt att det inte stör mig mer. Det här att finnas lite mindre för varje dag. Bloggen når väl en tredjedel så många läsare som i våras, musiken någon strölyssnare då och då, ett lätt brus, ja och så VSCP, man skeppar ut grejer men hör inte så mycket. Där är det inte som förr när det fanns en aktiv community som gav respons och hejade på.
Men det stör mig inte så mycket faktiskt. Skriver gör jag ändå och har alltid gjort, samma sak med musik, det är stunden i skapandet (ja jag vet det låter pretentiöst) som är höjdpunkten. VSCP är liksom vardag, ja och hör man inget från användare annat än sporadiska hejarop från personer på olika platser i världen, ja då kan man ju förledas att tro att grejer fungerar. Det är som en av mina grejer till node-red, node-red-contrib-socketcan. Den har haft en stadig ström av nedladdningar under väldigt lång tid. Tror jag haft två interaktioner med användare under den tiden. Och detsamma gäller alltså de andra över två hundra grejer som jag skeppar ut. Det blir ganska många nedladdningar totalt liksom.
Sandkonst. Det är så jag tänker. Skapandet är det viktiga. Stunden. Ögonblicket. När det är över finns det annat att skapa. Tankesättet är faktiskt rätt frigörande. Man blir lite stålmannen av det där. Onåbar. Smicker faller lika lätt av en som hurrarop.
Trenden är alltså nedåtgående dessutom. Kanske borde man förskräckas av detta faktum. För när jag gå ner till min korkek…, ursäkta kontor på morgonen (och luktar på blommorna) så fylls jag av någon slags tillfredsställelse. Varför vet jag inte. Men jag är nog lite “junkie” på den där känslan, att komma in genom kontorsdörrarna och känna att här vill jag vara idag också.