Category: Betraktelser & Berättelse

Jag tycker jag är ganska bra på att bli klar med saker. Ändå har jag mängder av ofärdiga projekt. Ett helt hus bl.a. som som ständigt behöver renoveras och dessutom har ett antal pågående inte färdigställda projekt. Men med det, liksom mitt VSCP projektet är det så att vissa saker aldrig kommer att bli klara (skvallra nu inte för min fru). Det är liksom skillnad på projekt.

Vanliga projekt inleds normalt med den totala entusiastiska fasen. Man går på ren glädje och är produktiv utan dess like. Tänker kanske inte så mycket på alla detaljer utan låter det flöda, flöda och flöda. Lite som att vara nykär alltså. Omfamna det man gör med alla sina sinnen. Ett helt korrekt arbetssätt. Hindra aldrig flödet. Detaljer kan rättas till senare. När man saknar inspiration är det ett perfekt läge att göra allt det där tråkiga monotona i väntan på att det skall flöda till i skallen igen. Pillar man med detaljerna så är det också lätt att man stoppar upp flödet. Kör på bara. Så länge du orkar. Dygnet har 24-timmar, veckan 7 dagar. Alla går att jobba på.

Någonstans i allt detta så kommer man till vägs ände. Skriver man på en text så har man berättat historien. Gör man musik så har man fått ihop sin låt. Gör man dataprogram så har man något som verkar fungera. Renoverar man hus så kan man teoretiskt sett få alla rum fixade, och fasaden målad, och taket bytt och… Nja kanske inte ändå när det gäller renovering av hus.

Men det är nu själva jobbet börjar. Skriver man en text så är det nu man skall läsa den 113454 gånger. Läsa noga. Läsa högt för sig själv tills rösten inte orkar mer. Flytta ord. Ändra ord. Ta bort och lägga till. Om och om och om igen. Gör man musik så är det nu man skall lyssna, lyssna, ändra, lyssna, lyssna. Också nu 113454 gånger. Lyssna tills man nästan spyr på den där förbannade låten. Samma sak med dataprogrammet. Testa. Testa och testa. Skriva installationsprogram, skriva manual, rätta 1245333 inrapporterade buggar. Samma sak dag ut och dag in tills man hatar det förbannade programmet.

Klarar man nu av den här andra delen så är man då klar en dag. Men just klar är också ett inte helt enkelt begrepp. För man blir egentligen aldrig klar. Man bara bestämmer sig för att nu kan jag leva med dom brister som den här grejen har. Perfektion är för dom som aldrig levererar. Så vill man leverera så måste man bestämma sig för att bli klar någonstans fast än men egentligen är rätt missnöjd med det man åstadkommit.

Vi som gör saker levererar det vi gjort. Det innebär att folk har möjlighet att tycka till om det vi gjort. Vissa gör det. Oftast negativt men ibland positivt. Eftersom man inom sig viktar det negativa tusenfalt det positiva så påverkar inte de positiva kommentarerna så mycket. En negativ svider dock som eld i flera år. Men reaktioner är ändå bättre än att inte få några alls. I det överväldigande antalet fallen så får du nämligen ingen reaktion alls. Snopet när du lagt ner hela din själ i något va? Så vad göra nu? Ja, det där flödet rycker tag i dig igen och snart sitter du där och återupprepar hela processen igen och så håller du på tills du dör bara för du inte kan annat. Din stackars kreativa jävel.

Jag vet inte var tonerna till musiken kommer ifrån. Jag vet inte var orden till musiken kommer ifrån. Allt det där som dyker upp i huvudet och pockar på att komma ut har en slags egen vilja att födas och leva självständigt utanför oss. Jag förundras över dess kraft och vet att jag mår bra av att hjälpa den att födas och att jag måste delta i den här processen för att kunna leva. Att musiken och orden är den andra sidan av ekvationerna och algoritmerna jag jobbar med annars. Det ena ger energi till det andra. Med dom här två är det precis som med egna barn. Man älskar dom alla lika mycket men på olika sätt. Förbehållslöst såklart.

Det finns folk som försöker förminska. I alla fall har dom alltid funnits i min omgivning. Dom försöker alltid med olika konstruktioner få oss som skapar att inse, att förstå, att det vi gör inte har ett värde. Att vi inte är lika bra som dom upphöjda. Vi slår ifrån oss. Vi vet att vi hämtar våra toner, våra ord ur det gudomliga kreativa flöde som har sitt ursprung i samma källor som dom upphöjda hämtar sina toner och ord från. Skillnaden mellan att var den dyrkade och den som saknar värde är hårfin. Vi minns det och skapar vidare. För vi kan inte annat. Själva processen är ändå nog.

Vi har blivit utvalda att känna världens orättvisor och missförhållanden starkare än andra. Vi har öppnat våra hjärtan. Är sköra och sårbara. Men också utvalda att se och uppskatta det lilla och vackra i en skapelse som vi aldrig kan förstå – aldrig vill förstå, bara närma oss – men som vi älskar och beundrar. Stänger man in oss i slutna rum så kommer våra hjärnor fortfarande hämta fantasier och skapa världar vackrare och mer spännande än vad vi kan uppleva på riktigt. Bind för våra ögon och våra hjärnor kommer skapa bilder av allt det vi älskar att se och vi kommer fortsätta att förundras. Tejpa för våra munnar och inom oss kommer vi alltid att sjunga de ljuvligaste sånger. Proppa våra öron fulla med jord och vi kommer ändå höra havets bränningar och fåglarnas sång djupt där inom oss. Bränn bort vår hud och vi kommer fortfarande känna dom lätta smekningarna från den vi älskar. Hugg av våra huvuden och bränn våra kroppar och vi låter kroppens molekyler diffundera in i hjärnorna hos dom som högg och brände för att sprida skaparkraften, fantasin, empatin och tron på kärleken.

Vi läser böcker innan dom är skrivna. Hör musik innan den är utgiven. Går på broar innan dom är byggda. Bor i hus som inte finns. Kör maskiner som ingen någonsin har hört talas om. Vår största strid är inte den att skapa utan att övertyga alla dom som säger att det inte går att göra. Att andra gör det bättre. Som säger att det vi gör är dåligt och saknar värde. Som bortser från oss och minimerar oss när vi presenterar det vi alla egentligen äger gemensamt. Men vi har inget val. Vi måste känna det som nästan inte kan kännas. Vi måste se bortanför dimmorna. Höra det som viskas långt bort i fjärran. Kombinera det som aldrig tidigare kombinerats.

Så när du dömer oss, käre bror eller syster, gör det med ditt hjärta öppet för det vi har att ge och med hela din hjärnas alla vindlingar mottaglig för det nya, det som ännu inte finns. Det är först då du kommer se våra verkliga jag. Det är då vi kan mötas på riktigt och tillsammans skapa det som inte redan finns.

Gudarna satt där uppe och garvade åt mig idag igen. Packade upp mina varor på bandet. Pjoff sen gick kassan sönder. Efter en kvarts fixande och väntan på bootning av diverse attiraljer så försökte vi igen men icke.

Packade ned grejerna i matvagnen och började röra mig bakåt i dom nu ansenliga köerna. Intressant att se blickarna på dom som stod efter mig i kön. Dom vek gärna bort den när jag moloket kom vandrande där längs kön. Riktigt såg hur dom tänkte att “måtte han inte fråga om han får ställa sig framför mig”. Men jag är ju van datorkrångel både på fritiden och privat och inte mer jäktad än att jag kan stå sist i kön två gånger en fredag.

Datorkrångel förföljer mig. Mer än en gång har det hänt att hotellrummet inte varit bokat trotts att jag haft bokningsbekräftelse eller som i USA, Las Vegas, när jag väckte det sovande paret när jag trött och ovetande vandrade in i det redan upptagna rummet. Då är man glad att det äldre paret som låg i sängen – och trodde att dom skulle bli rånade – inte hade “pickadollerna” med sig och sköt först och frågade sen på Amerikansk maner.

Men som sagt det här är gudarnas spratt det är jag alldeles säker på. Nått slags sinne för humor har gudomen ändå. Hur det gick där i kön. Jo, man öppnade en ny kassa och då fick jag ställa mig först. Jodå, det löser sig alltid till slut. Även på hotellen och annorstädes. Men ni kanske kan förstå att jag känner en viss tvekan när jag skall flyga. Ombootningar blir så mycket omständigare då.

Det är när man inser att världen aldrig kommer att uppskatta det man gör som man måste ta fram dom där superkrafterna. När ens fru eller man tycker att man leker. När barnen skäms för det man gör. När vännerna undrar vad man håller på med. När det 58’e förlaget refuserar din bok. När skivbolagsdirektör 718 inte ringer tillbaks. När någon annan får jobbet som du så gärna ville ha. När tjejen eller killen du spanat in blir ihop med någon annan. När lägenheten du nästan fick försvinner mitt framför näsan på dig. Då gäller det att orka också den sista biten. Det är då du måste minnas varför du gör började med det du gör. Ta fram det sista du har inom dig och och vandra på.

När jag håller på med mekaniska saker – ja, jag hör ju mer hemma nära elektronik och datorer – så tittar jag ofta på en bult eller mutter och tar självsäkert den blocknyckel eller hylsa jag tror skall passa. Det gör den aldrig. Sällan ens på andra försöket heller när jag istället tar en storlek fel åt andra hållet. Känner alltid att farsan sitter i sin himmel och flinar lite när han ser det här. Ja, ibland kan jag inte ens hålla mig från att diskutera det hela med honom. Han hade nämligen aldrig några sådana problem. Träffsäker varje gång. Mekanik var hans område. Inte mitt alltså. Mig hoppade den begåvningen över. Min äldste son Jonas däremot visade tidigt talanger på området. Var ofta lite pinsamt när han som femåring för det mesta träffade rätt och jag alltid missade. Bara för den skull läser sonen matematik i Uppsala så att han riktigt, riktigt skall få användning för denna sin medfödda talang. Men, eftersom framtiden alltid kopplar, så är jag säker på att också han någonstans där i framtiden kommer att få nytta av den. Själv gissar jag mig fram även fortsättningsvis om jag inte letar var verktyget jag just nu behöver är någonstans. Ofta det jag nyss höll i handen.