Category: Betraktelser & Berättelse

Andra kvällen i studion. Ja “studion” då så ingen blir upprörd. Jag njuter både med och utan citationstecken. Gott liv. FAST… idag. Kör fast lite. Men det finns några timmar kvar på den här kvällen. Skriver det här blogginlägget och återgår lite senare till studiolivet. Man får alltid tro att man hittar en väg framåt. Ja, eller i värsta fall bakåt. Det går på ett ut det där, det vet alla som varit med ett tag. Det har man.

Det görs alltså musik. Ja “musik“. Jag glömmer ibland. Det är bara visa som gör musik. De flesta av oss gör “musik“. Själv har man svårt att se skillnaden, Men andra förklarar gärna skillnaden för en. Speciellt om de själva gör musik och man själv nu gör “musik“.

Njuter av de här timmarna av anspråkslöshet i sommarkvällen gör jag i alla fall. Kravlöst för mig. Jag vill inte bli en popstjärna. Fast ingen tror en såklart. Fattar aldrig varför det skulle vara så avundsvärt att bli en sådan. Då fick man ju aldrig vara i fred. Jag föredrar att vara ifred på “min” kulle. Faktiskt. Fortfarande. Men inte jämt.

Leker han/hon/det /gud idag igen. Klipper gräs. Varmt så jag orkar bara halva. Vi äldre skall visst ta det lugnt i värmen. Man får stödsova en stund efter maten. En annan bra grej “vi äldre” har tillstånd att göra. Ljuvligt! Fast så jävla mycket piggare det blir man ju inte. Det samlas likvatten. Träning for the real thing.

Både K och jag låter penslarna swisha över slipade och spacklade ytor idag igen. Mycket sådant har det blivit den här sommaren. Men nu är den delen nästan klar i etapp ett i alla fall. Murning återstår. Sen tapeter. Golv. Golvlister. Etapp 2/3/4 sen. Målet är att komma i mål före jul. Man hinner kanske tröttna vad det lider. Men än så länge finner jag glädje i renoverandet. Återigen är det det där med “klart” som blir så tydligt och enkelt att uppnå. Tror man…

På onsdag skulle jag egentligen ha spelat i Edsbyn. Men det där med att få ihop ett band är bortom min förmåga nu för tiden. Känner för få bra människor numera. Ja rätt få dåliga också. Mitt fel såklart. Bekantskaper måste man vårda. Så noll och ingenting blev det av det där. Lika bra det tror jag. Skönt kan jag tycka idag. Noll nervositet om man skiter i saker. Fegar ur. Varför plåga sig… Urk!

Här där jag befinner mig nu brukar en hel del programmeringssug manifestera sig själv. Tre veckor ledigt. Inne på den fjärde veckan. Men känner inget sug what so ever. Konstigt men skönt. Troligen beror det där på att jag ändå är sysselsatt. Man kanske skall skita i det… Nåja…

Nu skall jag vandra tillbaks de tio metrarna över till “studion” igen. Hit till den här stolen kom jag för att hämta en skruvmejsel så att jag kan sätta fast muffen på vänster hörlur som lossnat. Man får börja med det. Sen ge sig på de där spåren (mot helvetet) igen. “Musik”…

Trettio grader. Man tänker på Cowboys. Oklart varför. Men vi åker mot Sveg. The wild west. Det gäller att ha pistolerna laddade och redo att dras när man är där. Men tar man sig (hukande) snabbt genom samhället och världens största träbjörn så når man snart Café Cineast. Japp bar. Fast “café”. Men “bar” eftersom det här är cowboyland.

Bra ställe. Trevlig personal. Gott kaffe. Goda kakor. Goda mackor. God kulglass. Kul miljö. Lite extra alls. Man gapar lite eftersom man hittar det i Sveg. Va!? liksom. En lysande stjärna på en sophög om man skall vara elak. Men det skall man väl inte vara så glöm det sista.

Det blir en varsin macka och en cappuccino för K och mig. Enkelt gott. Mätta. Nöjda. Smyger iväg från Sveg på samma sätt ungefär som vi äntrade orten. Hukande. Gasen i botten.

Nope. Inget fel på Sveg. Egentligen. I alla fall om man slipper bo där. Ja ungefär som Los ter sig för dem som inte är bundna vid ett träd (eller en kulle) här.

Nu svettas jag. Ymnigt. Kollar väderradarn. Åska på ingående. Kanske. Möjligen är den bara nära. Stor brandrisk i skog och mark. Plus då åska… ja ni fattar. Man får kolla upp försäkringsvillkoren. Regndansa naken i trädgården.

Den gamla damen. Körsbärsträdet. Hon är trött i år. Testade några små mogna röda igår. Inte mycket till körsbär. Men hon är väl snart hundra den gamla damen. Har levererat i ett helt liv. Vi når alla en punkt när vi inte orkar mer. Nu tror jag hon orkar några decennier till ändå. Året är detta år bara ett smärre bakslag bland alla toppår när man fått stoppa in ljuvliga söta körsbär i munnen tills man inte orkat fler. Hur jag skall berätta det här för fåglarna som vi delar skörden med har jag inte klurat ut ännu. Men möjligen vet de redan. Troligen.

INGEN renovering idag. Fast jag skulle måla på en bit tak enligt planen. Men planer är till för att brytas. I alla fall om man kommer på viktigare saker att göra. Som turen till Sveg idag då.

Man kan måla imorgon också är devisen.

Nu är det snart dags att ägna (plus) två timmar åt att hitta en film på en och en halv timme som nästan är värd att titta på. Fattar aldrig varför det skall vara så svårt att hitta något. Det mesta ÄR skräp. Carbon copy av annat. Samma lika. Urtråkigt. Borde väl smyga undan till studion. Istället. Man kastar bort liv på den där skiten. Timmar. Många. Men den gröna IKEA soffan är ändå nedsutten och skön. Gropen där jag sitter en homage till lättsinnet. “homage” tycker f.ö. mitt stavningsprogram att jag skall ändra till “komage“. Ja och varför inte egentligen…

Efter (ev.) film så skall man sova. Alla fönster öppna. Såklart måste det vara det. Man letar bris. Luft som rös sig från varm sida av hus till kall sida av hus. Eller ännu bättre, luft som rör sig från en dalgång någonstans upp mot vår kulle. Luftrörelser i dessa tider är Nobelpriskandidater. Nejdå, jag klagar inte. Gillar verkligen det här vädret. “Lagom” är svårt att åstadkomma. Nästan lika svårt att nå som “klar“. Men “nästan” är bra att ta till i sådana där fall. Ungefär som när man skall jämföra flyttal. “Nästan” är gott nog.

I början på veckan. Skall installera nya radiatorer på kontoret. Behöver dra om lite el i samma veva. Måste stänga av alla maskiner för att kunna göra det. Avstängning är något som normalt inte händer annat än vid strömavbrott.

Jag vill ha åtminstone min utvecklingsmaskin uppe. Utan den känner jag mig både blind och döv. Så med lite skarvsladdar i olika ritningar kan jag få lite ström till den. Men startar, nope, det gör den inte.

Eftersom jag döstädat en tid finns det inte lika mycket reservdelar som ligger och skräpar som brukligt. Förr kunde man alltid få ihop en hel dator av skräp som låg i hyllorna. Perfekt när man skall felsöka och försöka komma på vad som är fel. Nu får jag plocka ner en av servrarna och låna grejer därifrån. Inte helt optimalt men det fungerar det också. Tar bara längre tid och genererar lite muttrande.

Hur som helst kan jag konstatera att det är nätaggregatet som gett upp. Skitgrejer. Har bara snurrat 24/7 i ungefär sexton år. Skräp. Får tag i ett nytt på Netonnet, en retur till nedsatt pris, och idag till lunch ramlar den in på det lokala utlämningsstället. Nu installerat. Allt snurrar igen. Hälsingetoppen publicerad. Några mail skall hanteras. MÅNGA mail skall INTE hanteras. För ute lyser solen. Tjugoåtta grader. Inte fan tänker jag sitta här inne på kontoret mer än jag behöver. Nope.

Men renovering pågår fortfarande. Köpte spärrfärg på Biltema. Men noterade aldrig att den var avsedd för båtar. Målade i förrgår. Den skulle vara grå men var mer silvrig. Luktade dessutom JÄVLIGT starkt. Men sitter som berget. Fast väggen skall såklart vara vit. Får försöka måla över tills jag inte orkar måla över längre. Eller ha några silvriga fläckar. Hmmm… Varför inte. Tufft. Konstprojektet “bottenfärgen“, en målning som aldrig blev målad.

Men fantastiskt här på kullen. Blev till och med fotboll igår. Visserligen sittande i soffan. Men ändå, det hör inte till vanligheterna att fotboll intresserar mig. Tycker tjejerna rent generellt spelar betydligt roligare fotboll än killarna. Killfotbollen är 98% urtråkig speluppbyggnad och 2% anfall. Taktiken har körts i femtio år nu och har aldrig fungerat. Tjejerna leker mer. Mentalt mer lika Amerikaner och Kanadensare och andra inte-ge-uppare.

Spännande var det i alla fall. All heder åt tjejerna.

Nu skall jag ge mig ut i solen. Somna i hängmattan. Eller… möjligen slipa bort färgen från en list…

Semester från allt. Utom lite renovering. Fast renovering är semester det också. I alla fall för mig. Jag antar att en snickare eller målare eller VVS montör kan programmera och löda på sin och liksom jag tycka det är semester. Olika är det. Alltid och allt.

Njuter gör jag. Känns som det här behöver jag just nu i denna tid. Så jag njuter. Svettas lite också. Kliar mygg och bromsbett, men får man grilla ibland – som i går – så överlever man allt. Nästan. Åtminstone räcker det för mig.

“Studion” skriker på mig. “KOM HIT!” Jag skall hörsamma det där en dag. Ja troligen en kväll/natt. Men just nu lite saker som måste klaras av känns det som. Världen lär skita i vilket och det gör mig inte ett dugg.

Gott här på kullen alltså. Möjligen är man lite för slö emellan åt. Men samma sak gäller väl där också. Ingen bryr sig och jag har ingen chef.

För den som gillar kolbullar och dylikt så pågår Losveckan denna vecka. Fast det heter visst “Loosveckan”. Bypiskan viner om man som lokalbo skriver “Los” och inte “Loos“. Jag tillhör inte dem som tycker att fler av någonting alltid är bättre. Detta gäller också bokstaven “o“. Men tror såklart på friheten. Stava hur fan ni vill. Att jag anammat den devisen själv framgår väl tydligt här på bloggen.

Men nu skall det visst slipas lite tak. Börjar närma oss slutet på grundjobbet i ett rum som förr var kök och därför har behövt mycket arbete. Måla, tapetsera, lägga nytt golv är sådana där glassiga saker som man får belöning direkt för. Grundarbetet är helt belöningsbefriat och segare dock. Men måste göras. Fast det skall visst muras och putsas lite på det också först. I den skala som skall ske här är ny för både K och mig. Men man får läras sig. Ser mer fram emot sådant än jag känner rädsla och får ångest för det okända. Tack farsan för det där.

Det är alltså ljuvligt att leva. Tacka fan för det!

Ett besök i Moviken hör till sommarens måsten. Dellensjöarna är en pärla. Konst i hamn är så opretentiöst och skönt som konst alltid borde presenteras. Man kan lära sig av att finnas i detta att det inte är så långt från meteoritnedslagets inferno till den oändliga skönheten. Den ständiga förändringens lag som bara de sinnessvaga vill hindra.

Men vi har planerat en heldag. En bil man litar på. Jag och K. full tank. Vi åker genom Hälsingland där Hälsingland är som vackrast. Målet är Växbo krog. Stället har funnits på våra listor över besöksmål under många år. Känt för sin goda mat. Jonsings magi i köket. Och visst stämmer allt det där. Blir mätt och belåten och bemött som om jag var den tjocke baronen av Hälsingland. Det är aldrig bara maten. Bemötandet är lika viktigt. För en liten skitperson som mig kan ett leende, lite vänlighet, och att jag platsar i ett sammanhang vara det som gör en bra sommar av vilken sommar som helst. Här levereras allt. Värt varenda krona.

Efter maten utforskar vi romanland i trakterna. Besöker platser som inspirerat till stor romankonst. Man blir sugen på att läsa kapitel igen. Fan vad Hälsingland är vackert. de här öppna landskapen, jordbruksbygderna som fortfarande lever, Ljusnan, Voxnan, bergen, havet, sjöarna. Kärlek till landskapet. Fast “aldrig vackrare än…“. Aldrig så. Jag kan ju hitta det här, fast med andra vyer och perspektiv, var i världen jag än befinner mig. Det är bara att öppna ögonen. Att rangordna, säga “vackrast“, kräver att man redan har sett allt. Men det har ingen. Men ljuvlig är den den Svenska sommaren en sådan här dag.

Vi köper en burk sommarhonung i Viken, Alfta på vägen hem. Flytande fortfarande. Gyllene som guld. Sommaren på burk.

Sen Voxnan västerut. Vi tenderar att alltid åka hem i solnedgången. Sol i ögonen. Hundratjugo genom skogarna som man sett i alla ljus och under alla årstider. Hemåt. Borta bra men hemma bäst, nog är det så. Vår kulle. Min kulle.

En speleman är den ende jag känner som vi träffar under dagen. Men jag känner inte igen honom. Frågar “vem fan är du då“. Vågar det för en gångs skull. Jag må vara förlåten för det är långt emellan att vi ses och får väl fråga sådär med gamlingens rätt. Kanske? Men som alltid när jag pratar med en musiker. De berättar om sitt. Sin musik. Sina gig. Är aldrig intresserad av mitt. Det blir lite som med dem som alltid berättar om sina sjukdomar. Till slut orkar man inte lyssna. Hejdå.

Kan självklart rekommendera Moviken och Växbo krog. Kommer du förbi Viken så är det läge att svänga in och köpa en burk Honung också hos Xandra. Eller åka in i Älvkarlhed till Nirs och köpa en ost innan man når Viken. Det stora finns (nästan) alltid i det lilla.