Slutsäsongssotat. Bra. Bär ut hinkarna med aska. Där får de stå någon dag. Självdö. Viktigt det där. I askan lever “elden” länge. Mer än en eldsvåda har startat för att man hällt ut den i kompost eller soptunna för tidigt. Ja man kan såklart bara låta hinken stå på ett olämpligt ställe också. Hett kan det bli.
Men ett steg till mot sommaren är det.
Skönt.
Nu har jag satt upp en hylla. Allt sådant där innebär att man får springa runt i stora huset och hämta upp grejer. Ofta är det det som är det jobbiga. Att sätta upp själva hyllan går på en chillevipp. Tar ner den gamla “Data of Scandinavia” skylten också. Har inte haft mage hittills att kasta den. Men nu så. Nu får den bli skrot. Vår tid är nu.
Efter lunchen är planen att koda. Dyka ner i projektet. Glömma allt annat. Fast det är då det brukar ringa. Telefon eller dörr. Alltid, eller i alla fall ofta, trycker de på de störande elementen när man minst vill ha dem nära sig. Men annars är nog sannolikheten idag att jag träffar en annan människa rätt liten. Sotare och K undantagna. Precis som jag vill ha det. Enstöring. Mäh.
På lördag spelar några gamla spelkamrater (Zenil) på vår hemmascen Folkets Hem i Edsbyn. Nostalgi så att marken riktigt skälver där borta redan innan spelningen. Blir pensionärsträff antar jag. De flesta har väl åldern inne, både bland folket på scen och i publiken. Många ” jäkla vad kul det var förr…” blir det. Inget för mig. Fast roliga och härliga minnen från den scenen och den logen har jag många. Minns inget negativt. Bara segrar. Men det var såklart rätt lika där också. Alla var med före festen. Dan efter när det skulle städas upp och packas ihop grejer var vi inte många. Men vid det laget var man så van vid det där att man aldrig tänkte på sådant.
Usch vad jag gnäller. Ber om ursäkt. Hatar själv gnällare. Det mesta är ändå bara som det är. Inte mer. Inte mindre. Det kan man leva med.
Dagens positivaste händelse är som vanligt att man kom upp ur sängen idag också. Jag räknar visserligen inte dagarna. Men älskar att finnas i tillvaron och vill stanna så länge den känslan finns där i magen. När den inte gör det kan det göra detsamma. Och får man avsluta innan man når dit så är väl ändå det ganska bra. Men alltså nu lever man. Alltså försöker man leva.