Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå. Man sitter här. Försöker. Piggare. Mycket piggare men långt, LÅNGT, ifrån normalläge. Ja och just nu är det inte “gammeln” som det handlar om. Inte denna gång. Nästa gång.

Vänsterhandsknappar. Långsamt går det. Värdelöst rent utav. Svårt att göra något nyttigt. Svårt att känna sig nyttig, vara behövd, vara producerande. Om man nu någonsin har det som låtsasarbetande. Antagligen inte. Men man trodde det. Inbillade sig. Ville vara det.

Men glad ändå. Att ha rest sig från soffan är ändå ett lyft. Att åtminstone få sitta på låtsaskontoret. Här nere. Lillkatten och jag. Droppandet från taket där utanför. Våren. Hulk-sövaren.

Ljusdals kommun behöver spara 75 mille. Men ingen vill bli “bortbesparad”. “Jävla kostymnissar skriker ena sidan”, “Förbannade bakåtsträvare och stoppklossar ropar den andra”. Fartyget, ja det tuffar på mot grund. “Full fart framåt kamrater!”, “Hej vad det går!”

Jag saknar visionerna för egen del. Var tog de vägen egentligen? Finns det någon som vågar komma med annat än undergångsprofetior?

Men alla inblandade i det här försöker säkert göra “bra” de också.

Hoppas man.

Det finns så få rent onda eller rent goda. Grått är vanligare.

Men vad vet jag. En gubbe. Ingenting såklart. Har aldrig gjort. Har inte ens Facebook. Vad det nu har med någonting alls att göra.

“I rest my case”

Mina högerarmsövningar.

• Knyt handen så ofta som möjligt.
• Pumpa armbågen ofta.

Ett träningsprogram i min smak.

Liksom.

Fast ny. Musik. För vem kan leva utan?

Sol.

Droppandet.

Jag inne.

Axellåst och försiktig.

Tisdag.

Nära.

Till något.

Oklart vad.

Brorsan fyller sjuttio idag. Tamefan. Farsan blev inte äldre än så. Kändes ganska gammal ändå. Ganska. Viktigt. Han hade många goda år kvar som han inte fick. Men brorsan? Redan! Grå och gubbe på riktigt. Blir säkert hundra.

När han fyllde femtio tyckte jag han blivit gammal, brorsan. Jag var ju “bara” fyrtiotre. Men de gick så jävla fort de där åren. Tjoff så var man där själv. Hann man ens blinka? Sen dess har ju inte tiden saktat ner precis. Man förstår såklart att rätt vad det är så är man själv där brorsan är idag också. Om man överlever. Lever. Ja och det vill man ju. Om man är frisk. Det finns så mycket kvar som man brinner för.

Så man får väl höja kaffekoppen mot Kvarnbergstorp och salutera sin bror. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära. Det är synd såklart. Men inget att gnälla över heller. Tjugo år i terapi hade säkert löst upp den knuten om man velat. Det mesta är bara som det är. Tiden rör sig framåt och man lever sitt liv i den så gott det går. Det räcker. Det vet jag. Tamefan!

Grattis på dig brorsan.

Snödämp. En redig en. Nattens väder. Men mig berör den inte mycket. N & K och snäll traktorförare tar hand om det som faller ner. Lägger upp i högar som snart skall smälta bort och sen porlande och forsande starta sin resa ut mot världshaven och kanske en stormig natt bli till sjumetersvågor som slår in mot en främmande stränder. Varje molekyl del i samma kretslopp som vi alla är en del av.

Torpederna som närmar sig stabsfatyget Visborg. Tre stycken. Jag minns dem igår. En passerar tio meter akteröver, missar målet, men två slår in i fartygssidan med ett “donk”. Oladdade såklart. Svensk fredstid och kallt krig handlar det ändå om och det är stor övning utanför Göteborg. Hade de varit laddade fanns jag inte nu. Men det är såklart inte ett minne värt att dela med någon annan. Ingenting. Japp ingenting är det. Man har kommit in i den ålder när alla ens upplevelser bara är luft och ingenting för den som man i en svag stund tror är en intresserad lyssnare. Så man tystnar mer och mer för varje år. Sväljer sina upplevelser. Packar undan idéerna. Blir en avskärmad ö bland andra öar. Överlåter nutiden till Facebooksnuttarna.

Människorna… Jag blir avundsjuk när helgen, ja troligtvis hela veckan, är räddad när någon tar en medalj i skidskytte. Jag vill också känna sådär. Glädjen när rätt låt vinner i Melodifestivalen. Euforin när favoritlaget i fotboll vinner kuppen. Stoltheten i att få ta en selfie med Bill Gates. Men det räcker liksom inte för mig. Lite såklart. Jag kan också glädjas över en skidskyttemedalj. Men det räcker liksom inte med att bara vara åskådare för mig. Har aldrig gjort. Bara arenor där jag är en aktiv deltagare kan ge mig full tillfredsställelse. Jag önskar att det inte var så. Att det räckte ändå. Fyllde en.

En motståndssats från Kina. Postnord vill ha 220 spänn plus moms för att förtulla. Tullen vill ha fjorton spänn på det. Motstånden kostar femtio spänn. Sjukt. Signalen till Makers i Sverige. Lägg ner! Ändå är det här ingenjören börjar sin resa. Ja i Sverige, gjorde…

Fast nu längtar jag efter koltrastsång. Det vackraste som finns. Men jag nöjer mig såklart med talgoxar, domherrar och alla andra vänners vårglädje så länge. Men där borta finns mjukt grönt gräs under bara fötter, ljumma vindar, enkelhet, grilldoft och dag som aldrig riktigt blir till natt. Det värsta med vintern är över. En pelletsbeställning till så är vi hemma det här året. Sen välförtjänt vila för Hulken. De flesta fröna är nere i pottar och lådor. Också det ombesörjde K & N. Sommarglädje på både tallrikar och i ögon och insugna i girigt sniffande näsborrar. Färgexplosioner. Smaksensationer. Sommarfyrverkeri utan knall. Härliga tider. Här fortare än man tror.