Category: Betraktelser & Berättelse

Jag har något blått inom mig. Något sorgset, uppgivet och ensamt.  Det blåa frågar ofta “varför är inte jag älskad”,  kräver “se mig”, suckar “varför just jag”.  Där finns sorgen, minnen av svek, det lilla, lilla, lilla ensamma barnet. Men det är också här som skatterna finns. Inspirationen, idéerna, kreativiteten. Jag kan njuta av det där blå men är försiktig. Vill inte fastna i det för evigt. Dörren ut till ljuset måste alltid hållas öppen. Låter glädjen vara dess motpolen. Skrattet. Oändlig lycka över att få leva. Att få se dagar gå. Att känna det som är gott. En del av varje. Inte ett utan två men i jämvikt.  

Jag skulle ha gett allt för att bli rockstjärna under 70-talet. Nej, inte kompromissa med min musik. Det var hårdrock som gällde. Stolthet. Spela i dansband var grejen under 70-talet. Då fick man massor med spelningar och kunde ofta leva på musiken. Dom flesta tog den. Kompromissade. Inte jag! Jag ville skriva egen musik redan från början. Hellre få taskiga recensioner för eget material än bra för andras. Men rockstjärna ville jag bli. Spela på Royal Albert Hall en dag som Deep Purple. Komma hem till Edsbyn i limousin och, ja ni fattar. Det blev ju inte så såklart, som för dom flesta andra.

Jag la av med musiken i nästan 30-år. Såg ut över publikhaven under många år på andras konserter och fick tårar i ögonen. Fattade aldrig riktigt varför för scenerna var inget jag direkt saknade.  Gjorde en reunion spelning 2003 på Voxstock som mest gjorde ont. Varför väcka gamla spöken? Jag hade glömt “aldrig bakåt, bara framåt”. Men något vaknade igen. Jag började taffligt klinka lite på frugans akustiska. En egen hade jag inte. Det tog nästan tio år att få till något att spela in på . Då vaknade alltihop igen. Jag var hemma igen.

Nä, jag vill inte bli rockstjärna idag. Verkar alldeles för jobbigt. En hit skulle liksom förstöra det liv jag lever idag. Jag har nämligen ett ganska gott förhållande till musiken nu. Jag skriver fortfarande eget. Sätter mig i studion och leker när jag känner för det. Har förbannat roligt.  OK jag kan inte tekniken riktigt än och det behövs några tusen timmars gitarrträning till innan den sitter igen också. Men jag lär mig. Börjar knyta kontakter med andra musiker och kanske kan det bli någon live grej till våren/sommaren också i samband med tredje skivan. En sista gång liksom. Spela eget material med folk som kan spela. Det skulle vara roligt för jag tror att några av låtarna jag gjort skulle funka bra live.

Jag är oerhört stolt och glad för att det finns dom som lyssnar på Spotify, Soundcloud och allt vad det är. Dom där små “plupparna” betyder allt. Genom dom finns man också i sin musik. Har du inte lyssnat så finns dom två utgivna albumen här.

Mina drömmar är inte till salu – Hedman – Mina Drömmar Är Inte Till Salu
Bara för att jävlas – Hedman – Bara För Att Jävlas

Inser att det är det här som kommer att bli det jag lämnar efter mig en dag. Ett protokoll och en bunt låtar. Tycker det känns OK för allt har skapats med passionen hos en som alltid gjorde det han själv ville.

I skolan skulle man springa sextio meter antingen man ville eller inte. För oss icke tävlingssugna var det här en pinsam tillställning och knappast något som gynnade vårt självförtroende. Möjligtvis då en idrottslärares sadistiska sida. Men det stod säkert i läroplanen att momentet skulle finna med. Just det får mig att vilja kräkas. Folk som hänvisar till att det står i någon regel som man måste följa. Spelar ingen roll hur dum och ofattbart idiotisk regeln är, man måste följa den. Personen, den regelföljande alltså, svär sig fri. Han eller hon följer bara “regeln”.

Men herregud vart tog civilkuraget vägen. Lite jävlaranamma som för mänskligheten framåt vore på sin plats. Ja, visst, man kanske kan få sparken för att man bryter mot en regel som är helt åt helvete men hellre det än att vara dummare än en datamaskin. Tro mig, hur dumma dom är det vet jag. Det är liksom lite “skicka judar till utrotningsläger utan eget ansvar” över det hela. Inte lite förresten, mycket! Dom här människorna skulle gjort det också med samma entusiasm. Jag är helt säker.

Det är viktigt med lite lätt civil olydnad. Tänk dig natt mitt Stockholm city. Klockan är fyra. Inte en bil ute. Det är rött ljus vid korsningen men inte en bil åt något håll så långt man kan se. Står du kvar där och puttrar med din gamla bil? För att det finns en regel? Ja, då har du drabbats av den där sjukan helt enkelt. Då låter du dig styras av ett relä. Låter en elektronisk krets bestämma över ditt liv. Är helt tom i huvudet!  Ja, säger du det är bara fem minuter. Ja säger jag hade du åkt iväg istället för att vänta så hade du kommit fram fem minuter tidigare och den häftigaste grejen i ditt liv, den livsavgörande,  hade kanske hänt. Nu kommer nu fem minuter efteråt. Regelföljaren. Den duktige medborgaren som får en guldstjärna i boken för att du låter ett relä tala om för sig vad du gör. Men jag kan ju få böter säger du. Polisen är alltid vaken och alert. Ja, det kan du få. Men rama in böterna som ett bevis på att du lever och tänker. Eller överklaga upp till EU rätten och hänvisa till det korkade i det hela och vinn självrespekt.

Övergångsställen är ju samma sak. Stå där och vänta fast det inte finns en bil som kan mosa sönder dig på hundra meters avstånd. Jag säger gå! Tänk själv! Står det barn där så lär dom också att bli självständiga människor och gå då också. Dom skall fasiken tidigt lära sig att reläer och datorer inte styr våra liv. Dom skall tänka själv! Viktigare än någonsin i den tid vi lever i just nu och i ännu högre grad den dom kommer att växa upp i.

I skolmiljö så kommer diskussionen ibland upp om man som manlig lärare kan lägga en hand på en kvinnlig elevs axel. Eller klappa en tjej på ryggen som gjort något bra. Precis så där som man gör med grabbarna. Anledningen att man inte skulle göra det är alltså för att man är rädd för att anmälas för sexuella trakasserier. Rektorer, som är dom människor med minst civilkurage i världen, varnar med allvar i blicken för det här. Det där har jag aldrig brytt mig om. Skulle jag få sparken för att ta någon i handen, klappa någon på armen eller ryggen eller till och med kramar någon som gråter och blir ansedd som en pervers gubbe för den sakens skull så tar jag gärna det. I så fall  vill inte vara med i en värld där man inte längre får vara en medkännande människa.

Så starta era hembränningsapparater och bränn lite för husbehov. odla nått farligt i växthuset. Ta upp några hundra mindre i självdeklarationen bara på chans. Kör med ett däck odubbat. Busa lite med myndighetssverige. Låt framförallt inte datorer och elektroniska kretsar styra ditt liv. Allt dom kan presentera är pseudovärldar och pseudobeslut. Skit in – skit ut. I grunden är det bara kisel och elektroner. Dummare än sand. Låt inte de vackra virtuella världarna och de förprogrammerade orden förvilla dig och glömma vem som har makten. Styr själv!

Jag har nio år kvar till pension. Frugan blir sur om jag skriver att jag är gammal. Det spiller liksom över. Farsan var gammal redan vid femtio. Undrar när det händer oss. Antagligen aldrig. Morsan kände sig som tjugo inuti ända upp i 85-års åldern. Och så är det ju naturligtvis med mig också. Inuti har man stannat kvar i de gyllene åren.

Förr kunde jag med lätthet jobba koncentrerat i två dygn när deadline spöket låg över mig. Standarddagar var jobb till två och upp vid åtta. Idag börjar jag gäspa vid tolv där framför datorn. Kroppen värker mer nu än förr. Jag börjar se fårorna i ansiktet framför spegeln, några grå strån vid tinningarna. Inte många men dom är där.  Jag är uppe och pinkar flera gånger varje natt och mins inte längre när jag siste sov en hel. Käkar blodtrycksmedicin. Alltså en massa sånt som unga inte gör. Jodå, nog fan är vi gamla. Det är ingen ide att försöka lura sig själv.

Men betyder “gammal” att man inte kan göra vissa sker? Betyder gammal att man inte kan leva som förut? Jo säkert. Prova att gå på ungdomsdisko så får ni se. Eller börja jaga 18-åriga tjejer. I vår ålder får vi nog nöja oss med att titta uppskattande på dom. Det är inte så dumt det heller för vad var det nu man gjorde med dom? Nån som minns? Men det finns fler saker som vi kan göra. Och för helvete känner du för att göra det du inte får göra så gör det i alla fall.

Det är ju lite trivsamt att vara gammal gubbe också. Man får var lite surare och gnälligare. Alla förväntar sig ju ändå en bitter gubbe. Så det är bara att gnälla på. Dessutom så man kan tycka det var bättre förr. Att maten smaker skit nuförtiden. Att det tillverkades grejer som fungerade förr i tiden och jävlar vad raketost var gott. Retas lite sådär. Berätta om ungdomsrevolter och parkas och popgalor. När långt hår var revolution. Sånt som dom unga idag bara kan drömma om. Dom måste liksom ta i lite till. Det var lättare för oss.

Det sorgliga är att kamrater blir sjuka och försvinner. Föräldrar dör och man liksom är näst på tur. Man får diagnoser som ger ångest, ser andra bli sjuka och ibland dö. Dags att bli rädd för sin egen död. Har man gjort det där man velat göra. Är det bråttom nu?  Vad finns kvar som man måste göra? För vem tänkte på döden när man var i tjugoårsåldern. Det händer oftare nu.

Man har två sätt att tackla det här på. Antingen ger man upp sätter sig i ett hörn och surar eller också inser man att man har kommit i själva deadline läget. Det gäller att öka. Har man inte sett pyramiderna men alltid velat se dom så är det väl för i helvete nu man skall åka och titta på dom. Till och med om det innebär att man måste sälja farmor Agdas brosch som gått i arv i släkten i århundraden. Riktigt gammal är man bara om man sätter sig som förvaltare. Vaktare av arkiven och miljonerna. Inget kan man ta med sig i alla fall när det är slut. Lika bra att bränna allt. Till och med ungarna mår bättre av det. Vill man ändå ge barnen något så kan man ju bjuda med dom. En kompis till mig som var döende i cancer tog med sig hela släkten och reste bort en sista gång. Strax efter det dog han. Men minnet mina vänner, minnet finns där. Minnet av personen som en levande inte av en som dött i förtid. Så lev innan du dör.

När man gör dom där grejerna så kommer en massa människor klaga och oja sig och snacka om åldersproblem. Låt dom hållas i sina dammiga arkiv. Dom är bara avundsjuka för att du vågar förverkliga det DU vill göra. En och annan av dom kommer dessutom bli hjälpt till egen insikt  genom att du visar att man visst kan förverkliga drömmar som gammal gubbe också. Att ålder i år och kropp och ålder i huvudet inte är samma sak.

Så gubbar, ja ni som inte har fattat att ni är det också (räkna grå hårstrån och antal år sedan ni föddes vid tveksamhet).  Knäpp igen skjortorna, ta av er guldhalsbanden och lev som de gubbar ni är. Säger doktorn att ni kanske dör snart så lev i alla fall ända in i mål. Lev som en Kanadensisk hockeyspelare. Kör bara. Rakt in i sargen. Låt det bli en jävla smäll.  Och säger kroppen ifrån, skaffa en rullstol med motor och trimma den. Kör utav bara helvete och låt vinden vina genom ett glesnande hår. Det blir ingen mer chans att göra det på! Nog fan skall man väl få ha lite roligt innan man dör…

Mycket talar för att detta gäller kvinnor också men helt säker kan man inte vara…

Jag vaknar vid fyra. Min “vakna” tid. Vår och sommar är det runt denna tid jag brukar ligga och lyssna på fåglarna och se ljumma vindar leka med gardinen i det öppna fönstret. Tillfreds med att vara en av dom levande. Nu är det två grader varmt ute. Fönstret stängt. Fortfarande natt, Söndag morgon.

Jag går upp. Tar en banan. Ställer mig naken framför det stängda fönstret som vätter mot öster. Blickar mot Finland, Ryssland, Japan. Natthimlen är klar och stjärnorna gnistrar som diamanter där uppe eller nere eller därute. En riktiga klara natthimlen sådana som det kommer att bli många fler av under resten av hösten och vintern. Natthimlen är något alldeles speciellt här ute på landet. Det finns inte lika många ljus som stör upplevelsen som i staden och man blir ensam med universum på ett annat sätt. Liten, upptäckarsugen och fylld med vördnad över det stora ogripbara.

Jag är glad att jag kan stå där i mörkret utan rädslor för mörkret och se ut över världsalltet. Onåbar för spöken och småknyt genom ett inre lugn. Som barn kunde jag var livrädd för mörkret och det jag kände men inte såg. Inte längre. Jag har tillräckligt mycket liv och fantasi kvar inom mig för att förvänta mig att få se förunderliga ting.  Jag är glad för den sidan för även om den har mattats genom åren så kan jag fortfarande förundras över världen och tro och känna att där utanför fönstret finns det massor som vetenskapen inte känner eller kan förklara. Förunderliga världar, häftiga fenomen och skrämmande upptäckter. Kunskapsområden som bara väntar på att vi skall nå fram till dom och ta tag i dom. Att veta att den kunskapsresan kommer att fortsätta i  all evighet. Att allt det vackra vi ser och anar gömmer mer vackert och underbart.

Bananen är uppäten. Jag tassa in till sovrummet. Karin snarkar lite lätt, håller på att bli förkyld. Frasse katten som vill ligga nära väntar och jag kryper ner där i värmen mellan två jag älskar och somnar om med stjärnhimlar fortfarande kvar på näthinnan.