Skall strax ge mig ut i natten, eller kvällen. Skall ta en tur till Björkberg. Ibland måste man helt enkelt uppleva Björkberg, ja och varför inte ikväll? Vad skall man annars göra en fredag?
Fast egentligen skulle jag väl kunna starta en tidtabellsatt tur dit upp. Skall nämligen dit och tillbaks två gånger imorgon också. Ja och samma sak på söndag. Allt det där är ett straff för att man inte åkt den där vägen på väldigt många år. Jämvikten ni vet.
Ja det är väl lika bra att ge sig iväg…
Det regnar. Solen har gått ner. Perfekt för programmering. Det är faktiskt inget alls som stör. Utom möjligen en katt som vill ligga på min stora mjuka mage och en annan katt som vill ligga på den trådlösa musen. Normalstörning. Man får acceptera. Njuta lite också av att katter vill vara nära. Det finns kärlek där också. Men mycket gjort blir det inte under en stund.
Börjar dagen med att bära in den sista pallen ved. Det går lättare idag. Ingen konst alls egentligen. Det blir fullt i förrådet. Man känner sig rik när förråd är fulla. Det spelar ingen roll om det är sylt, potatis eller ved.
Men en mycket bra dag alltså. Det kompileras mest. Struktureras. Kollar in lite programvara. Lyfter fram halvfärdiga hårdvaruprojekt. Hämtar en upp en licens från USA för kanske åttonde gången för en kompilator eftersom jag bytt hårdvara sen jag sist använde den. Jodå, någon enstaka betald licens har också jag. Alla projekt. Man blir lätt överväldigad av alla trådar som finns att följa. Har man hållit på ett tag blir det mycket underhåll. Det är liksom ett ansvar det där också. Att hålla grejerna fungerande över åren. Inte bara göra en kort insats och glömma så fort man visat att det fungerar. Det som iof är skojigt men som inte leder någonstans alls.
I helgen skall jag återgå till renoveringsarbete igen. El. Sen är det egentligen bara tapeter och golv kvar och att skruva ihop möbler. Ett till fixat rum. Men det finns fler rum. Mer att skrapa, mer att spackla och mer att måla. Fast perfekt helgsysselsättning för en gammal programmerare och hans fru.
Det är ändå ganska skönt att i princip inte finnas till som människa. The fool on the hill ni vet.
Orkar bara bära in en pall ved. Vad i helvete är det med mig?Slut som människa. Nästan. Men skit samma. Får ta den andra imorgon. Det är som det är. Ännu snöar det faktiskt inte, även om SMHI prognostiserar tre ynka grader under lördagsnatten. Kan bli hejdå gurkplantor.
Ved för oss är mest mysfaktor. Att stoppa in några pinnar i öppna spisen och njuta av sprakande brasa och go strålningsvärme är lite extra lyx som vi gärna unnar oss. Nope, inte effektivt på något sätt. Bara mysigt. När man bär in veden kan man nästan känna en längtan efter det där. Vinden viner utanför fönstren och snön drar fram horisontellt, medan man inne har man varmt och skönt och mysigt och definitivt inte längtar ut.
Jodå vi har ett antal kubik krisved också. Ved för tider när inget annat värmer. Räcker väl några veckor i alla fall. Långt mycket längre om vi minimerar våra liv i form av boendeyta såklart. Magfett och krisved är vår “prepping“. Näringsintag och värme.
Får ont i bukspottkörteln så fort jag anstränger mig. Så idag också. Det är inte värre än träningsvärk i nivå så överlevnadsbart. Men rädd att det skall utvecklas till mer smärta så att så man får åka iväg akut igen. Att åka ambulans passar inte min image alls. Passar bättre för tuffa typer med skinnjacka. 🙂
Sjukdomar… Vem vill läsa om sådana när andra har dom? Sorry…
Fast än borde det väl vara lite skön tid kvar innan kyliga vindar erövrar världen. Jag gillar hösten. Det är en tid för start av nya projekt. Allt det där andra som måste ske under sommaren lugnar ner sig under slutet av september. Man kan väva in sig i kokongen och bara bry sig om det som finns där inne. Gott liv. Fast det är såklart definitivt inte alltid enklare liv. I alla fall inte när man måste ge sig ut och det måste man ju ibland. Skrap rutor. Skotta. Frysa så man skakar. Men i år skall det i alla fall inte bli (så mycket) pelletsbärande. Alltid något.
Härifrån in i evigheten.
Genom Coles ögon.
Om sanningen skall fram, och det skall den väl helst, så måste jag erkänna att jag är lite ofokuserad idag. Allehanda saker avhandlas utan egentlig djupdykning i någon av dem. Men ibland är det kanske just det som behövs. Får ordning på lite grejer så att man kan släppa det sen.
Jodå klipper gräs det första jag gör idag också. Fint väder. Baksidan av huset. Det är bara att klippa på. En och en halvtimme går man där efter brummande maskin, sen är det gjort. Tills nästa gång. Tre timmar.
Livet är gott ändå. Imorgon tänker jag inleda dagen med att ta in ved. Hela veckan fortsätter sådär. Olika uppdrag. De där inledningarna får ersätta de promenader som annars borde utförts. Den här hösten MÅSTE jag komma igång med att gå en daglig tur igen. Mår ju bra av det där. Det är bara första veckorna som det flåsas mer än njuts. Vårt elljusspår är nämligen inte att leka med innan man kommit igång.
Vanliga dagar alltså. När inget märkvärdigt händer. Det är lätt att underskatta dem. Man måste (nästan) ha tagit en tur till helvetet för att fatta att vanliga (tråkiga) dagar är som pärlor på livshalsbandet. De där extra-allt ögonblicken är försvinnande få och bidrar inte särskilt mycket till halsbandet.
Annars verkar alla vilja sälja något åt en. Överallt och hela tiden. Kan bara konstatera hur trött man är på det.
Men man lever. Det finns hopp.
Äntligen är dom här, kontakterna som kom bort strax innan semestern började. Lite just in time över det faktiskt. Huvudet spinner igång direkt. Man får lust att värma upp lödkolven…