Category: Betraktelser & Berättelse

Det ÄR fredag. Snart ÄR det fredagskväll. Grön IKEA-soffa ropar efter mig. Den gröne vill sluta mig i sin famn. Bär jag upp en korg ved också så kan det bli riktigt hett det där famntaget. Så det gör man alltså. Brasor hör till den här tiden av isande nordanvind som en sko på en fot.

På televisionen väntar från veckan sparade, “Solsidan”, “Vår bästa tid är nu”, och kanske ett “Bill Gates avsnitt” eller möjligen ett avsnitt av “The crown”. Det beror lite på hur man känner efter de där två obligatoriska första tittarna. Tyckte nog Bill Gates dokumentären dessutom var lite väl amerikaniserad. Ni vet man föds till geni och sen är man det hela livet och jobbar man hårt nog så finns det inga motgångar. Det finns massor av mänskor som såg det där redan från början i varje sådan här Amerikansk produktion och gärna berättar om det eftersom lite av den där berömmelsen då rinner ner på dem själva. Allt det där är såklart bara trams. Också sådana som Bill är vanliga människor. Inte gudar.

För egen del är jag inte helt nöjd med veckan. Det har inte blivit så mycket gjort som jag hoppats. Tyvärr ser nästa vecka inte bättre ut i det avseendet heller. Sjukhus, sjukgymnast placerat på varsin dag ser till den saken. Men man får ta det för vad det är. Göra så gott man kan. Tugga på.

Nu lite musik, sen får det bli “kväller” och helg och —.—. Med bredband i huset så är den där avslutande ‘checka in’ operation avklarad på mindre än en sekund. Det är nästan tråkigt. Var liksom en bra avslutning på en låtsasarbetsdag och en låtsasarbetsvecka. Men man får pussa lite på kontoret innan man går härifrån istället. Fängelsecellen. Tryggheten. Jag antar att alla fångar känner på samma sätt. Det finns trygghet i det där invanda. Det finns ett motstånd att lämna även om det heter frihet det som finns när man går ut genom dörren.

Fast det är väl bäst att titta till Hulken först innan man vandrar uppöver. Han suger i sig otroliga mängder en nordanvindsdag som denna. Skulle villigt ätit barn om han kommit åt dem. Men tack och lov är han fast förankrad i vår källare. Vi är vänner. Eller kanske mer master and slave. Japp, jag är slaven. Den som matar och passar upp.

Men PO Tidholm börjar bli irriterad nu på mitt svammel. Det får verkligen räcka såhär. Hoppas alla jag känner får en riktigt trevlig helg.

Jag glufsar i mig. Tre lussebullar. Gott. Men nu finns dom inte mer. Det är synd. Hade dom det (funnits kvar) hade jag ätit upp dom igen. Så-det-så. Lika bra alltså. Att de blev uppätna.

Liksom.

Idag är det ju Thanksgiving där borta på andra sidan det stora vattnet. Det är konstigt att man känner så starkt för den där högtiden fast man aldrig själv firat den. Men film och böcker har en märklig förmåga att sätta sig och göra avtryck i ens inre. Och tanken är väl mycket god med en sådan dag trotts allt. Det finn smycket att vara tacksam för och nej man behöver inte blanda in han/hon/gud i det ens. Kanske något vi hellre skulle tagit efter än svart fredag och cyber måndag.

Insnöad (på många sätt). Livet blir helt enkelt inte bättre än det kan bli när man har en sådan här dag. Man kan ju låtsasjobba helt ifred och i lugn och ro.

Klockan är strax efter tre på morgonen i New York, Times Square. Det blåser en kall vind över gatorna. Det Amerikanska snabbmatsskräpet yr i vindbyarna. Taxibilarna skjutsar hem de allra tappraste från festerna och de coola klubbarna. Några få vandrare är på väg till sina arbeten. Ensamma eller i par. Trötta steg. Vill inte. Någon, med sömnproblem som blivit en vana, vandrar sin vanliga nattvandring för att försöka hitta den ro och frid som behövs för att få sova ytligt åtminstone i en timme.

Jag tittar fortfarande ganska ofta på den där livekameran. Låter den rulla på en skärm som sällskap. För mig är det här en annan värld. Långt bort på alla sätt från vad man har på en kulle i Los. Jag gillar den kontrasten. Mycket.

Kanske hoppas jag någonstans att få se den svarte mannen igen som så tåligt väntade den tidiga morgonen i kylan för några år sedan. Som väntade på någon som aldrig dök upp. Som till slut vandrade därifrån med alla sina saker nedpackade i en jutesäck. Hur gick de för honom? Hittade han hem till slut? Känner han någonstans inom sig att jag sitter här och undrar hur det gick för honom?