Category: Betraktelser & Berättelse

En snäll Karin köper en releasetårta. Det blir firandet. MER firande än vanligt efter releasen av VSCP Works+ alltså. Känns bra. Fast igång med fortsättning nu då såklart. Två år tog det. 13h/14h/15h/16h dagar. Antagligen är det bara jag som är långsam. För så kan man ju också se på det. Eller möjligen var det många kodrader att få till. Men troligen det sista enskilda projekt av den här storleksordningen jag gör. Orkar nog inte ett till så omfattande projekt. Har använt allt jag har till det här. För att orka. Men VSCP lever. Hur många omskrivna och hyllade projekt har inte dött under de här 25 åren det här har pågått. En hel jävla hög av lik ligger där och ruttnar bakom oss efter vägen.

Annars är det som vanligt. Tystnaden. Den första kommentaren brukar annars vara om något som inte fungerar. De tvåhundrafemtio+ efter det också. Men det är så det här “jobbet” fungerar. Att man ger bort en stor del av sitt liv är det inte många som reflekterar över. Gratis hägrar mest. Eller kanske bara.

För mig blir det lite som Buddhistisk sandkonst. Njutningen finns i själva skapandet. Hade man inte haft den inställningen så hade man blivit galen eller lagt av med det här för mycket länge sedan. Men på något konstigt sätt så räcker det där fast ingen tror en när man säger det. Det låter såklart bara som förlorarens bortförklaring och jag kan förstå det. Fast problemet med det synsättet är att jag varje gång jag når fram till det där “klar” som resulterar i en release ändå känner mig som en vinnare. Det är alltså mer komplicerat än så. Det måste inte alltid finnas applåder och priser för att det skall kännas som succé. Jämför fjällvandringen. Att ta sig upp för det där branta berget i slutet av en lång dags promenerande. Inte behövs det en folksamling som står där uppe och applåderar för att man skall känna sig nöjd, när man till slut, svettig och trött, tagit sig hela vägen upp.

Livet är alltså tämligen gott här på kullen. Vem blir inte på gott humör efter en helg med tårta. Ägnar kvällen åt att flytta lite manualer från ett wiki-format (Dokuwiki) till Markdown. Inte det roligaste man kan hålla på med. Tiden man lägger på underhåll ökar såklart ju längre man håller på och ju mer man gör. Det är oundvikligt. 9/10 sysslor är inte roliga. Man får liksom tugga på.

Imorgon är en annan dag…

Håller på med det absolut sista innan release. Har hållit på med det ett tag nu. Man hittar de där grejerna som man inte trodde fanns där. Ja som borde fixas innan man släpper också en första version. Frustrerande! För det tar tid att fixa var och en av de där grejerna. Och jag blir bara tröttare och tröttare… Nära gränsen nu…

Inne i releasearbete har jag svårt att ta till mig det som händer nere i Örebro. Det är så absurt, fullständigt obegripligt. Nej inte riktigt verkligt. Det finns bara förlorare i det här såklart. Hur skall man ens kunna hata en skytt som såklart borde fått hjälp tidigt i en skola som sparar och sparar och sparar och till synes inte bryr sig.

Sen har vi Putin, Trump och Musk som är som varbölder på den världsliga samhällskroppen. Fast de där som syns kan man väl klara av och ducka skotten ifrån. Det är de där som inte syns som är de farliga. Hur många är de. Räknas i miljoner? Otäckt.

Men känner att jag inte har tid att sitta här och skriva. Måste få till det där sista nu…

Har burit in en pall pellets ikväll. Ja och då får man gå och lägga sig vid elva. Så säger lagen. Därför tänker jag nyttja denna rätt här och nu…

Godnatt!

Somnar i soffan efter lunch. Ja, jag la mig ju där först. Fick tanken att göra det i huvudet när en bit lasagne lassades in i munnen. Men somnade alltså. Lite knöven idag liksom. Allt det där kan också vara ren slöhet. Men funderar inte så mycket på det. Jag har ingen chef som vakar över mig. Inga krav på mig. Inget att bevisa. Det finns ingenting. Vill jag sova en stund mitt på dagen så gör jag det. Man lever lyxliv. Är fri. Tror jag…

Vaknar efter en timme. Lillkatten ligger och sover i en soffa bredvid. Vi gör det mesta tillsammans hon och jag. Är bästa vänner. Hämtar posten. Provnummer av kvällsposten. Hmmmm… Hur hamnade det i vår låda? Men numera helt utan sociala medier kommer jag väl läsa den också. Men gud… ja vi har väl ingen närmare relation vi två. Hen tror inte på mig och jag är lite tveksam på om den store guden är bara en eller ens existerar. Men om så. Förstår arbetsbelastningen. Men jävligt besviken på arbetsresultatet. Var finns kärleken? Knatte, Fnatte och Tjatte skulle nog klara biffen bättre. Men vem vet. Kanske klarar det gudomliga skötseln av världen perfekt på någon annan plats i universum. En plats där folk älskar varandra. Bryr sig om varandra. Kramas.

Studio i helgen. Nåja “studio“. Gör “musik” och älskar det. Men ju mer jag skruvar på rattarna desto sämre låter det. Idag som värst när jag försöker skruva ännu lite mer. Får ta den här låten en vända till tror jag. Rensa bort och börja om . “Gör om – gör rätt” som en arbetskamrat brukade säga på 80-talet. Men älskar de där stunderna jag befinner mig i det där. Japp Ä-L-S-K-A-R. Jodå jag älskar så mycket annat också. Men just i musiken händer något alldeles extra i min själ. Det är kanske där hon/han/det gud befinner sig. Ja, det är lite religiöst. De ögonblick när jag är som lyckligast.

Så varför sitter jag inte där jämt så?. Jo, jag älskar ju annat också. Att koda t.ex. Det är väl ändå också min grej. Den jag är. Utan det skulle jag inte orkat leva. Och release just nu. Mer än två år har jag tryckt på tangenter för att ta mig hit mot en release. Tjugofem år om man räknar hela projektet. Ger bort rubbet. Alltså ren och skär galenskap alltsammans. Ja och det är väl därför det passar mig så bra. Galenskapen och passionen är nu ändå systrar.

Nåja. Måndag ändå. Jag hoppas på den här veckan. Att jag får ut en release av det senaste till slut. Inte “musik” då men kanske kan jag skruva lite på min nya låt också. Hursomhelst så är livet gott nog idag också, i alla fall för en gammal gubbe på en kulle som inte vet bättre.

Nyss inkommen från snöskottning. Hår – det lilla jag har kvar (nyklippt) – måste torka innan jag ger mig ut. “Aldrig gå ut med blött hår” sa mamma och jag lyder ännu.

Men en decimeter (nästan) pudersnö är ingen match. Blå himmel och en sol som nästan värmer gör det inte sämre. Njuter alltså av skottandet. Livet, och just skottande, kan vara sämre. Härligt idag rent utav.

Måste pulsa i en dryg halvmeter snö för att komma till fågelmataren. Får stanna och hämta andan två gånger. Nope, långt är det inte. En gubbe i dålig form bara. Men upptäcker att mataren nästan är full när jag kommer fram. Onödigt pulsande alltså. Nåja pulsande är väl också motion och vädret är fint så jag tänker inte lämna in en klagande skrivelse.

Får årets första (riktiga) semlor igår. Ja får såklart betala. Men får som i “får” alltså. Kroppen får. Sväljer hårt när jag tänker på dem. Wilmars semlor är kanske världens fulaste men också de godaste. Och jag har ändå alltid känt att pratet om skönhet ändå är synnerligen överdrivet.

Semlorna och en påse godis tar mig igenom en mycket koncentrerad dag. Manual och video står på programmet. Ja lite kodfix också. Jobbigt är bara förnamnet. Är inte konstruerad för det där. Men det måste göras.

På kvällen frågar K hur dagen varit. “Jobbig” svarar jag. Och hon liksom alla andra drar lite på smilbanden i smyg. Det här är ju inte ett “riktigt” jobb. “Lek“. Arbete == pengar. OK. Fattar. Men världen skapades inte av de med pengar. Det ser bara så ut. Eftersom de äger megafonerna.

Nu inkommen alltså. Katten (Nelly) sover på en sjögräsgrön låda som det står “Microchip” på. Ett val bra som något. De med “STM32“, eller “CAN“, eller “Nordic Semiconductor“, “Silicon labs“, “NXP“, “sensors” etc har inga katter sovande på sig. Det ser skönt ut där uppe. På en hylla 2 1/2 meter över golvet drömmer man säkert sköna drömmar med sommar i sig.

Känner mig “lycklig“, vad det nu kan betyda…

Kommer till insikt i natten… att ha en hjärna är ju ingen garanti. Man bör använda den också… Hmm…. Man är alltså inte helt off the hook.

Trist.

Men onsdag. Det är väl egentligen inget fel på onsdagar annat än att veckan börjar ta slut. Men efter vad jag förstår så kommer en helt obruten vecka nästa vecka. Så trotts hastigt framskridande tid finns det alltså hopp. Ja om man lever och allt de där.

Jag jobbar alltså med en release. Drygt två år tog det av varjedagsutveckling. Långa dagar med kodande och lite tänkande däremellan. Rätt mycket svett. Troligen kommer väl grejerna användas. Ja av mig i alla fall. Möjligen av tre till. Kan leva med det. Kanske…

Men det skall skrivas en massa ord också. Det skall göras en video. De där sista grejerna skall fixas. Så det finns att göra. Som vanligt och som alltid. Vet inte varför jag älskar det här. Men det känns ändå som jag någonstans blev programmerad för att gå den här vägen. Att det finns en mening åtminstone i det hänseendet. Kan vara en hjärnskada som inte syns på magnetröntgen

I helgen har K evenemang i två dar med vänner. Själv har jag planerat för att sätta mig i studion. Göra “musik“. Finns ju glädje där också. Ungefär lika stor. Ja och de som är mottagliga för mina prestationer som kommer därifrån är väl ungefär lika få som utfallet från programmeringsjobbet. Men det går också att leva med. Kanske…

Men hur som haver så blir det alltså onyttigt då i helgen. Får väl inhandla några semlor på Wilmars (vårt lokala bageri). Köpa lite godis. Lite dricka. Whiskyn måste väl stå där den står. Det skall skjutsas och hämtas lite också. Då bör man ha så lite sprit i kroppen som möjligt. Men med en god uppsättning andra gotter så skall det nog gå att ta sig framåt i det där också. Längtar lite.

Det sista benet. Skrivandet. Ja det är ju det jag gör här också. Men det är väl samma sak där. Men kan inte låta bli det heller. I kortform. Ja skulle väl vilja skriva mer. Men tid. Det finns bara ett visst antal timmar. De timmarna skall fördelas mellan det man VILL göra och det man MÅSTE göra. Jag brukar klara av “måsten” och “tråkigt” först. Det hindrar mig från att komma fram till “kul” många gånger. Ganska typiska läget i de flestas liv gissar jag. Så varför skulle ja vara annorlunda?

Tittar jag tillbaks på livet så har väl inte min röst hörts så tydligt. Jag vet att jag som ung ofta undrade varför det jag sa liksom bara diffunderade iväg i luften där man stod eller satt och jiddrade med kamrater. Ingen liksom hörde. Andra kunde däremot viska och de hördes alldeles utmärkt. Av alla. Ja och det är väl rätt lika idag också. Trodde ett tag att skrivandet kunde vara min väg. Och till viss del har det ju blivit så också. Fast genomslaget är väl ändå rätt begränsat i det fallet också. Ja nära obefintligt. En sådan där matematisk litenhet som man kan bortse ifrån. Ja, det är kanske så man skall definiera sig själv. Som varandes marginell.

Men jag gör saker. Har alltid känt stolthet för det. Att ta tanke hela vägen till “klart“. Att göra den där resan. Den ger en inre tillfredsställelse. Och förr hoppades jag väl kanske på ovationer när jag nådde “klart“. Fast idag… man har ju lärt sig. Eller funderar inte så mycket på det där. Oftast möts man av att folk vill ha MER. JA och ännu MER. Att samma människor skulle gjort det man gjort “klart” bättre och gärna talar om det. Eller på ett annat sätt. TACK hör man i alla fall sällan. Presenter får man när det gynnar givaren. Kamrater har man inga, i alla fall inga som lyfter. De flesta önskar istället att själva bli lyfta. Och helvete vad jag lyft. Varit för snäll såklart. Åt helvete för snäll. Borde uttala “dra åt helvete” oftare. Fast egentligen är det väl det jag gör när jag gör MIN grej. Varenda release, varenda låt, varenda text är ett litet “dra åt helvete” till alla som aldrig orkade stötta det allra minsta en enda gång.

Elden som driver på. Den kallar. Som varje dag. Gokänslan finns i magen. Tänka sig. Ändå och efter så många år. The fool on the hill. Ja det är jag det.