Slutsäsongssotat. Bra. Bär ut hinkarna med aska. Där får de stå någon dag. Självdö. Viktigt det där. I askan lever “elden” länge. Mer än en eldsvåda har startat för att man hällt ut den i kompost eller soptunna för tidigt. Ja man kan såklart bara låta hinken stå på ett olämpligt ställe också. Hett kan det bli.
Men ett steg till mot sommaren är det.
Skönt.
Nu har jag satt upp en hylla. Allt sådant där innebär att man får springa runt i stora huset och hämta upp grejer. Ofta är det det som är det jobbiga. Att sätta upp själva hyllan går på en chillevipp. Tar ner den gamla “Data of Scandinavia” skylten också. Har inte haft mage hittills att kasta den. Men nu så. Nu får den bli skrot. Vår tid är nu.
Efter lunchen är planen att koda. Dyka ner i projektet. Glömma allt annat. Fast det är då det brukar ringa. Telefon eller dörr. Alltid, eller i alla fall ofta, trycker de på de störande elementen när man minst vill ha dem nära sig. Men annars är nog sannolikheten idag att jag träffar en annan människa rätt liten. Sotare och K undantagna. Precis som jag vill ha det. Enstöring. Mäh.
På lördag spelar några gamla spelkamrater (Zenil) på vår hemmascen Folkets Hem i Edsbyn. Nostalgi så att marken riktigt skälver där borta redan innan spelningen. Blir pensionärsträff antar jag. De flesta har väl åldern inne, både bland folket på scen och i publiken. Många ” jäkla vad kul det var förr…” blir det. Inget för mig. Fast roliga och härliga minnen från den scenen och den logen har jag många. Minns inget negativt. Bara segrar. Men det var såklart rätt lika där också. Alla var med före festen. Dan efter när det skulle städas upp och packas ihop grejer var vi inte många. Men vid det laget var man så van vid det där att man aldrig tänkte på sådant.
Usch vad jag gnäller. Ber om ursäkt. Hatar själv gnällare. Det mesta är ändå bara som det är. Inte mer. Inte mindre. Det kan man leva med.
Dagens positivaste händelse är som vanligt att man kom upp ur sängen idag också. Jag räknar visserligen inte dagarna. Men älskar att finnas i tillvaron och vill stanna så länge den känslan finns där i magen. När den inte gör det kan det göra detsamma. Och får man avsluta innan man når dit så är väl ändå det ganska bra. Men alltså nu lever man. Alltså försöker man leva.
Det är officiellt vår. Ja bara enligt den på kullen rådande definitionen. Meteorologer har såklart sedan länge utropat vår även här. Men på kullen gäller att det är vår när Hulken stängs av för säsongen och elvärmen slås på. Nåja, värme, det är bara varmvattenberedaren som går härifrån och fram till oktober. Så HURRA liksom. Vill man ha värme i husets rum under den här perioden är det eldande i någon av spisarna som gäller, eller att klä på sig.
Det fanns till och med pellets kvar i år. Ovanligheter.
Imorgon kommer sotaren och sotar ur Hulken och skorstenen. Sen skall den gamle gröne få ägna sig i stillhet åt sin välförtjänta vila. Han har ännu en säsong gjort ett alldeles utmärkt jobb och hållit oss varma och nöjda här i huset även när de bistraste vintervindar har jagat som ylande vargar kring husknutarna. Ett tack är på sin plats. “Maskinerna är våra vänner“.
Hamdan Ballal är fåraherden som skildrade livet på den ockuperade Västbanken och vann en Oscar. Sedan fortsatte livet och han hamnade israeliskt fängelse.
Förkyld. Rätt åt mig. Tycker säkert någon. Och kanske är det så. Nöjd om jag överlever. Gubbe med manflue.
Söndag. Inte mycket blir gjort fast tanken var att flytta ut tomaterna. Men… Funderar på att sätta mig i studion en stund. Bara för att jävlas liksom. Men detta kräver att jag reser mig från den stol jag sitter på, går ett ansenligt antal steg, sätter mig på en annan stol. Ja, man skall orka också. Så kanske blir det inte av.
Men det finns kod att skriva såklart. Kan sitta kvar på stolen jag sitter på då. Lämpligt. Men det är ungefär samma sak med den som med musiken. Ingen bryr sig. Fast den där tillfredställelsen finns ju ändå där när man framställer den. Det är ganska lika med musiken och koden på det viset. Skrivandet är mer än det där. Det är övertrycksventil och flöde som aldrig har ett slut. Fast kanske lite lika det också. Måsten alltsammans. Ja, som att kyssa havet. Som att andas in doften av skog där ingen annan människa finns. Sitta vid ett vattenfall och ta in bruset. Att bli våt hela vägen in på underkläderna i ett regnväder som är varmt som en dusch.
Nog njuter man alltså.
Trotts att man är förkyld.
Sista sotningen för säsongen på tisdag. Är man lagd åt det hållet kan man fira den tilldragelsen. Ja och fira bör man ju. Trodde förövrigt att det var mors dag idag. Men tydligen var det bara i Amerika. Tur. Sotaren är för övrigt far. Troligen. Har aldrig frågat och fått konstaterat om det verkligen är så. Men frun är mor. Min. Dock ej sotare. Men försöker ändå hålla reda på sådant där. Men tydligen firar vi det där den 25’e maj här i landet. Mors dag. Sotarna har en annan dag de firar på. En svart måndag kanske.
Fast lite jobb har det faktiskt blivit också. Ja “jobb” är det ju inte. Snarare min hobbyaktivitet. Men det där golvet är igenlagt nu. Alltså bara resten kvar. Avverkade ett par gamla jeans förra veckan, avverkade ett par till denna. Slut på gamla jeans nu. Frågan är vad man skall ha på sig när man meckar och grejar med saker framledes. Hmm…
Tanken är hur som helst att tre rum och hallen skall fixas innan året är slut. Mycket tapeter och mycket färg och spackel blir det. Ja en och annan bräda och list också. När det där är fixat så är det bara köket kvar att fixa i lägenheten. Sen har vi hunnit runt. Får börja om. Men bör väl måla hus också mellan de målgångarna. Dränera. Det finns alltid saker att göra.
Stenen i bukspottkörteln säger “hej” hela tiden. Jag tar varje hej som “snart kommer jag och tar dig“. Men spöken och mörker skrämmer mig mer än det där. Mörkrädd gammal gubbe är jag. Fast inte lika som när jag var barn. Då var det med livet som insats jag tog mig från sängen till toaletten på natten. Så kändes det i alla fall. Ögonen fanns där i dunklet överallt och lurade på mig. Fick ta sats tillbaks igen. Andas ut när jag var i sängen. Ligga där och hoppas att man inte skulle behöva gå upp och kissa igen. Ser och känner fortfarande de där ögonen som ser mig i mörkret. Känner hur ägarna till dem vill äta upp mig. Men det är enklare och lättare idag att stå emot. “Kom an då era jävlar” liksom. Fast det är ju inte djävlarna man är rädd för. Det är alltid rädslan.
Klockan är nio nu. Skall jag sätta mig i studion i någon timme så skall det ske NU…
