Category: Betraktelser & Berättelse

Perfektion. Jag hör det från olika håll runt omkring mig. Han eller hon strävar efter perfektion. Ofta då i meningen “till skillnad från dig din klåpare”. OK, jag kan ta det. Jag har för länge sedan lärt mig att ingenting jag någonsin kommer att göra kommer att bli i närheten av perfekt. Jag vet också att ingen annan levande eller död människa heller kommer att åstadkomma det perfekta “vad det nu är”. Det är nämligen omöjligt att nå perfektion. Omöjligt att ens komma i närheten av perfektion. I alla fall om man nu inte är gud. Jag antar att han/hon/den borde kunna skapa det perfekta. Vi andra får snällt nöja oss med det mediokra. Det är bra så!

Så du som sitter och skriver på den där boken som skall bli bättre än alla andra böcker. Den perfekta boken. Sänk kraven lille vän och se till att den kommer ut istället. Shakespeare och Strindberg och hela bunten har brister som gjort dem till just det dom är. Till och med dom idag kulturupphöjda omvärderas imorgon. Allihop skulle ge en månad av sina liv för att få en chans att ändra den där meningen i stycke åtta i kapitel 5.

Du som sitter och skriver låt efter låt, text efter text och letar det perfekta ljudet, orden, soundet. Bestäm vad det är du vill nå och stanna där. Det räcker. Hur mycket du än jobbar och hur bra det än låter idag så kommer du att hitta felaktigheter om du lyssnar på ditt verk om ett år eller två. I alla fall om du utvecklas. Gör du klar saker så gör du antagligen också det.

Du som letar den perfekta partnern inse att tiden främjar andra värden. Det finns ingen perfekt partner. Kommer aldrig att finnas.

osv, osv, osv, osv osv, osv, osv, osv.

Världen byggdes av dom som levererade. Mediokra saker, men levererade!

Jag är Svend. Spejare åt Röde. Hövdningen över oss i Mellanlandet. Röde är rik och jag är fattig men vi som finns nära honom får smulorna från hans bord. Därför behöver jag och min fru och mina tre barn aldrig gå hungriga till sängs. Det överblivna från en rik mans bord räcker till många fattiga. Vi är krigare, jägare och bönder som försöker överleva i en hård tid. Tillsammans är vi starkare och det är därför vi bor i den här byn. Nyfors. Belägen nedströms Mellanlandets största fors. Här finns tillräckligt med lax om hösten för att föda många byar men nu kontrollerar Röde forsen. Bara vi i hans by får nyttja den. Död väntar den utifrån som försöker hämta fisk här.

Som spejare är min uppgift att först upptäcka våra fienden innan dom vet att dom är upptäckta eller att smyga mig fram till deras läger – utan att synas förstås – och skaffa mig en uppfattning om deras antal och vilka vapen man har. Det är en farlig uppgift och jag måste vara mycket noggrann. Om jag inte är det tas fel beslut och våra liv hänger på att rätt beslut tas. Rätt beslut som tas vid rätt tidpunkt.

Men nu är det fred. Eller stillestånd. Alla hövdingar runt omkring oss är besegrade eller också har vi nått överenskommelser som är till nytta för oss båda. Så nu plöjer jag vår åker så att vi kan så till våren. Min fru och min äldste son, sju år, drar plogen. Det är tungt arbete men skall vi ha bröd nästa år är det ett arbete som måste göras. Vill man överleva krävs hårt arbete varje dag så länge solen ger ljus. Hårt arbete så länge dina ben bär. Nu inför vintern skall vi också snart hämta hem bränne som vi la upp i skogen för tork i våras så det finns tillgängligt att elda för våra familjer under en kall lång hård vintern. Dom gamla, våra fruar och barnen skall kanske överleva den i år också här i byn. Det är inte alltid så. Många faror förutom kylan finns i himmelspelens och de klara stjärnorna tid. Vi krigare ger oss iväg på vårt långskepp så fort den första snön faller. Plundringar i den södra världen. Vi är vilda fria män i varmare trakter under vintern, belastar inte matförråden och kan frakta hem rikedomar som gör vår hövding mer mäktig. Om vi kommer hem vill säga. Många möter döden. Men jag har rest ut elva gånger och kommit hem elva gånger. Fraktat hem guld, pärlor och pälsar till Röde och hans far. Ibland också kvinnor. Avsedda som slavar eller som fruar till krigare. Som min fru. Irena. Hon jag nu snart skall lämna för sjunde gången.

Men den historien tänker jag inte berätta för dig just nu för nu skall jag sova.

Jag hade en elev som hade det väldigt jobbigt en tid och som försökte förklara hur det vara att lida av depression för mig. För någon som mig som på sin höjd omger sig av någonting blått och ganska skönt deppigt så var det en nyttig bild han gav och som jag alltid kommer att bevara. För i alla fall jag fick en mycket större insikt i det man som drabbad har att jobba med/mot. Ingen vet när eller om det blir ens egen tur att gå ner i detta mörker och då kanske det kan hjälpa att i alla fall ha en liten insikt i vad det handlar om. Hans beskrivning lät såhär.

Tänk dig att du vaknar av klockan på morgonen. Du är så trött att du nästan inte orkar slå av signalen, men efter mycket ansträngning lyckas du. Nu skall du resa dig ur sängen. För att göra det måste du först putta undan en sten som är så tung att du får använda all den energi du har i kroppen och i själen för att få bort den. Helt slut i både kropp och själ så sitter du då där på sängkanten. För att sätta på dig kläder så har du en ny sten som måste bort. Tyngre än den förra. Återigen måste du använda all din energi och viljestyrka för att putta bort den. Nu är du helt slut. Vägen till toaletten är som en lång vandring upp för det högsta berg. Benen är blytunga. Kroppen känns febersjuk. Allt du har inom dig måste användas för att klara av den. Frukosten smakar sand så du avstår. Tandborstningen är ytterligare en uppgift som kräver allt av dig. Och så fortsätter det. Hela vägen från påklädning, fixa håret, öppna dörren, gå ner för trapporna, gå till busshållplatsen, gå på bussen, leta pengar osv osv.

Den här eleven uppbådade den här viljestyrkan vissa mornar men ibland inte. Av alla jag känner så är han ändå en av dom människor jag känt i mitt liv som jag respekterar mest just för att han klarade av dom där morgnarna. Inser att jag själv skulle legat kvar eller möjligen bara kommit upp i sittande. Min viljestyrka skulle inte räckt längre. Att se någon resa sig ur detta. Att bit för bit kämpa sig upp är att bevittna något som, bara sanna hjältar gör. Inga andra klarar av det. Sådana som vi andra, med en mycket lättare resa, har att lära av detta som av alla hjältar. CSN, rektorer kanske värdesätter hundraprocentig närvaro och höga betyg mer än personlig utveckling. Själv lärde jag mig att inget av detta är något värt jämfört med att ta sig ur detta det svartaste av mörker. Det är också där premierna och ovationerna borde finnas. I alla fall mina.

Skrivbordet. Oj vad det har knappats här genom åren. Observera det obligatoriska ljuset. Tittar till på det ibland för att minnas att det faktiskt finns viktigare saker än ett fungerande dataprogram. På dagarna en fågelmatare utanför fönstret som påminner om samma sak. För just detta har inget värde egentligen. Däremot är själva processen, problemlösandet, hopplockade av ett system nödvändigt för att överleva. Det, en whisky då och då och mycket musik är grundpelarna för att hänga kvar. Familjen också såklart. Här framför skärmarna skulle det sitta fint att sluta en dag också. Bara tuppa av mitt i kodandet av någon ny skojig algoritm. Den skulle inte ens behöva vara klar. Men med det är det ingen brådska om jag får bestämma. Men bestämmer sånt gör vi ju inte heller vi människor. Vi kan bara leva fullt, halvfullt eller inte alls tills det är över. Lyckliga är vi som inbillar oss att det finns saker som vi måste hinna med innan det är dags. Sen må världen förstå eller inte.

En ros. En blodrös ros i en blå vas på en bokhylla. Det var det enda som fanns kvar 60-år senare. Nu intorkad och spröd av ålder. Dammig av ett helt liv av uppvirvlande partiklar från en familjs rörelse genom tiden. Dammig, fast hon försiktigt, oändligt försiktigt och tålamodigt, för att bevara, försökt ta bort dammet genom åren. Aldrig riktigt lyckats helt. Men den stod där som en påminnelse om en man som hon vinkat av på Stockholms centralstation. En man som tog tåget söderut. Mot krigets förberedelser. Den innehöll minnet av en dag i ett soligt, vårligt Stockholm. En dag då den köptes i en liten butik på kungsgatan av en leende ung expedit med håret i en strikt knut i nacken. Den gata som senare skulle fira slutet på det krig som nu var oundvikligt med miljarder rivna virvlande pappersremsor från kontoren runtomkring. Tusentals skrattande glada människor. Slutet på ett krig som nu precis hade börjat tillsätta föreställningens roller. Kallade på dess aktörer.

En natt på ett hotell. En natt när hon för första gången gav sig till honom. Upplevde smärta uppblandad med njutning och ändå aldrig ville att det skulle ta slut. Kände hans skäggstubb mot sina bröst när han hungrigt kysste henne. Mannen. Dofterna. En mun som hittade alla skrymslen på en ung oerfaren kvinnas kropp. Smakade på henne. Det pulserande. Det heta. Hänförelsen. Klimax. Igen och igen. Mer. Bara dom en sista natt i evig kärlek. Hett omslingrande som för att aldrig skiljas. Bara finnas där nära varandra, i varandra, för alltid.

Dom tog ett fotografi i en liten butik på söder. En gammal skäggig lite butter fotograf. En serie bilder där dom ömsom var hett omslingrade och ömsom uppknäppta och strikta. Kära. Berusade av kärlek och en natt tillsammans. Så nära som bara två älskande kan komma. Skrattande. Allvarliga inför det oundvikliga uppbrott som väntade. Var fanns fotot nu. Hon visste inte längre. Men bilderna fanns fastetsade i hennes hjärna. Tydliga och knivskarpa. Hon behövde inte det fysiska fotografiet längre.

En bakelse. En kaffe på ett litet fik i gamla stan. Grädde i mungipan som han kysste bort. Doften av hans rakvatten som dröjde sig kvar. Motvilliga steg mot centralstationen. En sista kram. En lång sista kyss. En kyss av sötma och sensualitet att bevara för alltid. En kyss att kunna minnas och känna smaken av igen och igen. Plocka fram och smaka på från minnets arkiv när saknaden är för stor och tung att bära. Ett tågvissla. Rasslet, ångan, frustandet från ett lok som tar sina vagnar bort från Stockholm. Söderut mot Europa. Ombord en ung man som aldrig skall komma tillbaka. Hon ser efter honom tills bara den vita puffande röken från loket finns att se. Men egentligen har tårarna i hennes ögon för länge sedan fördunklat hennes syn. Aldrig mer kommer dom att ses igen. På något konstigt sätt känner hon det redan då. En sista dag. En enda natt. Ett farväl. Evig ihågkommelse och längtan. Och en enda blodröd ros i hennes famn som en hjälp att minnas.

—

Krig skördar offer. Grattis EU till Nobels fredspris och må vi aldrig glömma att innan unionen fanns löste vi inte saker mer diskussioner i ett parlament utan med krig I Europa. Blodiga krig. Låt oss aldrig glömma att EU är ett fredsprojekt och därför värt allt.