Categories
Betraktelser & Berättelse

Ingen Cappuccino precis

Dagens första kaffe vid halv två. Det är Ljusdal som kommer emellan. Där promenad, vänta, läsa, skriva, vänta, läsa ,skriva…. och sen sent om sider handla och åka hem. Det burrar (tilltagande) bak i bilen. Misstänker trasigt hjullager. Alltid finns det något att INTE glädja sig åt.

Ja kaffet intas alltså senare än vanligt. K får på sitt på Ljusdalsmöte. Cappuccino, fint skall det vara. Själv är jag för snål idag för att inhandla ädel dryck där. Så väntan då. Nu levererat, ganska gott kaffe ur gul Fransk kaffebryggare modell mindre. Naturligtvis används inte standardfilter. Man skulle blivit förvånad om det var så.  Men det ordnas med sax. Ja “med ciseaux” får man väl slänga sig med respekt för gul minikaffebryggare av franskt (stor eller liten bokstav där?) ursprung. Det finn en surhet som man inte vill locka fram i allt det Franska. Dock är VSCP vänner där mycket trevliga. Möjligen har jag inte lyckas locka fram deras sura sida ännu.

Vid fem början katten hoppa på mig. Antagligen hungrig. Det blir alltså ett färre  antal timmar sömn än vad hjärnan vill ha. Gäsp liksom.

Går igenom TODO listan i Ljusdal. Har att göra långt bortom min död. Man får leva med det. Ensam är INTE stark.

Måste nog byta sladd på den lilla gula Franska förresten. Sätta dit en längre. Nu kort så man undrar hur de franske har tänkt där egentligen. Japp, man har väl en låda liggande. Ingen elsladd lämnar det här huset på en trasig apparat. Klipp och ned i lådan först. Ja jag erkänner, den är redan sedan länge full. Suck!

Jag känner att jag måste komma tillbaks till det där med två dagar lek per vecka (hårdvara). Äter bara “härsket fläsk” numera. Måste i alla fall ge mig själv två dagar av färska grejer.  Roligt föder entusiasmen. Det kan inte bara vara sten på sten. Men jag är så jävla vrång också ju. Vill få till skiten. Komma vidare. Lämna bakom mig.

Man borde väl gå och lägga sig en stund.

Men gör inte det.

Vrång!

Fast man egentligen kan.

Nope, dokumentation.  NU!

 

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Morgon den tolfte juni 2018

Jag promenerar.

Om morgonen.

Som det första jag gör.

För att orka senare går jag mig trött nu.

Upp på berget.

Det älskade berget.

Det som heter Örnberget, men där vår del kallas Brattberget (“Brantberget”).

Ut på ängen där arbetsamma generationer före oss  brutit mark. Att vandra genom havet av midsommarblomster är som att vaken vandra in i dröm av blommande blommor.

Granskogen som vakar mot vårt hus är som en  mur mot fienden. Ger trygghet åt oss som bor här.

Just här.

Elljusspåret. Japp, LED belyst. Det finns också här ute på landet nämligen.

Många steg har gåtts här.

Många har sprungits.

Många mil har skidats.

Litervis med svett utsöndrats.

Tele2’s mast kom upp för några år sedan. Den har en fläkt uppe i toppen som låter för jävligt. Varför i helvete då? Telias mast strax bredvid är helt tyst. Ja förutom sommarvindar genom mastspjälverk då såklart.

Gärsgården är nog den sista.Det kommer knappast vara någon som sätter upp en ny just här. De hör hemma på Skansen numera. Det är bara här som den finns på riktigt och gör sitt jobb numera.

Jätten ligger kvar sedan Annandagsstormen som vrålade över berget för några år sedan. Den var inte den enda som föll. Nu ligger den där den ligger. Som ett minnesmärke över den där natten när man fick höja rösten för att kunna höras också inne. Sov gjorde man inte. Inte en blund.

Så hemma igen.I  huset som håller på att vakna. Inget är märkvärdigt. Bara vanligt. Det är gott nog. För en sådan som mig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Regn

Regn. Ingen kan väl klaga på en dags regnande i dagsläget. Jodå, säkert någon. Men alltså inte jag. Det är underbart!

Det är myggigt på promenaden. Rena invasionen. Hörde att Täppas i sitt Bergsjö fick ringa efter hjälp på sin helgpromenad. “Snälla kom och hämta oss!” Inte så illa här dock. Men illa.  Men finns det myggor finns det fåglar. Allt hör samman. Man får nöja sig med det och stå ut. Skrapa bort dem i sjok.

Man lever. Nöjd med det. Kan det räcka? Japp, tydligen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Sitter på rumpan

Tomatfrön och paprikafrön från de där grönsakerna på väg ut till komposten nedpetade i jorden. Mysterium händer. Förundras man inte är man död.

Lördag. En dag i lugnets tecken blir det. Egentligen var alltså planen en annan. Det skulle bygga. Men det slöas. Alltså. En halvtimme går åt till att följa en larv som hissar sig upp i en egen tråd  i lönnen. Det är tre meter. En bedrift för en liten grön varelse i blåsten. Men den klarar det. Oklart varför den firade ner sig från början dock.

På morgonen sjunger koltrasten på berget så jag bara ligger där och tar in. Det är meningen att jag skall läsa. Men just den där sången över ett morgonberg tar sig hela vägen in i mig och rör om. På ett gott sätt. Varför då? Varför just den? Det där är det vackraste jag vet i ljudväg. Storlommen och Storspoven kanske möjligen ligger på samma nivå om kvällen är vacker och sjön spegelblank.

Ute är det björktrastarna som regerar. De är många och orädda i år. Vad vore livet utan tjattrande björktrastar. De som är som gamla tanter. Dessutom är de sanna socialister. Varelser som samarbetar när en kråka, skata eller hök närmar sig.  Som förstår att man tillsammans är starkare än de som egentligen är defakto starkare.

Man kan lära sig mycket genom att bara sitta på rumpan.

Steven King skriver att det är när man gör saker utan att tänka på varför och inte funderar så mycket på om andra gillar det som man håller på med har hittat rätt hos en själv. Det där man gör för att man måste. Han pratar såklart om skrivande. Men jag känner sådär för min musik, den här bloggen och mitt VSCP projekt. Visst kan det kännas när man går in på en statistiksida, som igår, när jag noterade att de manualer jag jobbar som fasiken med har haft noll läsare. Nollorna gäller väl det mesta annat jag håller på med också. Men ändå. Jag måste skriva klart det där. Jag måste gå vidare, Något säger mig att det är rätt det jag gör fast det inte finns någon annan som säger det. Ja lika som den här bloggen. Jag kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om det är noll läsare. Jag känner lust för de här orden och tankarna. Så…

Förlåt mig.

saliga äro de som icke något gör.

Det har varit en sådan där magisk lördag. En sådan där dag när inget blir gjort men där sinnena får sitt. En dag som är som en lång meditation. Kanske blir bygget påbörjat imorgon istället. Man kan ju hoppas. Livet går vidare i vilket fall som helst.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Spelmansstämma

Det är Spelmansstämma i Los i helgen. Underliga existenser dyker upp på byn redan idag. S.k spelmän. Jag antar att en del funderar på att ringa polisen. Inte jag. Lite speleman finns det nämligen fortfarande kvar inom mig. Underlighet. Dock inte så mycket att jag tänker besöka spelmansstämman.

Om man överlever fyller man sjuttio nästa gång man fyller jämnt. Sådana insikter skrämmer.  ja faktiskt. Åldersnojor har jag aldrig känt förut. Men nu så. Bromsa för helvete! Jag har mycket kvar som jag vill göra. Jag har för tusan inte ens sett pyramiderna IRL ännu. Ingen borde dö innan man gjort det. Eller hur?

Fast det är ju ett tag kvar till den där bemärkelsedagen.

Tur.

På bilder ser jag att gråhårigheten utbreder sig. Av någon anledning ser jag aldrig det i spegeln. Så man får väl sluta ta selfies. Sluta titta i spegeln. Låtsas att man fortfarande är en ung man.

Bli en självbedragare.

Här skall det byggas ett jordgubbstorn imorgon. Åtminstone är det planen. Det fina med vårt jordgubbstorn är att när man börjar bygga det vet ingen hur det kommer att se ut i färdigt skick. ja ingen vet egentligen vad det är heller. Bara att det är ungarnas gamla trädkoja som återanvänds i själva bygget.

Annars skriver jag ord. Inte till nytta för någon kanske. Men jag skriver ändå.

Ja och det tänker jag fortsätta med nu.

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Johodå.

Fredag.

Los.

2018.

En vinnande kombination.

Kan man häva ur sig.

Ja till och med låtsas tro på.

Eller kanske till och med faktiskt tro på.

Om man vill.

En fredag som denna.

Med finväder där ute.

Fast med persiennerna nere.

Ja och med en själv här inne.

I värmen.

Jodå.

Säger man.

Liksom.