Category: Betraktelser & Berättelse

Det är värmen man kommer komma ihåg den här dagen för. Tjugotre grader klockan arton. Det var sexton klockan fyra inatt. Magiskt. Grannen ville lägga allt i en påse och spara. Japp så kan man såklart också göra. Själv vill jag ha allt det här nu. Ta in. Precis som jag vill ha det mesta levererat och avnjutet.

Koltrasten är stundtals galen. Möjligen handlar det om kondition. Han klarar inte längre pass än vad jag gör. Kör intensivt en stund, sen tyst länge. Men det är såklart självklart värda att vänta på hans drillar. Det vackraste som finns är Koltrastens sång. Ja om du frågar mig.

Jag skriver manualer mest hela dan. Skriver om. Det är tröstlöst och tröttande. Tar upp det där nästa vecka igen. Som kommen från bondsläkt som jag är så äts det härskna fläsket, den dåliga potatisen och det mögliga brödet först. Det kan inte hjälpas att metoden har nackdelen att man alltid äter just det där som är dåligt då. Men lika med låtsasjobb och riktigt jobb (om jag minns rätt). Det tråkiga först. Alltså man gör sällan roliga saker. Läs aldrig.

Fast skall man släppa grejer så är det sällan skoj ändå. Handlar mest om disciplin. Att nå något slags “klart”. Nirvana. Man får uppfina ett nytt ställe och kala det “Nirvana” varje gång. För “framme” är man aldrig. Alltid bara nästan.

Skjuter iväg räkningarna idag. Och OJ! det blir pengar kvar. Det är Hulken-vilar-tider. Icke-eldningssäsong. Livet är lättare. Men å andra sidan mycket som skall fixas och hinnas med innan nästa eldningssäsong börjar. Rundgången. Är inte vi alla i det där hjulet? Springer för våra liv.

K är på filmpremiär. Bästa stassen på. Snygg. Hoppas det blir skoj. Fest hela natten gissar jag om jag känner det glada gänget.

Själv håller jag mig hemma. Alla fönster öppna. Redo för den stora kometen. Eller att himlen skall fall ner över våra huvuden. Nej då. Det är lugnt. Jag vandrar på. Lite krisförstörd kanske av svårår. Men det vore väl underligt annars. Det rör sig framåt. Man försöker undvika att tänka på att det är döden som är ändstation och att den närmar sig. En hamn, inte ett hot. Inte längre.

Biblioteket. Så mycket böcker.  Stackars barn som måste städa undan allt det där en dag. Böcker är tunga. Men kanske går det att ställa en container under fönstret. Fylla den. Värdet minskar. Papper kan eldas. Orden där i kan glömmas.  Det är mest känslomässigt. Rummet, som vi kallar “biblioteket”, är väl det det med. Men glad att ha det. I mitt barndomshem fanns en bibel och “Gropen i skogen” av Åke Wassing.  Det är rummet är en eftergift åt lyxen att äga mycket av någonting. Ord. Bokstäver. Kunskap.

Nu mat. Helg. Vila.

Det är ganska underligt egentligen. men ofta är det just det där att vara en underdog, att inte ses, att det är just det som är själva drivkraften. När det där blir som tydligast, japp, det är då som jag jobbar som hårdast med VSCP. Ett drag av självplågeri kanske. För om jag minns rätt så kändes det sådär i replokalerna på 70-talet också. När man satt där själv. När bandmedlemmarna sa “jag orkar inte idag”.

Oftast bryr man sig såklart inte alls. Det är liksom ingen ide. Det är så jävla många tomma tunnor som skramlar där ute så det vore ändå omöjligt att göra sig hörd i allt skrammel. Alla har ju den där lösningen som skall bli världsstandard. Alla är så jävla stora och bäst. Ändå har VSCP överlevt så många av de där som slog sig för bröstet förr. Det får en att undra. Varför försvann de? Var är de? Vem öppnade tunnan och tittade efter vad den egentligen innehöll?

Det är med den känslan jag går ner för trapporna idag. Twitterläsandet förstärker den. Jo, jag flyttar bara manualer till Markdown och GitBooks. Inget märkvärdigt, inget som ger priser och ovationer. Men sådant som måste göras. För det ser ut så i nästan allt, större delen av tiden sitter man med trivialiteterna. Dom där genidragsgrejerna är överstökade på några minuter. De är dessutom få. Trivialiteterna däremot. De är många, de tar tid, de kräver sin man/kvinna.

Så sten på sten. Vädret är vackert. Det är inte alls så dumt att leva. Jag jobbar på. Underifrån. Men “uppåt”, ja, det vete fan.

Lunch ute.
Trekvart.
Lyx.
Sol.
Fågelkvitter.
Körsbärsblommor.
Björktrastar.
Tre kvartar är länge i min värld.
Att gör ingenting.
På olåtsas.
Men “äligheten”.
Tar mig som oftast.
Men jag har Svenskan med mig.
Det finns att läsa.
Mår gott.
Åtminstone det här är på riktigt.
Nöjd!

Kåseriet är en månad gammal. Det är OK. Det är så jag läser den lokala tidningen. Utgallrad. Kåsören skriver bra. Jag läser alltid det han skriver.  Det handlar om vad man skulle göra om man vann 850 miljoner.  Mycket pengar. Få som har den mängden. Få som vinner den (det enda sättet folk i Sverige kan tänka på den mängden pengar på ingång till sitt konto). De flesta drömmer dock om ungefär samma sak. Oberoende, resor, hus vid havet, bara jobba med det man tycker är roligt.

Krönikören själv vill göra en coffee table book. En intervjubook med Gates, Beyonce och “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”.  Ja det kanske var några andra intervjuoffer nämnda också.  Glömt dom i så fall.

Nu vet jag inte hur det är med “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”. Har ingen aning om vem som åsyftas. Men Bill Gates och Beyonce borde inte vara några problem.  Nåja, inte lätt kanske att få en intervju men långt ifrån omöjligt. Snarare en sak som en sådan som jag ser som en enkel grej. Ge mig ett år så hade jag fixat det. Ett års intensiv vilja och koncentration på uppgiften och sen sitter de där intervjuerna där. Jag är helt säker. Så där behöver kåsören verkligen inte de där 850 miljonerna till. Möjligen några tusen till lågprisflygbiljetter.

Sen skall såklart boken ges ut också. En Coffe table book kostar väl en del om man skall ge ut den själv och vill ha den där dyra känslan. Men tamfan inte  mer än att man klarar av det. Om det nu är ens livsdröm dessutom. Inga 850 miljoner behövs där heller. Han skriver ju bra så en hel del kommer ju tillbaks. Dessutom Journalist så han har de rätta kontakterna för att den skall bli omskriven.

Återstår alltså att den där livsdrömmen kan åstadkommas. Fixas. Halas hem. Om man vill. Om man är beredd att jobba för den. Nope, utan jobbet för att förverkliga den blir det inget. Biffar flyger inte in i någon enda ens mun bara man gapar. Man får offra något annat, slita för det, annars händer inget. Åtminstone där är allt så rättvist som det bara kan vara i världen.

Så käre krönikör. Go for it. Ja jag funderar en stund om jag skall använda mig av email-adressen i bylinen och skriva just det till honom.  Men just i dag skiter jag i det. Han vet nog att det är sådär utan ett påhopp från mig. Men jag tror att han aldrig kommer aldrig att göra den där boken (det skull jag aldrig säga direkt till honom dock). Men fortsätta drömma skulle han. Såklart. “Om” är ett mäktigt ord att ursäkta sig med nämligen. Sen är det rätt gott att ha en och annan dröm svävande omkring sig också såklart. Liksom.

ps Själv skulle jag göra exakt samma sak som idag. Möjligen resa lite oftare och ha en bil som helt säkert startade varje gång man vred på nyckeln. ds