Category: Betraktelser & Berättelse

Befinner mig i releaseträsket. Man vill liksom få ut något genom dörren. Men som alla gånger tidigare man försökt med det dyker det upp utmaningar. Utmaningar som måste lösas. Alltså jobbar jag med att lösa dessa “utmaningar“. Ut genom dörren skall grejerna. Till slut. De som ringer eller vill besöka mig just nu har alltså föga lycka i sitt värv. ALLTSÅ!

Men söndag idag. En hel vecka föröver. Dock bruten vecka. Två halvdagar på hälleberget. Men också sådant är till för att överlevas. Eller hur? Ingen ide att irritera sig över sådant.

Hur mycket pengar tjänar du på det du gör? Hur många moduler säljer du? Hur många användare finns det? Det är sådana där frågor som man får. Det skall avgöras om man är framgångsrik eller ej. Ja och eftersom jag svarar 0,0,1 eller 0,0,? på de där frågorna så bli man såklart katalogiserad som ett misslyckande. Ja projekten man håller på med också såklart. MISSLYCKAD! stämplas det där i pannan med synnerligen synligt bläck.

Normalt, vanliga dagar så funderar jag inte så mycket på vad andra tycker. Jag vandrar ner på kontoret, känner efter i magen, och finns den där gokänslan kvar där så sätter jag mig och kör vidare. Det har jag alltså gjort i snart tjugofem år nu med samma projekt. Någon Marcus Persson eller Daniel Stenberg blir man liksom inte. Men just detta faktum gäller faktiskt de flesta av oss. Om dom är de där guldförgyllda kugghjulen i maskineriet så är vi andra de rostiga. Skall det snurra på behövs alla sorter. Japp rostigt också.

Men jag litar på gokänslan i allt jag gör. Det har jag gjort hela mitt liv. Just det har fått mig att orka leva med mig själv. Finns inte den där känslan eller om det skaver på annat sätt, ja då drar jag. Som en avlöpning. Iväg bara.

Men visst, det har funnits tillfällen när jag hoppats på framgångar för VSCP, eller min “musik” eller mitt skrivande eller i annat. Men nästan alltid har det handlat om att någon annan skall komma och säga “bravo“. Idag när jag har gett upp det där. När jag har slickat i mig all sur geggig misströstan då inser jag att det där externa “bra” ‘et inte betyder ett skit egentligen. Gokänslan toppar det där. Andra sätter upp tävlingarna och rangordnar. Själv kan man nöja sig med att räkna de bra dagarna i ens liv. Dagar som inte alls behöver vara så märkvärdiga. Det kan räcka med att bara finnas.

Hälsingetoppen. Såklart kommer det en lista idag också. Fredag. En dag som många längtar till. Dag innan ledighet. Väntan på något bra är ofta bättre än det som man väntar på. Men Hälsingemusik är ofta bra antingen man väntar på den elle rinte. Det är musik från andra landskap och delar av världen också. Det törs jag hävda med övertygelse. Men håll till god alltså. Jag bjuder.

Ät musik! Sov musik! Lev musik!. Stöd de lokala artisterna.

Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.

Nya hjältar

Inte en enda denna vecka, men tipsa gärna.

Måndag. Jag älskar måndagar. Hel vecka föröver. Det finns tid att göra saker. Ja och man tror att man skall hinna med saker. Man bevarar den där illusionen som ett litet barn vid sin barm. På fredagarna är det räkenskapens dag. Man står där inför sin skapare och skäms för att man inte hunnit hälften av det man trodde man skulle hinna med på måndagen.

Men såklart, vid det här laget har man gjort den där turen tillräckligt många gånger för att inte låta sig nedslås av dylikt. Nejdå man hoppas på nästa måndag. Ja och kör igång då och där med samma optimism.

Man i mitt fall börjar egentligen veckan på söndags kväll eller eftermiddag. Men det är ju liksom måndag det också. Åtminstone här, per definition så.

Jodå, jag förstår alla som inte riktigt kan ta till sig måndagens skönheter. Man har ju varit där också. Ledighet är inte heller så dumt. Med ålder så börjar också jag uppskatta sysslolösheten, eller möjligheten till sysslolöshet, mer och mer. Ojobba säger väl en riktigt Norrlänning.

Här börjar vi dagen med git problem. Ett problem när man har många projekt rullande och flera submoduler som går in i varandra är att man ibland uppdaterar saker på fel ställe. Tänkte såklart att lite softa länkar skulle orda det där. Men git upptäckte de där också och det slutade med en röra av något mellanting av allt. Så idag en förmiddag åt helvete när man försöker lösa det där. “git reset –hard” är inget för mjukisar.

Om telefonerna är tysta och besöken uteblir så kan kanske det här bli en riktigt bra vecka. Men just det där är kanske att önska sig för mycket…

Det jobbigaste med att leva är att möta alla människor som kan bättre än man själv kan. Man möter dom överallt och hela tiden. Dom vet vad som är rätt väg att gå. Vet att om dom bara nu skulle vilja så skulle dom gör allt mycket bättre. Ja så jävla mycket bättre.

Det som är tråkigast med de här människorna att oftast aldrig skrider till verket. Det sitter inte där dag ut och dag in och kodar, de skriver inget, de får aldrig till en låt. En fungerande krets. Men ändå, allt det där skulle det kunna göra MYCKET bättre om de bara ville. Ja allt annat också. Renovera, måla, knulla, städa, laga mat…

Bra dagar bortser man såklart från dom. Man har mött för många. Andra dagar sjunker man ner i underjorden av att möta dom. Det blir liksom den där sista skoveln skit som träffar en innan man måste gömma sig och hämta andan en stund.

Men kanske måste världen se ut sådär. Kanske är de där människorna nödvändiga hinder som får en att växa av att klara av dom. Eller kanske är det inte så alls.

Jag har ingen aning. Som vanligt. Men jag kan lova att var och en av de där människorna, ja dom VET med bestämdhet!