Jag har aldrig gillat uppnäsorna. Ni vet de där som tror dom är större och bättre än andra. Som har fått arv som placerat dem på toppen. Som har fått fina titlar. Som läst fina kurser på universitet. Som har största sedelbunten i fickan eller i bankens säkraste valv. Är förare av den finaste maskinen på fabriken. Ja, alla de där som på olika sätt anser att de är förmer än andra.
Uppnäsor vill man gärna trycka till lite på. Försöka sänka. Eller kittla till skratt. Men sällan är det så att en uppnäsa uppskattar sådant. De är oftast helt upptagna av sig egen upphöjdhet och kan inte, vill inte, nedlåter sig inte att fundera över annat. Det upphöjda är i själva verket det viktigaste av allt för denna typ av människa. Svåra att förstå för småfolk som jag när det finns så mycket annat att upskatta i världen.
Mina aversioner mot uppnäsor är så pass stor att jag har infört egen non-contact-zone mot presidenter, statsministrar, kungar, drottningar och deras barn. Befinner jag mig närmare än tjugo meter och jag kan uppfyllas av behovet att kittla dem. Ja, och jag inser ju själv att det antagligen inte skulle bli uppskattat av någon endaste en. Säkerhetsavstånd alltså. Går dom i en riktning så går jag åt andra hållet. I övrigt ignorerar vi varandra och hoppas att det aldrig någonsin skall utdelas priser ur kungens hand åt det här hållet. Törs inte ens tänka på vad som skulle hända då…
VD’ar, bankdirektörer, rockstjärnor och uppnäsor av olika lägre rang ger jag mig dock gärna på. Kittlar frenetiskt. Men de skrattar väldigt sällan med. Näsorna åker uppåt, uppåt och ser (eller bryr sig) aldrig om vem som kittlar. Och sällan uppskattas det. Ja faktum är att det aldrig hittils uppskattats en enda gång av en enda i släktet. Ja och att jag skulle bli förvånad om det en gång gjorde det.
Uppnäsor tror ofta att de är de visaste av alla. Men serni, däri finns ett problem. För den som kan och förstår världen inser också rätt snart att hen inte förstår den. Att hur man än försöker så kommer man att fatta och förstå endast en liten, mycket liten del av tillvaron. Så vishet är detsamma som att inse just detta faktum. Att man är en dumskalle och kan väldigt mycket mindre än man skulle vilja. Diplom från utbildningar undviker att nämna detta faktum. Just för uppnäsornas vilja att glänsa. Men det enda som en utbildning egentligen ger – om den ger något – bör vara insikten att det finns så oändligt mycket mer att lära i ämnet. Når man inte fram dit, ja, då har man inte lärt sig ett skit.
Så vis är den som känner ödmjukhet inför livet, kunskapen och världen. Ja som insett att man är jävligt dum i huvudet egentligen. Att man i alla fall inte är smartare än någon annan. Ja och med den insikten kommer såklart den andra självklarheten i dager. Är man många människor som är lika dumma som en själv men ändå var och en kan i alla fall lite, mycket lite om världen så kan man tillsammans kanske få rätsida på ett och annat ändå. Speciellt är det bra om de där människorna har annan bakgrund eller tänker diametralt olika än man själv gör. Olika är liksom bäst och den enda vägen mot utveckling.
Så vänd nacken lite nedåt. Inte för mycket. Det är inte bra. Nej, bara lite lagom så att det inte regnar in i någon enda av näsborrarna. Jag lovar att du kommer hitta en värld som är ganska intressant när du nu ser dig omkring. En värld du är del av istället för at beskåda från ovan. En du lever i som en jämlike, en av många som kan lite grann om den var och en. Ja, jo, det räcker att vara en vanlig människa. Ja och glömmer man nmågon gång det så går det bra att ringa till mig när som helst så kommer jag och kittlar ner dig till normala nivåer. Eller man kan ju be grannen om en kittling också. Eller någon på bussen. Näsor ner.
