

Pionen i brudklänning, ja som det känns då i juli när man tittar på den, kan kännas långt borta just nu. Men det är bara några månader kvar, sen är vi där igen. Som vi längtar här på kullen.
Sådana här bilder fascinerar alltid tycker jag. Sätter liksom fart på fantasin. Vilka bodde här/använde stället? Varför övergavs det/kom ingen hit längre?
Jag tänker inte gå ut och ta ett röd-himmel-foto…
Japp, och jag fryser…
Sitter och tittar ut över Hälsingeberg som blånar iväg där bortåt Ryssland och livet är inte så illa som Hälsing kan jag stilla och något malligt konstatera.