Category: Betraktelser & Berättelse

Så har det gått en dag igen. Nästan i alla fall. Jag tänker nämligen ge mig alldeles snart. Smita iväg. Eftersom allt är på låtsas så må det kanske vara hänt. Ja rent av förlåtet av någon gudomlig chef där uppe eller om hen nu sitter där nere och gonar sig i värmen.

Ljust ute som normal sen eftermiddag är det. Fåglar sjunger. Myggor surrar. Lastbilar fraktar varor norrut och söderut på omdragen E45’a som rinner fram där nere nedanför kullen på vägen genom byn.

Jag angriper VSCP helper library idag. Det är lite tröstlöst. Men istället för sten på sten flyttar jag funktion för funktion. Många är det. Dokumentation ger nästan aldrig något tillbaks. Hur mycket man skriver så säger folk ändå att det fattas information. Skriver man för mycket så finns det för mycket. Ja och man får inte glömma klipp och klistra delarna eftersom de flesta programmerare inte läser en rad dokumentation om de inte måste. Jodå, vi gjorde tvärtom förr. Läste på först. Men det var såklart förr det. Forntid. Dumtid.

Vykort är det sällan man får några nu för tiden. Tametusan om jag ens minns när jag sist fick ett. Brukade vara kul att få.

Loopia är sura för att vi har 1261267 filer på web-hotellet. 🙂 Många filer är det. Jodå. Wiki cache filer mest gissar jag. Flytten av dokumentationen löser det problemet. Japp, japp, japp. många filer är det kära Loopia.  Precis som alla dem ni tappade bort när era mailservrar pajade och backuperna inte gick att lägga tillbaks.

Skall försöka ordna det där.Lugn!

På verkstaden på fabriken där farsan var verkmästare jobbade väl kanske femton personer. Man gjorde det mesta där. Att fräsa, svarva och svetsa på hög nivå var inga problem. Inte annan problemlösning heller. Fräsning av skruvar, kugghjul, axlar med mikrometerprecision och sådana där saker kräver sin man. Ja eller kvinna. Men kvinnor fanns det inga där då. Grejen var bara att alla de här gubbarna bara hade folkskola som utbildning. Det här var sådant där som politiker kallar “enkla jobb”. Jobb som inte krävde någon utbildning. Man började som lärling och sen lärde man sig efter hand.

Det där kommer jag att tänka på när jag ser den där power pointen idag som talar om den stora bristen på “seniora utvecklare”. Först och främst vet jag några över fyrtiofem som gärna tagit de där jobben men ingen vill ha “åldringar” men framförallt så är det ju konstigt att en bransch som skramlar med sina tomma tunnor så mycket inte kan få fram programmerare själva om de nu saknas så fruktansvärt. Programmering hör verkligen till de där “enkla jobben”. Japp. Att lära sig programmera och också bli bra på det kräver långt mindre av en person än att lära sig fräsa och svarva. Ja och klarade de där verkstadsgubbarna att lära sig av andra så borde väl för i helvete programmerare också kunna göra det.  Ja sen senior blir man då genom att ha gjort det man gör ett tag. Fyller man på underifrån kommer det ut nyttiga saker där uppe.

Men man är nog ute efter att klaga mest. Fast kan man inte lösa ett så enkelt problem så kanske man borde skita i att försöka lösa resten av världsproblemen också.

Personalchefer vill ofta anställa kopior av sig själva. Är man själv civilingenjör vill man anställa civilingenjörer osv. Ja och visst, utbildning ÄR bra och viktig. Men om en CNC maskin kräver högutbildad personal men inte en manuell fräs gör det så är det tamefan fel på CNC maskinen.

Och de som snackar om enkla jobb, kolla in en av de där s.k. “motorintresserade ungdomarna” en kväll i garaget. Det där “ENKLA” kan man nog stoppa upp varje taggig bokstav för bokstav på i sin egen “enkla jobb”-röv.

“Enkelt” är svårare än “svårt”. Titta på verklig kunskap istället för siffror eller bokstäver på papper. Det är bara leverans som räknas till slut ändå.

Gubbgnäll klart. Godnatt!

Jag har suttit nu i snart tretton timmar och skrivit, ja snarare ändrat från ett format till ett annat. Har hållit på några dar. Men ett riktigt jobb är det inte såklart. Jag vet ju att alla ni andra har riktiga och viktiga jobb. Det här är bara på låtsas. Jag vet, JAG VET! JADÅ! JODÅ! Jag försöker inte ens få ett erkännande för min nedlagda tid.

Men trött, det blir jag lik förbannat. Just nu i alla fall. Krafterna tog liksom slut här för en stund sen.  Det känns nästan som om det vore en riktig trötthet. Men det kan det väl knappast vara? Nähädå. Eller!?

Ja jag är övermannad. Sänkt ned till golvet just nu. Orkar inte mer idag. Förhoppningsvis vaknar jag med nya krafter imorgon. Låtsaskrafter såklart. Det är sådana man behöver till låtsasjobb. Såklart. Liksom.

Den där dödshelikoptern sänker sig över byn tidigt på morgonen idag. Man undrar vem det är den här gången. Får höra senare att det är en ung man på 59. Hjärtattack. Men allt ha tydligen gått bra. Vi har redan en nyopererad Losbo där på sjukhuset i Gävle  så en till är väl inte mer än rätt. ja man önskar såklart båda snabbt tillfrisknande. Den där livstråden är så jäkla tunn. Man inser det när helikoptern lyfter och flyger iväg igen och man ligger där och tänker att “det kunde vara jag”. Men tack för bemannad akutbil och för att allt det där finns och är på riktig. Att dö eller bli svårt sjuk just nu skulle ju inte passa sig så bra med alt låtsasjobb som är kvar att fixa.

Men frågan är när det skulle passa sig.

Ja om man blir sängliggandes utan hopp såklart. Eller får så ont så man ropar efter den ende guden fast det finns tusen. Eller bara är gammal. Man tröttnar väl såklart till slut. men just nu känns det som man vill leva i alla fall. Gillar det rent utav. Har gillat det i nästan alla 61 år. Jo, några undantag finns det såklart. Men dagar. Hopräknat kanske veckor. Eller något sådant.

Man bestämmer inte dylikt själv.

De där magiskt ljusa nätterna närmar sig. Nu smyger de sig på. man märker det nästan inte som innesittare. Man måste ut. Då blir det

“OJ. Är verkligen klockan tolv,”

Första åren här var jag förundrad hela vägen in i själen. De vita midsommarblomstren lyste dessutom upp alla ängar. Fjällripor horisonten. Sen flyttade vi 150 meter nedåt. Midsommarblomster blev blåa igen. Fjällripor ser man inte här heller. Men nätterna kring midsommar. De är fortfarande sådär magiskt ljusa. Hur skulle man kunna leva utan det. Man borde väl hålla sig utomhus from nu tills det blir kallt igen. Men jag nöjer mig med bara fötter.

Telefonen ramlar i golvet idag. På golvet ligger en skruv. Telefonen ramlar såklart på skruven,. Inte bredvid. Hur skulle den kunna det när det finns ungefär 100 m2 yta där det inte ligger en skruv. Men krasch såklart. Glaset går åt pipan. Trist. Någon ny lär det ju inte bli i brådrasket. Men tejpar lite och hoppas att det håller några år.

Man kan inte ens bli upprörd.

ja och det kunde alltså vara värre som sagt. Det kan alltid vara det.

Den där Kalle Anka lögnen om att jobbar man hårt på något så lyckas man till slut tror man väl inte på efter femtio. Men upp dit kan man ju inte vara riktigt säker. De smarta köper lotter. Hoppas på storvinst. Utan jobbdelen. Men egentligen är det väl samma sak. Jag brukar tänka på bönderna förr i Småland och Dalarna som slet på sina steniga åkerlappar. Dom trodde nog på det där också, att man kunde arbeta sig fri som präsen (dåtidens Kallee Anka) predikade om man bara låg i. Inte en enda av dem gjorde det. Noll personer. Japp, jag är helt säker.  Bliv inte vid din läst. Fuska så mycket du kan. Stjäl om du kan. Ljug. Var otrogen. Där finns vinsten. Kan man, som jag min arma själ, inte med det där falskspeleriet får man som jag lägga sten på sten och klappa sig själv på axeln när det känns för tröstlöst att lägga en till på en annan.

Läser att det var för varmt på pendeltåget mellan Stockholm och Uppsala idag. Moderna vagnar, lok och luftkonditionering önskades bland passagerare. Ja och det vore kanske på riden.

Hela Hälsingland får dagens pessimistiska medalj. Ljusdal är färde bästa stället att bo på bland glesbygdskommunerna. En positiv sak kan man tycka. men Hela Hälsingland koncentrerar sig på att Nordanstig är sist. Man gör allt från pressen för att vi skall deppa ihop. Rätt trött på allt det där. Men läser såklart ändå.

Fast nu då. Ulf Lundell. Gnälligt där också just nu. Kan bli lite jobbigt ibland. Men lite skoj också. Hursomhelst så pass bra att jag läser några kapitel för mycket innan jag lägger ifrån mig boken och somnar. Är sömnigare än vanligt när klockan ringer alltså. Läs “telefonen”. Men låtsas att jag har tider att passa och går upp ändå. Har inga problem med det. Underligt nog. Jag som en gång var en solklar kvällsmänniska.

Men nu alltså. Bok. Sen sova. Har man tur får man en morgondag. Man hoppas på Koltrastsång. Såklart.

 

Man tassar runt barfota i trädgården. En sådan där mikropaus liksom. Titta på vad som kommit upp bland växterna och så. På tillbakavägen rasslar det till  gräset. Va fan. En huggorm igen. En mindre den här gången än den förra men lik förbannat en huggorm. Vad är nu detta? Huggormsinvasion på kullen?

Jag kan ju inte sätta på annan musik här nere när koltrastens vackraste sång tar sig in genom öppna fönster. Det är verkligen “Pavarotti är död, länge leve Pavarotti” i år. Det sjungs nämligen mästerligt (och ofta) av denne, ja, mästare. Vi har en ny Pavarotti på kullen. HURRA! Får förhoppningsvis behålla honom om inte Fransmän får för sig att äta upp honom. Det största problemet med Fransmän om du frågar mig. Småfågelfäblessen. Småfåglar på tallrikar. 10 g mat per styck. Men fiiiiiiiint. F.ö. har jag inget emot en enda en av dem.

Fläkten på Windowsburken stör den där koltrastsången lit, nej mycket. Men skall väl inte klaga. Den kämpar på så gott den kan den där gamla maskinen. Måste komma på något sätt att uppgradera den innan den tar sin sista suck. Har en känsla att det händer endera dan nu.

Hela framsidan i Ljusdalsposten idag är en bild från Barbro Svenssons, Lill-Babs, begravning. “Via i frid, Barbro” med kri(g)spunktstorlek. Man skall antagligen vara Hälsing för att på riktigt förstå vad hon betytt här. Vissa fnyser såklart. Hon var inte fiiiiin nog. Men det fanns något genuint kvar hos den där kvinnan. Jag minns historien som hon som mötte henne på apoteket berättade. De hade aldrig setts förr.  Men hon hade fått utslag i ansiktet. Barbro pratade som vanligt med det vanliga folket. Hennes ena dotter hade hjälpts av en salva som dottern köpt i New York. Barbro skulle kolla om hon kunde få tag på en flaska. Två veckor senare när kvinnan kom in på apoteket fanns där en stor flaska som hon fick av personalen, en som Barbro lämnat in åt henne. Influgen speciellt från New York av en av Barbros vänner.  Det är bara riktiga människor som gör sådant. Och det finns många sådan historier om Barbro. Det är inte lika surt som Ulf Lundell liksom.

Jag träffade henne aldrig. Men skulle gärna velat göra det. Skrev en “Tribute till Lill-Babs” till hennes 75-årsdag (fick nytt namn på Spotify eftersom den inte fick heta som den hette), men det skramlet hörde hon antagligen aldrig. Men inspelningen kom från hjärtat. Den var definitivt inte spekulativ som man lätt kan tro om man själv är lagd åt det hållet. Nu är hon då borta och vi som är kvar måste leva vidare. Kommer att sakna henne. Charlie G. kallade henne Hälsinglands mamma. För många är det kanske det rätta. Det finns kärlek där.  Men för oss som redan har en mamma att älska var hon mer som en vän, en kär vän som åldrades med behag och aldrig svek ens de hon aldrig känt. Tack Barbro bus. Saknad!

Hör att kaffebryggaren puttar ur sig det sista där ute i köket. Skall ta mig en kopp av det där stygga. Fick tag på en ny bryggare på Erikshjälpen i helgen. Fyrtiofem spänn. Ja ny och ny, begagnad såklart. Gul, fransk och fin. Men 104 filter fungerade såklart inte på den. Inte 102 heller. Trodde inte det fanns fler varianter. Men såklart måste det finnas en egen fransk variant på filter också. Vem kunde tro något annat?

Så låt dagen ha sin början på riktigt.