This image of the Pillars of Creation in the Eagle Nebula was captured by the newer WFC3. No staircase! It was taken as a tribute to the original Hubble WFPC2 image, but this one is much higher resolution thanks to the updated technology. – Image Credit: NASA, ESA, and the Hubble Heritage Team (STScI/AURA) via Wikimedia Commons
Man skall nog vara lite dum i huvudet för att inte uppskatta dessa.
Döden. Jo man är i den åldern. Tänker och funderar kring en värld där man inte finns. Men har svårt att ta in den tanken. Jag vet inte om det är bara jag. Men jag kan liksom inte fatta det där. Att en dag får man inte vara med. Inte ens se på avstånd vad som händer. Ja som ni fattar, för en nyfiken jävel som jag är så är den där tanken inte enkel att ta in. Jag vet inte hur det är för andra. Man pratar sällan om döden med andra.
Fast såklart tror jag inte att jag är ensam om att inse att döden närmar sig såhär i sextioårsåldern. Krämpor gör sig gällande. Kamrater dör. Ja man skall vara riktigt dum i huvudet för att inte fatta vad som är på gång.
Bor man i Hälsingland så är medelåldern ungefär 83 år. Många släktingar har ju passerat den åldern och blivit äldre. Men andra, som farsan som dog vid 70, har fallit ifrån tidigare. Andra i släkten med. Det där med gener är alltså inget som lugnar. Det är bara så att det kan gå hur som helst och att man närmar sig den där slutstationen.
Trist, kan man sammanfatta det hela med. Ja om man nu gillar att leva. Men kanske skönt också på andra sätt. Nog har man kämpat ibland. Ja ofta till och med. Det kan vara skönt att slippa den kampen. Ja och jag är väl inte en sådan person som fyller kyrkor med sörjande, som farsan gjorde, eller ens sammankallar gråterskorna, när jag dör. Nej då. Och inte förändras världen speciellt mycket för någon endaste annan än mig själv när jag blir till blott ett minne. Ja, det blir en massa att kasta bort här på låtsaskontoret såklart. Men en container och ett öppet fönster så är väl det mesta utrensat på någon timme Lägger man mig underst i den där containern så blir det billigt också. Elda upp skiten bara. Kroppen en behållare. Tingen bara atomer.
Men jag antar att man måste förlika sig med tanken. Ta den till sig. Slappna av. En tid under svåråren hade jag något som liknade panikångest när jag la mig på kvällarna. Trodde jag skulle dö. Tryck över bröstet. Vågade inte somna. Mådde väl inget vidare. Det var kämpigt helt enkelt. Men grunden var en rädsla för att dö. Så en kväll bestämde jag mig. “OK, jag får väl dö då.” Jag behövde bara upprepa det där några kvällar till sen kom aldrig den där oron tillbaks igen. Att stirra sina demoner i vitögat handlar det väl om det där. Man måste vara modig för att klara det. Det där var väl enda gången i mitt liv jag varit det.
Fast nu då. Man VILL leva. Men måste försona sig med att man inte får göra det hur länge som helst. Liv tar slut. För ALLA. Man måste nå den där punkten när man säger “OK då”. Sen kan man leva till hundra eller ett år till. Men OK, det händer när det händer.
Nope, är inte där ännu. Men på väg dit. Tror jag. Det är det de där inbjudningarna till döden handlar om. Vi är kamrater egentligen. En dag möts vi. Då skall man stilla gå sin kamrat till mötes med ett leende på läpparna. Inte kämpa emot. Inte springa. För det tjänar inget till i alla fall.
Jodå, det skall nog gå. Fast det känns inte som det är så bråttom. Vad man har att säga till om i den frågan då såklart. Inget alls. Självklart är det så. Lika bra det. Liksom.