Category: Betraktelser & Berättelse

Årets första svala… ja den kom katten in med. Men lyckades rädda den och nu är den fri och kan skapa en sommar trotts det nedriga välkomnandet.

Kommer in nu på morgonen efter att ha klippt gräs som jag inte han/orkade med igår. Kommer att tänka på svalorna. Var är dom? Brukar komma runt femtonde maj. Rätt träffsäkert dessutom. Ja ofta tillsammans med sädesärlorna. Men ännu har jag inte sett en enda. Noll. Zip.

Svalorna brukar hälsa när de kommer. Dyker ner mot oss i ett glädjedyk och stiger igen svirrande för en hel sommar. Härligt är bara förnamnet. Det är där sommaren börjar. Inte skulle man kunna överleva utan svalor…

Men vi får hoppas på motvind. Att de som SJ är försenade. Svalorna brukar vara träffsäkra på vädret. Inte komma förrän det är stabilt. Och kanske avvaktar de de dagar som är på ingång med kallare väder. Den som väntar på något gott. Dom kommer nog.

Man hoppas det!

Vi börjar närma oss perioden när strumporna åker av och inte kommer på igen förrän höstmornar krispar till det i tillvaron. Fast inte riktigt än, men nära är det. Halvav är dom allt.

En fantastisk dag hela vägen in i mål har det varit. Fönstren på kontoret har varit öppna. Ljumma smekande härliga vindar har letat sig in och busigt rufsat om hår på programmerare och andra. Koltrasten har sjungit en bit upp i skogen. Musik av alltså. Inget slår koltrastsång. INGET!

Nu senare på kvällen är det inte riktigt “alla fönster öppna” läge. Älskar just det annars. Sitta här fram mot tolv och det mörknar ute och kunna ha allt som går att hålla öppet öppnat. Sådana gånger gör det inte ens något att det letar sig in en och annan mygga. De bidrar mest till stämningen.

Lillkatten kommer in med en skogsödla. Alltid lika tråkigt. Jag gillar skogsödlor lika mycket som koltrastar. En kärlek som kommer från farsans föräldrahem i Orsa där en vacker skogsödla pilade fram över bron med jämna mellanrum om man satt där tyst och väntade. Senare här i Los ramlade en ner i kanoten när jag paddlade nära land i Mansjön. Fick lift in till land såklart. Men den idag vet jag inte om jag lyckades rädda. Den gömde sig till slut från katten under en matta. Hade släppt svansen på skogsödlors vis och jag kunde släppa ut den igen. Men medtagen efter det brutala kattplågeriet som katten bara tycker är lek. Det finns något riktigt otäckt i katter som det definitivt inte går att gilla. Tänker alltid på Himler och de andra asen under 2’a världskriget när det där händer och man upplever de som njuter av att plåga eller bara inte förstår att man skadar och förstör. Alla, också katterna, älskade av de sina, men hatade av världen, ja själva definitionen av ondskan. Det går inte ens skulle på att “det är deras natur” för vi har alla det där inom oss. Monstret inne i oss gömmer sig bakom en tunn pappersvägg. Det behövs bara en rispa.

Inser att jag hatar att bli bedömd. Andra sätter mallar och sen skall man betygsättas efter de där mallarna. Nope, GILLAR INTE. Men ändå måste an ju underordna sig det där ibland. Skolan var ju verkligen en orgie i bedömningar och underordnande. Lumpen likaså. Vill du låna pengar av banken är det bäst att du uppfyller de gängse kraven. Ja och så vidare. Men följde alla mallarna så blev det aldrig någon utveckling. Noll. Zip. Det är så dödfött alltsammans. Ja och svårt att komma undan såklart. Men va fan när det går bör man tänka själv tycker jag. Bygga sitt eget universum.

Men kanske är de med finaste huset. Finaste bilen. Madrassen som är knögglig (Ovanåkersmål, ung knölig) av pengarna som ligger i den. Kanske är dom lyckligare. Troligen. Bonde Söker Fru, Gift vid första ögonkastet, Melodifestivalen, Sill och västerbottenost och jordgubbar till midsommar, årets pelargon i fönstret, bolån, allt det där, mallar för lyckliga liv. Kanske. Troligen. Förhoppningsvis.

Fast undertecknad skall nog ge sig för idag. Fast jag inte borde då såklart. Världen är ju så stor. Man borde passa på att uppleva den…

Gokänsla i magen när jag kommer ner till kontoret. Det är som vanligt även om jag inte tar den där känslan för given. Men jag kliver ut efter ett tag, HELVETE vad underbar den här tiden är!

Jodå, mina veckor börjar på söndagarna. Anglosaxisk vecka tillämpas sedan gammalt här. Den första dagen på vecka är alltså snart slut när jag sitter här nu. Helg snart…

Veckan ser annars rätt lovande ut. Besiktning av bil på onsdag dock. Normalt brukar jag vara supernervös för bilbesiktningarna men i år känns till och med den OK. Inte bra. Antagligen går det åt helvete då. Skall nog bäras på “går åt helvete” känsla inför det där. Men det finns folk som både tillverkar och lagar bilar hela dagarna så också ett sådant nederlag skall möjligen kunna ordna sig. Ja rent av vara sannolikt.

Tomaterna fick komma ut idag. Vi fegar lite och håller en batch kvar inne. Så för kalla nätter förstör inte hela sommaren. Det är mycket härlighet i att få ut lite växtlighet. Tänk en solmogen tomat hämtad från plantan stoppad rakt in i munnen. Fantastiskt. Såklart kommer det några kallnätter senare i veckan. Men vi räknar med att läget – kullen – skyddar som varje år.

Noterar redan tidigare att gräs behöver klippas. Men lördagen blev en dag av STOR vila så skall försöka ta det imorgon. Man hinner inte allt. Åtminstone inte jag. Aldrig jag.

Noterar redan en timme efter uppgång i morse att det är gott att leva idag också. I’m blessed på det där viset. Inga gudar inblandad dock. Bara förnöjsamheten.

Skönt är det att ha Hulken avstängd. Det finns visserligen pellets att köra upp om det uppstår behov. Ja och kanske blir det en körning på onsdag, torsdag. Men det är mycket “kanske” i det. Några vedpinnar i spisen brukar ofta räcka om det bara kommer en eller två dagar kallt väder. Finnarna som invandrade hit var smarta på det där viset. Dom byggde sina hus på bergen och på rätt sida av bergen. På så sätt undvek de den tidiga frosten. Aldrig att någon i gamla tider skulle bygga sitt hus nära ett vattendrag. Folk var inte dumma förr heller serru.

Drar till New York i helgen. Behöver lite storstadspuls. Eller ja, MYCKET storstadspuls. Larmet. avgaserna. Trängseln. Knuffarna. Ohhhhh vad jag saknar. VILL ha! NU!

Men… Trump då? Ja han är ju i “arabien“. Ingen fara att man möter honom om man är i New York inte. Nejdå. Inte en chans. Hans anhängare tror jag att jag klarar av. I New York är dom inte så många ändå. Anhängarna till Trump alltså. I allt övrigt är dom en jäkla hög med folk. Rent av många. Som alla i Sverige nästan. Ja och tuffa är dom som fan. Skriker åt varandra. Åt mig.

New York alltså.

Fast sen tänker jag på den gröna IKEA soffan. Skön den med. Jätteskön fast den är nedsutten på min sida. Jävligt nedsutten när man tänker på det. Fast skön lik förbannat. Ja och den går att somna i. Somna skönt i. Skriker inte åt mig heller. Så frågan är…

…skall man åka till New York eller skall man somna i soffan?

Hmmm…

Man kunde också haft en spelning framför sig. Men har lärt mig säga “nej” när jag inte vill. Jag har till och med blivit så bra på det att jag kan säga “nej” också när jag vill och alltså borde säga “ja“. Fast när det gäller den där spelningen var just det där inget problem. Tydligare gick det inte att se det “nej” som trädde fram i mitt huvud när den frågan kom upp. Zenil fixar biffen. Det är ju ändå cover som folket vill ha.

New York…

Lite avundsjuk är jag på alla som kan ta betalt för “kunskap“. Det har jag aldrig lyckats med. Eller ens varit nära bra på. Men man betalar hela tiden en massa tusenlappar till folk för deras kunskap. Rörmokare, bankfolk, jurister. Ingen av dom har problem med det där. Självklart. Ja och resorna. Dom kostar också pengar. Kanske har jag aldrig suttit på någon kunskap värd att betala för. Man bara tror.

Men man skall inte vara avundsjuk. Man kan åka till New York istället. Där är iof alla avundsjuka på alla som har mer pengar än vad dom har. Hierarkierna. Det finns alltid någon om är rikare. Det fattas alltid något om man ger sig in i den där leken. Gillar man och ägnar sig åt gröna nedsuttna IKEA soffor så är man liksom inte med i den där leken. Man kan skita i vad folket tycker. Man måste. För där på soffan är man ändå den som inte en enda har någon anledning att se upp till. Det låter kanske dåligt. Men är skrämmande skönt och bekvämt faktiskt. Rent av fantastiskt.

Kör fortfarande Spökskepp. Ja den får nog hänga med till New York. Har fastnat för den nu. Tjejlyssnande ÄR ändå grejen när man hittat den där låten som säger allt om tillståndet just för tillfället.

…
Ta oss i land igen…”
“In till förvandlingen“

Ähhhhh… det får bli soffan…