Tack och lov att det blev Microsoft. Jag tror man där mena allvar med sin satsning på Open Source (se t.ex. Visual Studio Code == Underbart verktyg!). Möjligen skulle Amazon fungerat. Google skulle varit en tragedi likt ett Oracleköp. Helst hade man ju sett Ericsson eller något annat Europeiskt företag gjort den här affären såklart.
Tjoffar ned till Edsbyn. Det låter som ett hjullager har gått höger bak. Grrrrrrrr låter det liksom både från det och från mig. Men tar mig både dit och hem igen. Kände en viss oro över de möjligheterna. Såklart.
Ser knappt Edsbyn. Vänder och åker tillbaks nästan direkt. Ändå tänker jag “Åka hem” där precis innan jag skall sticka iväg ned från kullen. Innan jag kommer på mig själv alltså, japp, det var längesedan det var så. Att Edsbyn var “hemma”. ens nära det. Men ändå finns den där byn kvar i mitt hjärta också såklart. Men större delen av min tid där längtade jag därifrån, som här alltså. Men det där är väl just det där att fly från sig själv. Det går liksom inte. Åtminstone inte utan att på något sätt förgöra sig själv.
Kollar gravarna. Allt bra. Det är bara att säga hej och hallloj till en sten och åka. Fast egentligen är det ju många stenar nu för tiden såklart. Men jag besöker bara morsan och farsans.
Stephen Kings “Skriva” är bra. Är man en blivande författare bör man skaffa sig ett ex. Mycket uppmuntran, många bra tips och några sidor om adverb som ger en sådan som mig gåshud. Själv vet jag inte om jag är en blivande författare. Kanske vet jag det när jag blir stor. Det visar sig. Skriver gör jag i alla fall. För att jag måste.
Hemma, promenad. Den tyngsta jag någonsin varit med om. Orkar nästan inte runt. Undrar vad det beror på? Något skit i kroppen kanske? Fast jag tar mig runt. Tar mig hem. Men nästan inte upp till lunchen. Får pusta uppför trappstegen som en hundraåring. Men också det går till slut. Fillunch.
Nu sitter jag alltså här igen. Kaffe är bryggt. Smakar skit som vanligt. Tvåhundrasjuttio mail i mailkorgen. Mest skit det också. En donation ramlar in. Hjälper en del i det där pusslet att få ett open source projekt att gå ihop. Livet försöker rullar på.
För att denna torsdag inte skall vara allt för merry gör axeln ondare än den brukar göra idag. Oklart varför. Vill väl påminna om sin existens. Vi vill alla synas. Tydligen också axlar. Men lider lite gör jag alltså. Men står där i kö. En dag är det min tur att fara ned till Gävle och fixa det där. Sen kan det bli bättre eller bli sämre. Från mitt perspektiv är det som krona eller klave. Man hoppas, men har kanske inte världens största hopp.
Men gott att leva. Dokumenterar lite för att jämna ut och mildra den känslan.
Till slut blir man blind. Nästan i alla fall. Man har suttit för länge. Blir tvungen att ge sig. Känner att annars går det åt helvete. Fan liksom. Man är ju inte “klar”. Det hade behövts några timmar till. Så nära ändå.
Men man får lyssna. Lyssna på knoppen när den ropar “STOPP”. I min ålder. Ser man inte texten så är det ett sådant stopp. När man var yngre betydde det att det var dags att sätta på kaffe. Sen körde man vidare. Kaffe löste det mesta.
Men inte nu alltså.
Strokevarning om man fortsätter.
Kanske.
Åtminstone känns det så.
Men fyfan för maratondokumentation.
Dubbel FYFAN för hjärndöd ditto som den jag håller på med nu. Man borde bli en pratare. Skramla på med tom tunna. Säga att man skall förändra världen och göra ditt och datt utan att jobba på det. Det går alltid hem. Numera.
OK med mig.
Men inte min väg.
Imorgon nationaldag. Eller är det “Nationaldag”. Den betyder inget för mig. Ändå gillar jag såklart det här landet. Annars hade jag inte varit kvar. Såklart. Fast det där firandet känns ändå förbaskat krystat. Man kan fatta Norges och Finlands och kanske Danmarks firande. Där finns förankring. Men här? Suck liksom.
Fast nu får det vara med dag för Nationaldag. Steven King’s skriva ligger och väntar. Det har den gjort några år. Nu är det slutväntat serrö.
Frågan igår vid pass tolv var om man skulle bära in växter eller ej. Men med is i magen fick de stanna ute och det gick ju bra synes. Ja om sanningen skall fram så var det kanske en hel del trött Hedman inblandat också i det där. Men tur. Nya växter växer nämligen inte på träd. Liksom.
En till järnnatt i natt. Nya beslut.Då.
De jag känner är i Sölvesborg. Sweden Rock. Var skulle de annars vara? Liksom.
Själv har jag aldrig varit där.
Åtminstone inte när Sweden Rock har infunnit sig.
Synd.
Liksom.
Men K och jag har ätit en pizza i Sölvesborg.
Den smakade gott.
Kan jag meddela.
Det blåser. Någon väderstation har jag inte fått upp ännu. Att det skall vara så svårt? Mycket svårare än vad jag trott. Men det är en massa annat i vägen. Det är en hel del som liksom måste fixas. Som inte fixar sig själv. Och i allt det där finns någon slags prioritetsordning. Ja och i den hamnar väderstationen och andra roliga projekt långt, långt bak.
Jag inser ju också jag att man borde ge upp. En hel värld står ju dessutom och skriker det åt ens håll. De flesta i min ålder har gett upp för länge, länge sedan. ja faktum är att majoriteten gav upp i trettioårsåldern. “Varför skall man drömma liksom?” Så i det fallet finns det väl inget att skämmas för om jag flämtande lägger mig ned. Jag har i alla fall försökt.
Ja det är sådär jag tänker igår när jag tröskar igenom dokumentation. Flytar från Dokuwiki tiill Markdown. Det är trist, URTRIST!!!, så jäkla trist och mekaniskt att jag håller på att gå sönder. Femte dagen. Det är mycket kvar. Det finns varesig lön eller klapp på axeln att vänta när det är klart. Bara mer saker att fixa. Med samma premisser. Inte konstigt att tankarna går åt det där hålet. Man kunde vila. Läsa böcker. Göra musik. Gå på skogspromenader.
Istället.
Fast jag skulle nog falla ihop av uttråkning då. Japp, Troligen. Om jag inte fick följa och leva en av de där visionerna som bär mig.
Så jag fortsätter.
Timme efter timme.
Sten för sten.
Det är konstigt.
Liksom.
När jag jobbade som lärare kom jag hem på kvällarna. Käkade lite. Planerade morgondagen om det behövdes. Rättade prov ibland. Sen låtsasjobbade jag med VSCP till tolv eller ett. Det finns en märklig kraft i att vilja åstadkomma något. En kraft som är svår att förklara. En energikälla.
Fast galet såklart.
Men det är inte de som tittar på tv som förändrar världen.
Å andra sidan gör de flesta av dem som inte gör det heller.
Såklart.
Men just det handlar ändå mest om att ha folk runt omkring sig som lyfter och stöttar.
Det där om den starka ensamvargen är bara en myt. Uppfunnen och påkommen av vargen själv.
Alla försöker försvara sitt existensberättigande.
Fast vi bara är som myror i en myrstack för den utomstående betraktaren.
Det är lika svårt att se på sig själv som en av dem som att se sig själv i spegeln och förstå att man inte kommer att finnas med i världen för evigt.
Vadå, tar det slut liksom?
Synd!
Det här som var så skoj.
Ja ibland…
Men musik, musik maestro, låt Spotify fylla rummet med musik från de som skapar. Japp Spotify är ungefär bara som en lastbil. Levererar varor. Inte mer. Inte så jävla märkvärdigt om man tänker efter. Fast bra. Japp som lastbilen.
Nu så. Det får vara nog. Dokuwiki -> Markdown. Man kan ha roligare. Jag lovar.
Till och med kaffet smaker gott idag – ur led är tiden.
Jag tror det är bondepraktikan som pratar om järnnätterna, de där sista kalla nätterna då det man planterat kan frysa pga av frost. Japp och nog inträffar de varje år alltid. Så och i år vad det verkar där de kommande nätterna verkar bli kalla här.
Efter järnnätterna kan man lugna ned sig som odlare ett tag. Åtminstone bortåt augusti någonstans. Där borta brukar det verkliga allvaret börja.
Japp folktro såklart. Men lik förbannat brukar det vara ungefär sådär. Ja någonstans måste ju den sista frostnatten för året hamna ändå, liksom den första.Inget magiskt med det.
Med fantastiskt väder idag också. Det känns som man klart av hela sommaren redan. Här har vi använt större delen av helgen åt trädgården. Fågelkvitter, fika och jord mellan fingrarna. Ljuvligt.
Det är gott att leva nu!