Category: Betraktelser & Berättelse

Klippt gräsmatta nästan hela dagen. Inmundigat lunch ute också såklart och tittat på och förundrats över ett lönnblad. Det där klippa gräsmatta kunde jag kanske ha varit utan. Istället legat med boken i hängmattan som frun gjort dag, hon som med råge tjänat ihop till en dag där under körsbärsträdet. Men också gräs skall klippas. Ibland är det värre att ha dåligt samvete för oklippt gräsmatta än att klippa den. Så man gör det bara. Funderar inte så mycket för en gångs skull.

Lunch ute har jag berört många gånger. Sådana här dagar är det alltid ett under. Borde inte alla på sjukhem och sjukhus rullas ut i friheten dagar som denna eller i alla fall varannan sån här dag. För att få in livet i kroppen igen liksom. Det finns inte tid kommer man att säga från vårdhem och sjukhem. Alltid, det finns inte tid. Men kanske är det då vi andra som måste rulla ut sjukhussängarna och rullstolarna ut på gräsmattorna. Låta dem som BORDE FÅ sitta där också FÅ sitta där en dag då och då. Låta dem som kanske vill dö ute i solen få göra det. Jag själv skulle i alla fall föredra det framför ett unket sjukhusrum. Jo jag vet. Det finns inte tid.

Lönnbladet då? Titta på ett själv nästa gång ni går förbi en lönn så får ni se. Ett underverk. I trädet växer flera tusen. Blad som har börjat ramla ner så smått och där de som blir kvar snart kommer vara intensivt röda och gula. Byggda med möda och kastade till marken med  lätthet eftersom de ingår i ett kretslopp. Det är bara energi som går åt i tillverkningsprocessen. Energi som det finns hur mycket som helst av. Det är bara människorna som inte fattat det.

Solen går upp bakom Örnberget också den här morgonen.
Den får kämpa lite för att ta sig över de branta stup där örnarna en gång häckade,
innan människorna.
Sega på
upp, upp, upp,
innan den kan se ut över kanten och kan belysa Brattberget,
och så lite till,
uppåt igen,
så träffar strålarna den västra fasaden på huset där jag ligger och sover.
Ett gult hus på en kulle ute i skogen.
Ingenting skulle det kunna vara
men byggt 1907 och använt in i nutid
som skola,
förskola,
kontor för fem,
en familjs hem,
så är det många som har minnen härifrån.
De kommer ibland och hälsar på de gamla.
Vill se och minnas.
En del har aldrig lämnat
utan vandrar runt här i skolsalar och rum
för evigt om natten.
Jag har inget emot det
men det finns rum ingen här i huset besöker när det är de andras tid.

Örnarna flyger alltså inte här längre.
Men man kan se dem lite längre västerut. Majestäterna.
Det är dom som mötte och tog med den döde,
visste allt,
och han förstod deras språk,
tog in kunskapen de delade med sig av när han flög iväg,
som en del av dem nu, bortåt, västerut,
med dem alla, ljudlöst vinge vid vinge.
Drömmen, natten efter att min far gått bort.
En tröstedröm.

Jag är inte utvilad när jag vaknar.
Men det är inte marorna som rider mig,
De når mig så sällan.
Där är jag stark.
Nej det är något annat den här veckan.
Ett krig i min kropp kanske. Jag stannar i ytan, når aldrig den djupa livgivande sömnen.
Drömmer konstigt och mycket.
Minns såklart nästan inget. Det gör jag så sällan.
Men drömmarnas intensitet och mängd och att jag vet om mängden och intensiteten säger mig att allt inte står rätt till.
En hop virus eller några miljarder baciller som försöker ta kontrollen men som mina tappra krigare håller stången.
Kanske.
Det blir ju sådär ibland.
Man får rastlös stå ut.
Tills allt återvänder igen.
Frikortet i sjukvården skall väl kanske inte behöva utnyttjas den här gången.
Eländigt och kanske sorgligt när man når frikortsnivåerna.
Då har man hamnat någonstans där man inte vill vara.
Men jag väljer ändå liv.
Att försöka se ut som en levandes.
I varje ögonblick väljer jag livet tills jag dör.
Du måste förstå det du som läser.

Vi kan alla bli ett med våra sjukdomar.
Bli dem istället för oss själva.
Man har valet.
Kan också välja det där andra, livet som pågår,
fast än det kan göra ont att leva.
Jävligt ont till och med ibland.
Men alla gör sina val såklart.
Man kan få människor att visa att de bryr sig om en som sjuk.
Som frisk,
knappast.
Men det är ett sorgligt val i alla fall.
Det sista,
den sista utvägen
kanske för somliga.
Det enda sättet att få tröst.
“Han är den där med cancer som skriver så bra.”
“Hon är den där med hjärntumör som kämpar så tappert.”
Istället för han/hon som levde hela jävla vägen in tills förbränningsugnen slukade det som en gång var hans/hennes kropp
till glädje och sorg.
Men jag säger inte hur andra lever sina liv.
Nej det gör jag inte!
Jag har nog med mitt.
Det talar jag gärna om hur jag försöker leva.
Om du vill härma eller bespotta
är upp till dig.
Jag bryr mig inte,
en glädje där,
att inte bry sig längre om vad de andra tycker.
Frihet!
O-cool in i evigheten.
Bra!

Så Söndag här på berget.
Kyrkan samlar vid elva,
jag är inte med längre,
har tagit avstånd.
Bespottar de där för deras fördömande,
guldet och deras självpåtagna rätt att beträda paradiset.
Men det finns folk som gör bra där också.
Men sen Moder Theresa dog vet jag bara inte vilka de är.
Jag känner ingen, men tror att de finns.
Hoppas att det finns.
Men bespottar är fel såklart.
Jag fördömer inte.
Ser bort är nog rätt uttryck.
Frukost,
söndagsfrukost,
apelsinjuice och annat gott.
En stor kopp te.
Ingen brådska.
Men till slut ut.
Gräsklippning.
Helvetesljud över berget,
över byn.
Passa mig bra,
fast än jag känner mig god.
Men helt meningslöst såklart.
Bensinångor och mullrande motor mellan träden.
Jag efter med musik i huvudet
genom pluppar i öronen.
Ettor och nollor,
omvandlade
som får något inom en som tar in rytm,
harmonier
och ord
att gå igång
där inom mig.
Jag försöker att undvika insekterna
så att inte knivarna når dem
men vet att jag inte ser dem alla.
Som en massmördare härjar jag
där på gräsmattan.
Med ro i sinnet.
Med musik i huvudet.
Ännu en förtappad
lika dem som just nu sitter i kyrkan
med hårt knäppta händer
och ber den ende att skona dem.
Frälsa dem från ondo.
De som ännu inte lärt att just
ondskan bara är dom själva.
Jag skiter i det där.

 

Sjunde September. Grilla ute med fru och motvillig son. En whisky, lite mat, koligt eftersom det är jag som grillar. Så som “Edward Blom” inte grillar enligt sonen som så oftast säger sanningen. Men han har såklart rätt. Frugan håller inne med sin kritik och äter upp. Van. Men det är skönt att sitta där ute. Här uppe kan det ta slut tidigt de där grillkvällarna eftersom knotten ibland anfaller som hunner över ökensanden. Men idag går det i alla fall att sitta i trädgårdsstolar till klockan sju, innan de blir för många, knotten. Man får flytta in och där finns både vin och whisky kvar att lamslå oroliga sinnen med. TV också. Rapport. GammelmansTV eller bara trygghet, lite som forna tiders lamputropare. Som ung var det inte viktigt. Man sket i världen, hade nog med olyckliga kärlekar och sig själv. Rapport gav inget nytt eller av värde till det livet.

Dragspelaren njuter också av solen idag. Glädjer mig. Jag har plockat bort hans postlåda, ja min med, för lite fix. Får återställa imorgon.

Poeten – ja han är ju också dragspelare –  levererar sina träffsäkra. Ett geni i arbete som befinner sig i en större värld långt där uppe i himlen, långt från sådana som mig. Men i vissa tankar når vi varandra. Beror nog mer på honom än på mig. Att han sänker sig ner till mig och  andra. Själv når jag inte upp ända dit upp. Orkar liksom inte försöka ens längre.  Men å andra sidan så orkar jag inte göra så stor sak av det heller längre. Precis som sonen talar jag om när det är skit men, också när det är bra. Och ibland är det bra. Då säger jag det.

Men skit i allt det där nu. En soffa, ett glas whisky till. Det behövs inget mer, och somnar jag så gör jag det med ro, som alltid.

Måste sätta mig en stund inne i på kontoret där det är lite svalare. Sommar så in i helvete ute och mitt Lördagsprojekt, en stadigare postlådshållare där dragspelaren och jag med snöskyfflarna i hand kan resonera under snöstormsilande vinterdagar, får vila en stund. Härlig dag helt enkelt. Grillen åker nog sannolikt fram och ställs under dignande äppelträd vad det lider. Man får passa på och njuta.

Beställt biljett till Foro, Portugal lite senare i höst. Några dagar bara. Med hyrbil ner mot Spanien och Gibraltar tror jag att det kan bli en riktig höjdare och blir det inte det så blir det inte det. Lågbudgetprojekt kan bli lite hur som helst. Tänkte först att vi skulle bila upp från Foro till Barcelona och flyga hem därifrån  men det är för få dagar så det får bli någon annan gång. Behöver komma härifrån både frugan och jag, i alla fall några dagar och se mer än bara östersjöhav.

Näpp, det är väl bäst att man tar tag i postlådeprojektet igen om det skall hinna bli klart. Sköt om dig!

 

Hon hade bestämt sig. Bara det skramlade till där borta i tunneln och hon kunde läsa “Ropsten” på ljusskylten där fram på tåget så skulle hon tamefan äntligen göra slag i saken och hoppa. Kanske skulle hon hinna höra de panikgnisslande låsta bromsarna innan mörkret tog tag i henne eller också skulle hon inte ens göra det. Har man aldrig hoppat framför ett tåg förut vet man inte sånt i förväg.

De var inte många som stod där på perrongen, det var sen kväll i Stockholms innerstad. Framförallt inga barn. Hon hade valt tidpunkten väl. Den stackars föraren av tåget var det synd om såklart, men hon var säker på att hennes smärta var större och att han skulle komma över sin. Själviskt javisst, men hon hade verkligen sökt andra vägar, det här var den sista.

Hennes liv hade varit trassligt. Hon hade målat för att hon måste sedan unga tonår. Stora färgglada tavlor som öppnade upp ett slutet universum och visade vilka världar som faktiskt dolde sig där bland alla stjärnor och planeter. Hon såg dem alltid så tydligt. De fanns hela tiden inom henne, och de krävde att bli fästa på stora träramsspända dukar och att bli avbildade med äkta oljefärger i rum som stank så starkt av terpentin att ögonen tårades hos de som i motsats till henne inte var vana den giftmättade synapsdödande luften i de kalla fuktiga men ljusa ateljéerna.

Vad hon inte mindes var det som ingen mins, planen för ett liv gjord för fyrtiofyro och ett halvt år sedan, dagen innan hon blev till som den hon var nu.

En gång hade hon stått där och planerat med en av dem som hon nu i det här livet kallade han/hon/det, som andra kallade gud men som inte var den ende guden utan lika många eller fler än de som tillbad dem, de tillbedjande som låg där på knä och bad guden att förbarma sig över deras fattiga eländiga liv fast de egentligen var rikare och borde må bättre än någon annan varit/gjort före dem. Hon hade sett slutet då också, Ropstenståget var hennes öde.

Men också annat. De två spåren. Det ena där mannen som gick förbi galleriet där en av hennes tavlor fanns i fönstret mötte kvinnan som såg honom djupt i ögonen och som fick mannen att för en stund glömma allt det som fanns runt omkring honom. Gjorde så att han inte såg tavlan där i fönstret.

Det andra spåret där kvinnan blivit försenad för att en klack på hennes sko gick av precis ett kvarter från skyltfönstret. Mannen och kvinnans blickar möttes aldrig eftersom kvinnan var tvungen att vända hemåt igen för att byta skor. Istället hade mannen sett tavlan där i fönstret och häpnat.

I båda spåren skrev mannen om konst i La Figaro. Hade makt att avgöra vilken konst investerarna skulle rusa efter och vilka de skulle ignorera. I det första spåret skrev han aldrig om henne och i det andra var han hennes upptäckare.

Mannen hade gått förbi fönstret med kvinnans bruna ögon fastetsade på sin näthinna flera kvarter efter mötet. Han skulle alltid söka dessa ögon hos varje kvinna efter det mötet, men frustrerad aldrig finna dem igen. Hans öde, att aldrig finna.

Eller…

Kvinnans klack gick sönder ett par meter efter mötet med mannen istället. Materials hållfasthet och seghet som påverkade en kvinnlig konstnärs liv så att ingen någonsin var intresserad av att betala stora pengar för hennes tavlor, knappt villiga att se på hennes konst alls faktiskt. Som gjorde hennes liv utfattigt och till en kamp för att överleva.

Men i det andra spåret ville man det. Efter att ha blivit upplyft av konstkritikern som alla lyssnade på skrev alla om henne och lovorden haglade, hon var den lysande Svenske stjärnan som gjorde succé i Paris. Hade snart välfyllda bankkonton, brevlådan full med delikata inbjudningar, och kunde jobba precis så mycket som hon ville där i sin ateljé i den Österlenska drömmen.

Ändå slutade båda spåren här på en tunnelbanestation i Stockholms innerstad! Hennes öde Ropstenståget, en minut försenat. Hon stod där nära kanten och gjorde sig redo. Kände en trevande hand i sin. En liten flicka med rädda bruna ögon såg upp på henne.

“Jag har tappat bort min mamma, kan tant hjälpa mig”

Ingen gråt, bara dessa rädda ögon. Så hon som tänkte kasta sig framför Ropstens tåget lyfte upp den lilla flickan i sin famn och sa

“Javisst, vi skall nog hitta din mamma”

Lugnt sa hon det och hon log mot flickan. Snart skulle hon möta flickans mor och överraskad finna sitt livs stora kärlek i denna flickans moder, hon som en gång bröt en klack på en gata i Paris där en tavla fanns utställd utan att en konstkritiker såg en endaste liten glimt av den.

Jodå, är vaken om än lika trött som när jag la mig igår. Är något på gång, virus som stökar om och krigar inne i kroppen kanske eller en latent terminerande hjärtattack på gång. Hoppas på det förra men skulle väl kunna acceptera det andra till nöds. Har några resor kvar som jag så gärna skulle vilja göra först. En till San Francisco måste det bli. Med frun det här besöket, hon fick inte följa med förra gången. Ta in staden som är ett Europa i USA och sen ta caben efter havet till drömmarnas stad. Eller kanske fortsätta hela vägen till New York. Ja, varför inte. Vi förtjänar det, hela resan.

Sen har vi den stora Europeiska resan kvar också, frun och jag. Den gode poeten plockade upp den i huvudet på mig igår igen. Den vi tänkt och funderat på i så många år. Den som skall innehålla både glädjen och allvaret. Försöket att förstå det ofattbara över att alla kors och gravstenar i Flandern faktiskt representerar en människa som var någons pappa/son en gång och samma sak med de som står på två kullar efter Frankrikes kust. Stå där en stund och lyssna i vinden efter orden till den vackraste visan om kärleken… Den som kanske ändå aldrig var avsedd att komma på pränt.

Det är det där man vill tänka på, som upptar ens tankar liksom  en whiskyflaska med det mesta av innehållet finns kvar i. Men flaskan skall jag tulla på senare, om jag inte glömmer bort den som förra veckan Resorna känns fortfarande långt borta en sådan här Septemberfredag. Det är de där pengarna som vanligt. Fast det är klart jag har också prioriterat annat, kunde ha gjort den stora resan flera gånger i livet. Man väljer sitt liv ändå. Men den har värde som dröm också. Man måste inse det.

Men körandes en fransk bil som närmar sig trettiotusen mil på mätaren så vore det väl en fin avslutning och gest om dess sista resa fick bli hem till Frankrike igen. Den kunde rykande och gnisslande och skramlande få stanna och ge upp där i någon liten by på landsbygden, nära någon liten bar där ägaren med vitt, inte helt rent, förkläde kommer ut och frågar om det gått åt helvete. Där han erbjuder oss att vänta i baren på bärgningsbilen och Pernoden smakar underbart efter croissanten som först lugnat ner magen. Sen vandra iväg efter den Franska byvägen kantad av häcken som den där gången 1981, helt fri igen och som en som nödvändigtvis inte behöver komma fram till ett mål.

Ja det är på det där jag vill tänka. Men städdag idag. Dammsugaren står och ropar på mig där uppe och när bara min tekopp verkligen är drucken ända ned i botten så skall jag gå upp och besvara dess lockrop. Skrämma ut katterna med dess oväsen. Dammsugare är onödiga väsande monster för dem. Gör sig bäst avstängda och insatta i städskrubbar. Syns inte, finns inte är katternas inställning till livet. Jag har lärt mig att för kråkor räcker inte det där. Men å andra sidan vet dom mindre om dammsugare än katter gör. Varför är det något ödesmättat med kråkor… Ja, nu försöker jag smita iväg där i tankarna igen. Det fungerar så mitt huvud. Men det var ju städning som gällde. Så på med hörlurarna, musik på i mobilen, volym upp så högt det går och kör. Det går utmärkt att gå där och drömma när man gör det där.