Imorgon har jag en önskan. Ja eller två. Om jag räknar önskan om att leva när jag vaknar imorgon också som jag lever idag. Men den andra då. Den som skulle vara den enda önskan jag hade om jag nu var säker på överlevnad, ja, den är enkel. En tyst telefon. En dörr in till huset som inte öppnas av någon okänd eller känd för den delen. Bara reklam och annan skit i inkorgen. Mer begär jag inte. Bara lugn och ro. Får jag önska bara en av de där sakerna – saker jag alltså tycker hör samman – så är det den tysta telefonen som jag prioriterar. Dörren, ja, den kan man ju alltid regla. Låtsas att man inte hör ringklockan från. Mailkorgen kan man faktiskt skita att titta i.
Imorgon vill jag JOBBA i lugn och ro för helvete!
Får man för sig att värdera vårt hus så ligger det på drygt 800 kr/m². Snittet i Sverige ligger på 45 491 kr/m². I Ljusdal är medelpriset 17 583 kr/m². Lite ha ha ha på den kan man tycka. Tur att vi är solidariska vi i landsbygden med de i tätbebyggda områden och hjälper till med räntorna.
Men det man kan konstatera av en sådan värdering är att högg man upp det här timmerhuset och la det på vedpallar och sålde det som ved så skulle man alltså få ett bättre pris än om man säljer huset som det står idag. Ja man skulle till och med få en slant för själva jobbet att hugga upp stockarna. Det där får man försöka minnas om man någon gång vill flytta härifrån.
Jag har alltid annars tänkt att man tuttar på en tändsticka, placerar den på väl valt ställe, och sen drar den dag det är dags. Men ved-ide’n är nog bättre.
Men bara jag får en lugn dag imorgon så kan jag leva med låga värderingar. Ja höga också för den delen. En Alvedon till morgonkoppen med te och en till lunch så klarar jag nog av en hel fredag rent utav. I alla fall med det stilla hoppet om att få vila på lördag förmiddag.
Fast folkskygg är jag inte. Apropå det ovanstående. Jag gillar människor. Men döprat… Nope. En gång i månaden kanske det går att klara av. Men återkommande. Då blir jag trötter. Har ju annat att göra. Och är det bara det som omgivningen har att erbjuda så är jag hellre utan “omgivningen“. Tråkigt men sant. Det blir alltså mest jag och min blogg kvar efter det där. Men åtminstone jag ler.
Numera är det väl inte så mycket med bloggen heller om jag skall vara ärlig. Men jag vet inte om det spelar så stor roll heller för min del.
Den förväntade dödsdomen igår blir visserligen en underkänd besiktning men en underkänd besiktning utan att behöva komma tillbaks och visa upp bilen igen. En lampa. En sketen lampa. HURRA såklart på den!
Men sjuk när jag åker ner till Ljusdal, sjukare när jag åker tillbaks. Tar mig knappt upp för trappen väl hemma. Somnar i soffan som en övervintrad prins som inte sovit på 1000 år.
Men idag då. Kusin Alvedon håller mig på benen. Men inte mer. Något slags straff antagligen. I blodlinjen. Eller bara som det är. Jag lutar åt det senare. Men kan ha fel. Har ofta fel.
“Får” ny telefon. Ruggad. Har batteri för fem telefoner. Men tung som fan just därför. Kan användas som hantel. Men går att bada med. Kan tappas i backen. Bara det. Har allt det där jag behöver just nu. Kostnad – en tiondel av I-fånepriset.
Snön faller som om det vore sent i oktober. Inget av yvas över såklart. Det här händer varje år. Hulken åker på igen. Shuntar upp. Nu är värmen på nivåer där man börjar svettas. Således finns inget att klaga på där heller. I alla fall så länge man får stanna inne.
Tröstar mig med lite glass. Smultron. Bortskämd. Jag. Ja, troligen. MYCKET!
Både gillar och inte gillar detta. Samtidsbeskrivningen är jäkligt bra, huvudpersonerna också. Men historien är förbannat förutsägbar och trist. Men läser klart. Också det betyder väl något…
